STOCKHOLMSPOLISENS SAMBANDSCENTRAL Grus i maskineriet från första början Det första larmet om skottlossningen på Sveavägen kom från företagaren Leif Ljungqvist - i dessa sammanhang känd som "Chevamannen". Han satt tillsammans med passageraren Jan Andersson i en Chevrolet Van, som hade stannat för rött ljus på Sveavägen, då de hörde skotten och såg mördaren försvinna Tunnelgatan österut. Som vi kan se i det kommande avsnittet om LAC-bandet blir han av LAC-operatören Sonja Teir kopplad direkt till polisen, där han ännu efter 73 sekunder inte fick något svar, varför han bröt kontakten. Det andra larmet kom som bekant från växeltelefonisten Ann-Louise Paulsson på Järfälla Taxi. Hon hade slagit ett direktnummer till Stockholmspolisens sambandscentral och där fått tala med operatören Ulf Helin. Denne gör sig nu skyldig till inte mindre än fyra brott mot instruktionerna: 1. Han bryter snabbt av förbindelsen med Järfälla Taxi, trots att polisens åtgärdskalender stipulerar att telefonlinjen ska "hållas öppen till första polispatrull anlänt till platsen." 2. Han larmar heller inte ambulans, trots att han från en pålitlig källa fått höra att en man blivit skjuten. I förhör med juristkommissionen har han försvarat denna underlåtenhet med att han först ville ha bekräftelse på att skottlossning verkligen hade förekommit och att det var fara och färde. Han tänkte att om det var fara å färde skulle den polispatrull som kom först till platsen larma ambulans. Nu var det Järfälla Taxis Ann-Louise Paulsson som tillkallade ambulans. 3. Han underlåter vidare att underrätta vakthavande inspektören, Anders Thornestedt, som även var arbetsledare för SBC:s radiooperatörer, om skottlossningen på Sveavägen. 4. Det fjärde brottet mot instruktionerna bestod i att Ulf Helin lät bli att ta fram protokollet och starta protokollföringen, vilket åligger den som först tar emot ett larm om en händelse av allvarligare karaktär. (Poutiainen, s 29-31) Enbart mot bakgrund av dessa fyra punkter kan man fråga sig om inte Ulf Helin också underlät att gå ut med områdesanropet till poliserna i city. Han verkar ju inte ha tagit skottlossningen på Tunnelgatan-Sveavägen på något större allvar. Det måste betraktas som minst sagt komprometterande för Stockholmspolisen att det gått till på detta sätt, d v s att Ljungqvists larm aldrig kom fram och att direktförbindelsen med Järfälla Taxi, som ju hade en man på platsen, klipptes av. Dessa hade dessutom kunnat haft direktkontakt med sambandscentralen och informerat om både gärningsmannens signalement och flyktväg, vilket skulle kommit väl till pass, då polispiketen 3230 från Södermalm vid mordtillfället faktiskt råkade befinna sig uppe på Brunkebergsåsen. Ett egendomligt sammanträffande, som är förknippat med Södermalmspiketen, är också att den var polisassistenten Ulf Helins ordinarie arbetsplats. Men under mordnatten tjänstgjorde han alltså tillfälligt i SBC - något som han lär ha gjort av och till under två års tid. (ibid, s 31) Det mystiska "ilanropet" och den första bekräftelsen från mordplatsen Den bekräftelse från mordplatsen som Ulf Helin väntade på påstås ha kommit i form av ett s k ilanrop från en av hans kolleger i piketbussen 3230 från Södermalm. Helin uppger till juristkommissionen att han tror "att det gick högst tre minuter mellan att områdesanropet gick ut och ilanropet kom".(Juristkommissionens förhör med Ulf Helin, 1986-09-08) Ett ilanrop är ett inkommande anrop till ledningscentralen från polispatrull på fältet och har den fördelen att det slår igenom direkt och sålunda går före alla andra anrop som ligger i radiokö. Det kan inte alltid uppfattas av någon av de andra radiobilarna, utan endast av den operatör som tar emot samtalet, vilket i det här fallet ska ha varit driftsledaren på SBC Anders Thornestedt. Ibland kan ett ilanrop dock slå igenom. Denna version verkar också juristkommissionen ha fastnat för, trots att den är behäftad med en hel del svagheter, som sammantagna tvingar en att ifrågasätta om det överhuvudtaget förekommit något ilanrop. Vi läser på sidan 41 i kommissionens slutrapport: "Kort därefter (efter områdesanropet) fick SBC via en bärbar radio, som disponerades av en av piketgrupperna, meddelande om att gärningsmannen sprungit från platsen. Thornestedt tog emot meddelandet. Han sände ut ett områdesanrop om att gärningsmannen flytt".(SOU 1987:14, s 41) Denna uppgift kom således inte från Gösta Söderström, som ju själv har gjort gällande att han i sitt första radioanrop till SBC efter ankomsten till brottsplatsen omtalade detta. På den här punkten väljer alltså juristkommissionen att inte fästa någon tilltro till Söderströms uppgifter, vilket alltså skulle betyda att hans första anrop från mordplatsen aldrig kom fram. Vart tog det då vägen? Ulf Helin påstår att han själv såg att kommissarie Söderströms enhet anropat ledningscentralen och fastnat i den vanliga radiokön, där han skulle ha legat kvar i ca tio minuter, tills han till slut kunde meddela att det var statsministern som var skjuten. (Juristkommissionens förhör med Ulf Helin 1986-09-08) Förutom att detta påstående gör oss uppmärksamma på Gösta Söderströms bristande kompetens i att göra radioanrop, får vi också klart för oss att Ulf Helin måste ha prioriterat andra saker framför att släppa in det högste polisbefälet i yttre tjänst under denna kväll och som dessutom råkade komma fram först till brottsplatsen. Han såg det tydligen som mer angeläget att ta in ett annat anrop i radiokön, nämligen det från det näst högsta befälet, poliskommissarien Christian Dalsgaard i bil 1520, som han enligt IM-listan, beordrade att ingripa i ärendet kl 23.25, d v s innan han fått den åstundade bekräftelsen om att skottlossning verkligen ägt rum på Sveavägen i Stockholm. (Poutiainen, s 104-105) Men Christian Dalsgaard har själv hävdat - dessutom under ed vid rättegången mot tidningen Proletären - att hans kontakt med SBC var föranledd av att han hade hört att Söderström kort efter områdesanropet om skottlossning på Sveavägen hade ropat in sig på platsen, utan att för den skull säga att han hört något om mördarens flyktväg. Det var därför han valde att från Hamngatan inte köra direkt till brottsplatsen, utan att svänga in på Regeringsgatan för att täcka upp mördarens flyktväg, vilken han vid tillfället alltså inte kunde ha haft någon kännedom om. (ibid, s 111-112) Dalsgaard förnekade också kategoriskt att det skulle ha förekommit några ilanrop. (ibid, s 146). Hur kan Dalsgaard intyga att han hört ett samtal som, enligt Helin, vid tillfället låg och väntade i en radiokö, samtidigt som han själv sagt, att han under vägen fram till David Bagares gata, gjorde flera försök att via radion faring; kontakt med ledningscentralen över radion, vilket man inte lyckas med förrän senare, då man kunde lämna vittnesuppgifter från Lars Jeppsson. (ibid, s 257) Detta påstående motsägs också till en del också av operatören Anders Thornestedt, som har sagt att Söderström kom in via det öppna områdesanropet, något som i sin tur också bekräftar den senares uppgift att man i områdesanropet informerade om att man skulle gå över till en öppen kanal (ibid, s 102). Detta är ett rutinmässigt förfarande som innebär att all radiotrafik i ärendet förläggs till en bestämd kanal, vilket möjliggör en tvåvägs kommunikationslinje mellan polispatrullerna och SBC, där alla som är uppkopplade kan ta del av alla samtal, liksom själva direkt kunna göra anrop, utan att behöva ligga i radiokö (ibid, s 103). Men samtidigt uppger både Thornestedt och operatören Birgitta Brolund att man gick över till särskild kanal först efter Söderströms meddelande om att brottsoffret var statsministern. (ibid, s 114) Ulf Helin har för eget vidkommande sagt att han inte öppnade någon särskild kanal i samband med det påstådda områdesanropet kl 23.23, vilket betyder att han avstod från att ha direktkommunikation med de patruller, som befann sig alldeles i närheten av brottsplatsen och kunde beräknas komma dit mycket snabbt. (ibid, s 115) Nu valde han, enligt egen utsago, istället att vänta på att någon av dessa själva skulle kontakta ledningscentralen när man visste besked om vad som hänt - ett förfarande som lät tre viktiga minuter gå. Detta motsägs delvis av en utsaga från befälet i Norrmalmspiketen 1230, Christer Persson som säger sig ha hört i larmet "att en man sprungit från platsen". (Juristkommissionens förhör med Christer Persson, 1986-07-24) När Ulf Helin larmade ut händelsen från SBC visste han ju, enligt egen utsago ingenting om att en man flytt från platsen. Alla tillfrågade är överens om att det var polisassistenten Peter Wikström från piketbussen 3230 som kom med det omtalade ilanropet, men meningarna går i sär ifråga om dess innehåll. Peter Wikström själv har uppgivit att han sände iväg det från sin bärbara radio först när han hade tagit sig uppför de 89 trappstegen och kommit upp till Malmskillnadsgatan. Anledningen till att han inte gjorde detta direkt, säger han, beror på att han i anropet ville lämna signalementsuppgifter på gärningsmannen. Det finns inget som tyder på att det i larmet framkom att det var av stor vikt att lämna en snabb bekräftelse på att en person verkligen hade blivit skjuten. Därför påstår sig Wikström ha väntat tills man hunnit talat med de vittnen som man träffade någonstans i trapporna upp mot Malmskillnadsgatan (ibid s41-42), d v s Yvonne Nieminen och Ahmed Zahir, varav dock ingen har bekräftat att de ska ha blivit tillfrågade om något signalement. (Riksradions program Kanalen i P1, 1988-09-09, Polisförhör med Ahmed Zahir, 1986-03-13) Anders Thornestedt, som var den som påstås ha besvarat ilanropet, har en annan bild av dess innehåll, nämligen att det enbart skulle ha handlat om att gärningsmannen flytt, varefter han ska ha gått ut med ett andra larm, som han kallar "påbyggnadsanrop" och meddelat just detta. (Poutiainen, s 143) Flera av polismännen på fältet vitsordar också att de på radion tog del av informationen, hörde bekräftelsen om gärningsmannens flykt upp mot Malmskillnadsgatan. Problemet är bara det att det inte finns någon som uppger sig ha hört två områdesanrop.(ibid, s 116) För att ytterligare komplicera bilden kan man ta in vad t f poliskommissarien Christian Dalsgaard har uttalat i denna fråga. Han hävdar att under denna tid det tog för Dalsgaard/Ekesäter att transportera sig till David Bagares gata, så hade man på ledningscentralen inte fått in överhuvudtaget några uppgifter om vad som egentligen hade hänt nere på Brottsplatsen. Enligt honom var det alltså han själv och piketpoliserna som genom vittnet Lars Jeppsson får den första uppgiften att det ligger en man skadad på den aktuella platsen, vilket tillsammans med ett signalement kunde larmas ut på en man i en blå dunjacka. (Poutiainen, s 257). Enligt Gösta Söderström var det Ingvar Windén som redan två minuter efter ankomsten larmade ut det första signalementet på en misstänkt gärningsman, d v s en yngre man klädd i blå täckjacka. (Gösta Söderström, JO-anmälan, 1993-06-01) Gösta Söderström har vidare intygat att det kort därefter kom ett andra signalement på en äldre man med lång rock, samt med mössa och öronlappar, vilket naturligtvis skapade stor förvirring. (ibid) Vem som larmade ut detta är okänt. Peter Wikström, polisen med den bärbara radion, har ju sagt att det första anropet med signalementsuppgifterna kom i och med hans ilanrop, men då måste det ha handlat om mannen med den knälånga, fladdrande rocken, som vittnena Yvonne Nieminen och Ahmed Zahir eventuellt berättade om i trapporna upp mot Malmskillnadsgatan. Operatören på SBC Birgitta Brolund har uppgivit att hon trodde det var piket 3220 som var den som kom först till platsen och som avrapporterade till Anders Thornestedt, varefter hon säger att hon började med protokollföringen. (Juristkommissionens intervju med Birgitta Brolund, 1986-09-22). I och för sig kan det här röra sig om att hon helt enkelt misstagit sig på patrullens nummer, men faktum är att det fanns en piket 3220, från VD 3, som liksom kollegorna i 3230 hade blivit beordrade att ingripa i Palmeärendet. För deras vidkommande skedde detta kl 23.54. Om man studerar IM-listan för detta ärende finner man Birgitta Brolunds signatur MB för en mystisk patrull med numret 3625, efterdaterad till 23.23. Denna patrull är dock, enligt bröderna Poutiainen ett mysterium, då radion med anropsnumret 3625 aldrig ska ha kvitterats ut under mordnatten. (Palme-nytt, 8/97, s 4) Som vi sett råder det vitt skilda uppfattningar om hur det egentligen gick till i samband med polisens första radioanrop om att en man verkligen hade blivit skjuten och att det dessutom fanns en gärningsman, som under tiden försvann allt längre bort från händelsernas centrum. Den oinstallerade inspelningsapparaturen Dokumentationen från mordnatten hade naturligtvis varit betydligt bättre om Stockholmspolisens sambandscentral haft sin apparatur för inspelning av radio- och teletrafik inkopplad då. På SBC hade det sedan ett par år tillbaka funnits ett modernt bandinspelningssystem installerat, men det hade stått oanvänt. Anledningen till detta var att man från fackligt håll hänvisat till vissa integritetsskäl som skulle ha gjort det olämpligt att ta apparaturen i bruk. Den lär heller inte ha varit helt färdiginstallerad och de återstående åtgärderna skulle dessutom ha varit förenade med en rätt betydande kostnad. (SOU 1987:14, s 65) Man kan fråga sig om detta möjligen är en efterhandskonstruktion. Några dagar efter mordet uppgav polisen dock till Aftonbladet att samtliga radioanrop hade blivit bandade parallellt med Fröken ur, vilket skulle borga för korrekta tidsangivelser. (AB 5/3-1986) Under tryckfrihetsrättegången mot tidningen Proletären i april 1989 påstod "Palmeåklagaren" Jörgen Almblad under ed att polisen skulle haft en egen inspelning som skulle visa att områdesanropet utgått 23.23. (Poutiainen s 297). Han hävdade dock vid ett senare tillfälle att det måste vara fråga om ett missförstånd. (Poutiainen s 297). På andra sambandscentraler i landet - som t ex i Göteborg - har man länge haft som rutin att spela in radiotrafik av detta slag, något som även gäller för säkerhetspolisens olika sambandscentraler i landet. Det oförklarliga "Fylleri-IM:et" En annan omständighet som starkt talar emot den officiella tiden för polislarmet hittar man på en annan IM-lista, enligt vilken operatören Ulf Helin, med koden HZ, kl 23.24 beordrade polispatrull 1230 att biträda kommissarie Dalsgaard i bil 1520 att ta hand om en fyllerist, som dessutom hade blivit lämnad till arrestlokal på VD 1 redan kl 22.45. (Poutiainen, s 337) Detta är aningen brydsamt. Man har ju sagt att Helin en minut tidigare, direkt efter ha gått ut med områdesanropet om skottlossning på Sveavägen , fick ett snabbt svar från 1230 som då blev beordrad att ingripa i ärendet och som anlände till brottsplatsen ett par minuter efter den första piketen från Södermalm, 3230. Ulf Helin kan inte förklara hur detta gått till. Det måste vara ett misstag, säger han (Poutiainen, s 308), vilket dock inte stämmer överens med åtgärdskoden som är registrerad på listan. (ibid, s 309) Däremot är det logiskt att tänka sig att Helin av något annat skäl önskade snabb kontakt med Norrmalmspiketen, på samma sätt som han gav hög prioritet att ta in kommissarie Dalsgaard kl 23.25. När åklagaren Jörgen Almblad under tryckfrihetsmålet mot tidningen Proletären konfronterades med det besynnerliga i detta IM tyckte han det lät konstigt och höll med tidningens advokat om att det av inte minst det skälet behövs speciellt mycket misstroende för att ifrågasätta den officiella larmtiden på 23.23. (ibid, s 342)