POLISPATRULLERNA 1230, 3230, 1520 Om Gösta Söderströms tidsuppgifter skulle stämma, innebär detta att en misstankens skugga faller över vissa av de polispatruller som på ett tidigt stadium blev beordrade att ingripa i ärendet, men som detta till trots inte kom fram till brottsplatsen före Söderströms kommissariebil 2520. Här nedan följer en redogörelse för dessas i flera avseenden svårförklarliga aktiviteter i samband med detta statsministermord, vilket följaktligen pekar in mot det oroväckande och därför ständigt dementerade polisspåret: Norrmalmspiketen 1230 Polisinspektör Christer Persson var befäl i polispiketen 1230 från Norrmalms polisdistrikt, vilken var först med att besvara områdesanropet. De övriga i manskapet var Kent Bäcklind, Lena Löhr, Ulf Hellman och Per Borg. (Poutiainen, s 840) Denna polispatrull var den andra av de två piketer som först beordrades till mordplatsen, kl 23.23, enligt det officiella tidsschemat. När larmet kom befann sig patrull 1230 vid Norra Bantorget, där man höll på att tanka bilen. Kort därefter fick piketen alltså order om att bege sig till korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. men det råder alltjämt ovisshet om när denna piket egentligen kom fram till brottsplatsen. Befälet Christer Persson gör gällande att man kom fram i samma skede som ambulanspersonalen höll på att lasta in båren med den skjutne statsministern. Persson beordrade omedelbart därefter kollegan Lena Löhr att hjälpa till med att ta vittnesuppgifter och tog själv itu med avspärrningen av brottsplatsen. (Juristkommissionens förhör med Christer Persson, 1986-07-24) Detta betyder att Norrmalmspiketen behövde fyra-fem minuter för att ta sig den ca 450 meter långa sträckan från Norra Bantorget till mordplatsen - en färd som med påslagna blåljus inte borde ha tagit längre tid än runt en minut. Frågan är varför det dröjde så lång tid innan denna piket kom fram till mordplatsen. En annan märklig omständighet, som vi får återkomma till, är att operatören Ulf Helin på SBC en minut efter den officiella tiden för områdesanropet, d v s kl 23.24, tar en förnyad kontakt med Perssons piket, som då beordras att bistå kommissariebil 1520 med att ta hand om en fyllerist! (Poutiainen, s 309). Södermalmspiketen 3230 Den andra av de två piketer som besvarade det första larmet var den s k Södermalmspiketen med patrullnummer 3230. Polisinspektören Kjell Östling var befäl. De övriga i piketen var poliserna Claes Djurfeldt, Klas Gedda, Peter Wikström, Jan Hermansson och Leif Svensson. Anledningen till att denna piket befann sig utanför sitt eget distrikt och cirkulerade i kvarteren uppe på Brunkebergsåsen, som hör till Norrmalms polisdistrikt, var att en i besättningen, Claes Djurfeldt, trött som han var på parkeringsböter, ville parkera om sin bil. Djurfeldt hyrde tillfälligt en lägenhet på David Bagares gata, vid korsningen till Regeringsgatan. Klockan var väl ungefär 23.00, när Djurfeldt denna kväll gick ur piketbussen och satte sig i sin bil, som han sedan körde Regeringsgatan norrut i en vid cirkel parallellt med Sveavägen, samtidigt som makarna Palme promenerade där, på väg hem från biografen. Minuterna före mordet parkerade han så sin bil på David Bagares gata, varefter han gick tillbaka till de väntande kollegorna i piketbussen. Just när mördaren kom flyende upp på Brunkebergsåsen åkte piketbussen iväg från området. I ett tidigare delvis hemligstämplat avsnitt från Juristkommissionens intervju med Kjell Östling, (1986-08-27) kan man läsa följande: "De befann sig i trakterna av Sveavägen av en slump. Passerade förbi trapporna upp till Malmskillnadsgatan alldeles före skottlossningen, hade hunnit nästan ner till Brunkebergs torg då radioanropet kom. Ö uppgav position och åkte mot platsen." (Juristkommissionens förhör med Kjell Östling, 1986-08-27) När manskapet hörde larmet på polisradion befann de sig, enligt Kjell Östling, alltså vid Brunkebergs torg, varifrån de kunde ta sig till mordplatsen på 20-30 sekunder. Men enligt den rekonstruktion som TV 3 gjorde tillsammans med de båda piketpoliserna Klas Gedda och Claes Djurfeldt, befann de sig vid larmtillfället "i böjen" vid Sergels torg. (TV 3, Polisspåren, 1995-02-15) Om piketen vek av ner mot Sergels torg betyder det att man, efter besöket uppe på Brunkebergsåsen, inte gjorde någon ansats att åka direkt tillbaka till det egna distriktet. Hur som helst kunde de från båda platserna ta sig på mindre en halv minut till mordplatsen, dit man alltså anlände sekunderna efter kommissariebil 2520. Fyra man ur piketen blev snabbt beordrade att ta upp jakten på mördaren. Djurfeldt tog själv rulltrappan upp för Brunkebergsåsen, där han hastigt blev illamående och kräktes (p g a att han före språngmarschen alltför snabbt ska ha druckit en Coca-Cola). Därefter sammanstrålade han och en av kollegerna med Dalsgaard och Ekesäter från kommissariebil 1520, som vi ska berätta mer om här nedan. Djurfeldt blev sedan kvar ensam vid sin nyligen omparkerade bil, som alltså kom att hamna i mördarens flyktväg. Tre dagar senare lät Gatukontoret forsla iväg bilen och Djurfeldt väntade en hel månad med att lösa ut den. Södermalmspiketens turer uppe på Brunkebergsåsen förefaller märkliga i flera avseenden. Vi har här att göra med ett flertal omständigheter, som sammantagna är svåra att förklara. Den förre spaningsledaren Hans Ölvebro värderar alla dessa som just tillfälligheter, för annars "har man ju fem poliser där som skulle vara inblandade"- en möjlighet som Ölvebro är främmande för (SVT, Norra Magasinet, 1994-04-28). Tillfälligheterna är alltså många när det gäller denna piket och dess besättning: För det första hade man vid tillfället lämnat sitt eget distrikt på Södermalm för att ägna sig åt något så trivialt som en omparkering av en bil och befann sig alltså "av en slump" uppe på Brunkebergsåsen samtidigt som skotten föll nere på Sveavägen. För det andra hade Djurfeldts färd med sin vita VW på en parallellgata till Sveavägen ägt rum samtidigt som makarna Palme började promenera hemåt från biografen. För det tredje hade bilen parkerats vid vad som kom att bli mördarens flyktväg, på en plats där vittnet Lars Jeppsson sett sista skymten av den flyende mördaren, samt, dessutom, strax bakom den bakdörr som ledde in till firman Strateg Protector, som drevs av den högerextremistiske vapenhandlaren och f d Norrmalmspolisen Carl-Gustaf Östling, känd i polisspårssammanhang som "Ö". För det fjärde slumpade det sig så att det var just dessa piketpoliser som kom att bli de första att springa efter Olof Palmes mördare, som de, enligt både Hans Holmér och Kjell Östling var "hack i häl" på och nära att gripa. För det femte befann sig deras kollega Ulf Helin, som hade sin ordinarie tjänstgöring i just denna Södermalmspiket, vid tillfället på SBC, där han tog emot det första larmet om händelsen och genom diverse underlåtelser, som vi ska studera närmare, gav mördaren ett alltför stort försprång. Kommissariebil 1520 Det var alltså polismännen Christian Dalsgaard och Thomas Ekesäter i kommissariebil 1520 från Norrmalmspolisen som vittnet Lars Jeppsson mötte ett par minuter efter mordet uppe på David Bagares gata, vilket kom att bli mördarens flyktväg, varför det kan vara av intresse att titta närmare på vad dessa hade för sig i direkt anslutning till mordet på Sveriges regeringschef. Christian Dalsgaard ordinarie placering var vid tillfället på VD 3, Södermalms polisstation, där hans befattning var polisinspektör, men under denna natt vikarierade han som t f kommissarie på Norrmalmspolisen.(Programmet Polisspåren, TV 3, 1995-02-15) Hans unga kollega, Thomas Ekesäter, hade på eftermiddagen samma dag bett om att få extra nattjänstgöring på radiobilarna, vilket för hans del kom att innebära ett arbetspass på 21 timmar i sträck. (Palme-nytt, 2/96) Uppgifterna om var denna bil befann sig före mordet är motsägelsefulla. Misstanken har förekommit att det var denna bil som vittnet Sunniva Thelestam hade observerat på Drottninggatan strax före mordet; hon har vittnat om att hon såg en ensam man sitta och tala i walkie-talkie i en polisbil, vars slutsiffror som hon säger sig ha sett på bilens inre backspegel var just 20, och hastigt bege sig därifrån efter att ha utbrustit: "Jaså, där borta!" (Anér, Polisspåret, s 150). Spaningsledningens egendomliga behandling av detta vittnesmål har lett fram till det högst tvivelaktiga påståendet att det var en bil från bevakningsföretaget Svensk Bevakningstjänst hon hade sett. (ibid, s 215) Tidigare under kvällen, strax före klockan elva, hade Dalsgaard och Ekesäter varit i trakterna kring T-Centralen och varit inblandad i omhändertagandet av två personer. (Poutiainen, s 334) Endast ett av dessa ärenden finns registrerat på ett ingripandemeddelande från ledningscentralen - det berömda "fylleri-IM:et" - men det egendomliga här är, förutom att det är oklart vilken av de två unga fylleristerna det handlar om, är att detta IM av någon anledning lämnas oavslutat ända fram till 01.50 (Poutiainen, s 30), med den påföljden att kommissariebil 1520 på SBC:s dataskärmar ser ut att vara upptagen. Bilar som är upptagna kan, enligt uppgift, heller inte nås av några larm. I en PM från den 3 mars 1986 berättar Dalsgaard själv att man vid 23-tiden begav sig ner till Kungsträdgården "för att inspektera startplatsen för lördagens Rally tävling". (ibid, s 334) Vi fortsätter att ta här ta del av Dalsgaards version av det dramatiska händelseförloppet: Bil 1520 befann sig i Kungsträdgården när larmet gick om "skottlossning på Sveavägen" och besättningen kunde ganska snabbt konstatera att två piketer var på väg till platsen, d v s patrull 1230 som beordrades ingripa från sin position på Norra Bantorget och patrull 3230, som befann sig vid Sergelarkaden, varifrån den strax därpå ropade in sig. I intervjun med juristkommissionen 1986-07-08) säger Dalsgaard att de väntade några minuter innan de for till platsen, men tar sedan, under ed och allting, avstånd från detta av protokollförda yttrande, som han själv måste ha godkänt, och menar på att man omedelbart efter larmet åkte till platsen. Denna körning lär ha gått ganska fort, på mindre än en minut, då det var glest med trafik och man påkallade fri väg genom påslagna blåljus. En stund senare hör han dessutom att kommissarie Gösta Söderström ropar in sig på platsen, varför han bestämmer sig att svänga in Regeringsgatan och "köra bakvägen" för att därigenom kunna spärra mördarens flyktväg. (Arbetet, 1987-11-06) Det var i det läget man passerade förbi en man som gick på David Bagares gata och, istället för att stoppa denne, åkte man vidare upp mot Malmskillnadsgatan, där man såg några poliser komma springande med dragna vapen. Dessa kunde informera vad som hänt, men trodde att någon var skottskadad, varför de fått order om att springa efter gärningsmannen. Detta var en lätt omskrivning av innehållet i juristkommissionens förhör med Christian Dalsgaard. Här följer fortsättningen, som kan vara intressant att citera direkt, eftersom detta avsnitt tidigare hade hemlighållits, men sedan släppts efter beslut av Riksåklagaren: "Vände bilen. Åkte mot David Bagares gata. Mötte mannen de nyss sett. Mannen hade sett händelsen, sprungit efter gärningsmannen, tappat bort honom. Gav ett vagt signalement. D. medd. genast radion om signalementet. LC (=ledningscentralen) sände ut signalementet som områdesanrop. Strax efter greps misstänkt man. D. till platsen, misstänkte kontrollerades. D. sände dessförinnan vittnet till brottsplatsen tills. m. en polisman." (Juristkommissionens intervju med Christian Dalsgaard, 1986-07-05) Detta intressanta avsnitt tarvar flera kommentarer. Rent spontant kan man tycka det är egendomligt att de springande polismännen inte visste vad som hade hänt. De borde väl i allra högsta grad känt till att en man var skjuten. Det framgår att Dalsgaard får kontakt med ledningscentralen efter det att man tagit upplysningar från både piketpoliserna och från vittnet Lars Jeppsson. Detta hans anrop sker enligt IM-listan 23.25 och det är operatören Ulf Helin som tar in honom. Här har sändaren och mottagaren divergerande uppfattningar om samtalets innehåll, som enligt Dalsgaard ska ha haft en sådan stor betydelse. Enligt Ulf Helin, i förhöret med juristkommissionen, skulle radiokontakten här handlat om att Dalsgaard från sin position i Kungsträdgården frågat om han borde åka till brottsplatsen eller inte, vilket Helin alltså beordrade honom att göra .(Poutiainen, s 255-256) När Dalsgaard under Proletären-rättegången konfronterades med detta, intygade han att detta, trots Helins ganska detaljerade bild av detta samtal, som han ju själv prioriterade att ta in istället för den bekräftelse han väntade på, helt enkelt var felaktigt: Det handlade om de viktiga vittnesuppgifterna från vittnet Lars, som här alarmerades ut. (ibid, s 258-259) Oavsett om man, enligt Dalsgaards senare version, åkte iväg omedelbart efter larmet är det svårt att få tidsschemat att gå ihop. Enligt Kanalens rekonstruktion med Lars Jeppsson, som, enligt denne var noggrannare än polisens som ju helt utelämnat kommissariebil 1520 och dess mystiska uppdykande på mördarens flyktväg, såg Lars polisbilen svänga in på David Bagares gata så tidigt som två minuter efter skotten, och, dessutom utan några blåljus påslagna. Även med den mest välvilliga tolkning är det svårt att få dessa tidsuppgifter att gå ihop. Om Dalsgaard/Ekesäter hörde larmet när de var i Kungsträdgården, vilket påstås ha utgått 23.23, och på vägen dit, när de kommit ut på Hamngatan hört Söderströms anrop på radion, är det svårt att tänka sig att de hinner möta vittnet Lars redan 23.23.40, då det är ca 500 meters körsträcka därifrån till David Bagares gata. I och för sig kan man tänka sig att de såg Lars en minut senare, men då blir det ännu svårare att förstå hur Dalsgaard/Ekesäter hunnit med att samtala med piketpoliserna på Malmskillnadsgatan, vända bilen, köra tillbaka, ta vittnesuppgifter från Lars, för att senast 23.25.59 bli indaterade på ledningscentralen. Detta visar, förutom att någon/några poliser far med osanning, att de officiella tidsuppgifterna måste vara felaktiga. Även om tidpunkten för bilens uppdykande på mördarens flyktväg inträffade senare, finns det flera andra märkliga omständigheter förknippade med denna bil och dess två personer starka besättning. Det finns sådant, som ger vid handen att befälet, t f kommissarien Christian Dalsgaard, gjort sig skyldig till handlingar och misstag av det slaget, som lämpligen borde rubriceras som tjänstefel: 1. Efter att kl 22.55 avslutat ett uppdrag anmäler sig inte Dalsgaard som ledig; han har själv menat att han visst gjorde detta, men att det var SBC som slarvade. Inte heller anmälde sig Dalsgaard/Ekesäter till ledningscentralen, när de lämnat Kungsträdgården, för att ingripa i ärendet. I TV 3-programmet menar han att denna underlåtelse berodde på att han inte ville störa radiotrafiken. I samma andetag säger han att det man kände till vid tillfället var att skottlossning ägt rum, och att man fick vänta länge på komplettering. (TV 3, "Polisspåren", 1995-02-15) Då borde det väl ha varit extra befogat med en snabb kontakt med SBC för att få mer information. 2. Visserligen måste det betraktas som oerhört skickligt och förutseende att lyckas chansa rätt på flyktvägen. I larmet kom det inte fram någon annan information än att det hade varit skottlossning på Sveavägen i korsningen till Tunnelgatan. Flera alternativa flyktvägar är också möjliga och Tunnelgatan har en sträckning även på andra sidan, väster om Sveavägen. Den första impulsen när man hör ett larm borde väl ha varit att bege sig till brottsplatsen, som man från Malmskillnadsgatan inte kan ta sig till direkt med bil, endast till fots genom att ta sig nedför den långa trappan ovanför själva Tunnelgatan. Dalsgaard förklarar sitt val av färdväg med att när han kort efter larmet fick reda på att två polispiketer täckt upp dels området kring Norra Bantorget och dels sträckan ifrån Sveavägen- Beridarebansgatan, inte tyckte det fanns någon anledning att åka samma väg, utan fastnade för en tredje väg, "för att täcka en eventuell flyktväg" . (TV 3,"Polisspåren", 1995-02-15) Men varför, måste man fråga sig, stoppade de då inte den man, d v s Lars Jeppsson, som kom springande från brottsplatsen och som mycket väl kunde tänkas vara den gärningsman man var ute efter? Förklaringen att man inte visste riktigt vad som hade hänt och väntade på kompletteringar via radion, håller ju inte om man betraktar uttalandet om att "täcka en eventuell flyktväg". Enligt Lars Jeppsson var det han själv, inte poliserna, som tog initiativet till att överhuvudtaget ta denna kontakt. Också ifråga om denna detalj har kommissarie Dalsgaard en annan uppfattning.. 3. När de slutligen får kontakt med det viktiga ögonvittnet tar de inte med honom på en rundtur i bilen för att se om de kan upptäcka gärningsmannen. I rätten lär visst Dalsgaard ha förklarat detta förfarande med att han inte ville spoliera en senare konfrontation. Istället skickar Dalsgaard honom tillbaka till brottsplatsen med en polis, där han fick vänta länge på att återigen bli summariskt förhörd i en piketbuss. (Kloep, Det 11-filiga polisspåret, s 27) 4. Inte heller bryr sig Dalsgaard om att vare sig till ledningscentralen eller, när han kommit ner till brottsplatsen, till befälet där, Gösta Söderström, säga något om att man genom kontakten med ett av huvudvittnena fått vetskap om mördarens flyktväg. I Proletären-rättegången försvarar han sig med att Lars aldrig lämnade någon information om flyktvägen till honom. Söderström får överhuvudtaget inte veta något om detta vittne, som han annars hade kunnat se till att ta med sig till ett grundligare förhör på polishuset.