AFFÄREN ANTI AVSAN OCH HOTMAIL-KAMPANJEN Föreställ dig att någon illvillig person under lång tid i ditt namn skickar en massa mail med förtal, halvsanningar och direkta lögner riktade mot några andra personer som naturligtvis blir kränkta av dessa påhopp. Upprörande eller hur? Föreställ dig vidare att dessa 'hot-mail' sprider sig som ringar på vattnet och leder fram till den oerhörda beskyllningen att du skulle vara Olof Palmes mördare och att dessa elaka rykten inte bara sprids vidare på Internet, utan även bl.a. i bokform av en etablerad journalist och författare. Detta borde vara tillräckligt för att du skulle agera och försvara din heder med näbbar och klor, eller hur? Toleransnivån borde vara noll för sådana typer av övergrepp, kan man tycka, om inte på individnivå, så i alla fall i samhället. Det ovan beskrivna scenariot är tyvärr inte hypotetiskt, utan hämtat från verkligheten och det är värre än så: Personen ifråga som inte reagerar mot dylikt är dessutom en man med både makt och myndighet att sätta stopp för eländet - en f.d. rådman som nu representerar moderaterna i Sveriges riksdag! Om dessa beskyllningar inte bekommer honom själv kan man ju tycka att domstolsverket eller hans eget parti borde göra något, eftersom denna typ av ryktesspridning skadar dessa institutioners anseende. Men icke sa Nicke! Här är det istället tystnaden som råder i kombination med största möjliga sekretess på den juridiska och polisiära nivån. Men det torde inte vara någon överraskning att normala rättsregler sätts ur spel när det handlar om detta nu kvartssekelgamla statsministermord. Ja, vid första anblicken är dessa beskyllningar ju så oerhörda att de faller på eget grepp och så länge de endast kommer från ett fåtal 'privatspanare' och andra konspiratoriskt lagda personer så verkar tigandets strategi fungera alldeles utmärkt. Frågan är bara om detta är hållbart i längden och om det verkligen kan vara förenligt med grunderna för ett öppet rättssamhälle, som vi ju så gärna vill tro att Sverige är. Hotmail-hot På Internet är det som bekant inte svårt att vara anonym. Det är ingen match att skapa ett gratis e-postkonto och kalla sig vad man vill, varefter man efter inloggning på MSN kan skicka mail från vilken dator som helst, t.ex. från ett internetkafé. Tidigare tillhandahöll MSN e-postadresser, som efter ett unikt namn alla slutade med "hotmail.com", men i och med att man sedan lanserade Windows Live Mail får den nyskapade adressen efter snabel-a istället "live.se". En manipulationsmetod består i att vidarebefordra mail och ändra på själva avsändaradressen så att det ser ut som det tidigare mailet kommit från en viss person. Det är således ingen svårighet att sitta vid sin dator och dikta ihop en mailkonversation och skicka till olika hotmail-adresser, som man skapat i olika namn, och sedan vidarebefordra den till andra personer med små eller inga möjligheter att spåra den anonyma mailaren. Det går visserligen att spåra datorns IP-adress, som är unik, men då behöver man få hjälp av polisen. För att få polisen att ta itu med dylika saker ska det röra sig om brottslig verksamhet med ett visst straffvärde. Man kan alltså hota och förtala personer i någon annans namn, utan att det föranleder någon som helst åtgärd. Inte heller anses det vara åtalbart att lägga ut lögnaktiga påståenden och förtal på en hemsida. Toleransnivån är uppenbarligen väldigt hög när det handlar om denna typ av förtal. Det har visserligen talats om en lagändring här och det kanske är på gång. Denna typ av manipulationer användes under flera år frekvent mot bl.a. min far, f.d. poliskommissarien Gösta Söderström, och de pensionerade journalisterna Olle Alsén och Sven Anér. Huvudsyftet med denna förtalskampanj verkade gå ut på att förmå dessa personer att sluta engagera sig i just detta brännbara ämne - och särskilt då spåret kring den s.k. Dekorimamannen, som det just var Olle Alsén som lanserade under senhösten 1992. Men syftet kan också ha varit det motsatta, att misstänkliggöra den dåvarande piketpolisen, rådmannen och nuvarande riksdagsmannen Anti Avsan. Om så var fallet lyckades han/de, eftersom det hela ledde till att Sven Anér på eget förlag gav ut boken "Affären Anti Avsan" och att han nu driver frågan på en egen blogg. För hans del tog engagemanget i hotmail-affären sin början efter att han genom Gösta Söderströms försorg i september 2007 fick ta del av innehållet i dessa mail och till sin stora förfäran upptäckt att några släktingar till honom själv var namngivna i ett suspekt sammanhang. Även släktingar till både Gösta Söderström och Olle Alsén fanns namngivna. I boken utgår Anér från att Dekorimamannen är identisk med dåvarande piketpolisen, numera rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate riksdagsmannen Anti Avsan. Ja, i bokens andra upplaga och i sin blogg svenanerpalmemordet.blogspot.com/ går han faktiskt så långt som att peka ut vederbörande som den som sköt Olof Palme till döds i Stockholm den 28 februari 1986. Detta är naturligtvis en mycket allvarlig anklagelse, som han själv i ett par skrivelser begär att Riksåklagaren handlägger i enlighet med Brottsbalkens bestämmelser. Det kan tilläggas att han i samband med ett par andra "affärer" som han beskrivit i sina böcker 'Affären Borlänge' och 'Affären Chamonix', vilka handlar om att f.d. länspolismästaren och spaningsledaren Hans Holmér och f.d. riksdagsmannen och Parisambassadören Carl Lidbom, ljugit om sina vistelseorter och förehavanden under mordnatten, uppmanat även dessa potentater att anmäla honom för förtal. Även spaningsledaren Stig Edqvist får sig en skopa av sleven. Så här skriver Sven Anér i sin blogg: 'Edqvist vet att mordet begicks av rådmannen och riksdagsmannen, förre baseballpolisen Anti Avsan, men Avsan har Edqvist inte betalt för att avslöja eller gripa.' Om det hela stannade vid ogrundade anklagelser och 'konspirationsteorier' skulle man kanske utan svårighet kunna avfärda det hela, men ingen har kunnat beslå vare sig Sven Anér - eller för övrigt Proletären-journalisten Olle Minell, som också engagerat sig länge i frågan (han har bl.a. skrivit boken 'Mordet på Palme och polisspåret') - med lögner eller falska påståenden. Eftersom den största delen av denna mailkampanj, som består av ett 70-tal mail, kretsar kring just spåret kring den s k Dekorimamannen kan det vara på plats att rekapitulera detta: Dekorimamannen Runt kl. 23.18 denna ödesdigra februarikväll för nästan exakt 25 år sedan kom de båda finskorna, som brukar kallas Katja och Pirjo, gående förbi en möbelaffär på Sveavägen. Makarna Palme befann sig då på ett avstånd av ca 300 meter därifrån. De båda flickorna hade planerat att åka med ett pendeltåg till den Stockholmsförort, där de bor. Eftersom ingen av dem vid tillfället hade någon klocka på sig, behövde de fråga någon om tiden. Framför färgaffären DEKORIMA fick de syn på en man, som Katja gick fram till. Hon tyckte sig känna igen denne såsom en finsktalande man som hon bekantat sig med på ett gym i den norra förorten Upplands-Väsby. Katja tilltalade honom därför på finska, men mannen, som enligt flickorna verkade nervös, svarar inte. När Katja upprepat sin fråga fick hon höra en röst i en kommunikationsradio (walkie-talkie) säga: 'Nu kommer de', varefter han replikerade på finska: 'Jag är igenkänd. Vad ska jag göra!' och fick då svaret att han ska fullborda sitt uppdrag. Katja lade då märke till något som hon tyckte såg ut som en pistol blänka till hos honom. Flickorna fann av förklarliga skäl situationen ytterst obehaglig och skyndade därifrån. Kort därefter hörde de en kraftig smäll, som de vid tillfället ville förklara som en avgassmäll från en bil. Nästa dag slöt de sig till att det var Olof Palmes mördare de mött och dessutom känt igen. De blev livrädda och beslutade sig för att hålla tyst om sina upplevelser under mordnatten. De höll sitt tystnadslöfte ända fram till hösten 1992, då Pirjo anförtrodde en god vän vad hon varit med om. Denne tog sedan på en Finlandsbåt kontakt med journalisten Olle Alsén på DN. Han avstod då från att offentliggöra berättelsen och begav sig istället till polisen. Palmegruppen blev intresserad och höll ett flertal förhör med de båda finskorna. Trots att Katja kunde lämna ett ganska så utförligt signalement på den s.k. Dekorimamannen, så ledde det inte till att polisen hittade någon misstänkt. Den dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro påstod senare att man under det följande halvåret satsat stora resurser för att få tag på denne man, men att letandet inte lett till något resultat. Journalisten Olle Alsén hade under tiden ägnat sig åt egna efterforskningar och utan större svårighet lyckats hitta en man som till stora delar verkade stämma in på Katjas signalement. Det rörde sig om en svensk man med estniskt påbrå som dessutom var polis och hade i likhet med ett flertal andra i polisspåret förekommande poliser ett förflutet i Norrmalmspolisens A-tur, även kallad Baseball-ligan. Kort före det att de stora tidningsdrakarna började ta upp fallet, uppgav Ölvebro att man faktiskt förhört denne då 35-årige polisinspektör, som dessutom var delägare i ett företag i vapen- och säkerhetsbranschen. Vid den tidpunkten hade han blivit befordrad till en skyddsklassad topptjänst inom polisen, där han fungerade som Stockholmspolisens länk till det militära försvaret. Spaningsledningen lät kort och gott informera om att polisinspektören Anti Avsan inte stämde in på finskornas signalement och att han dessutom genom sin hustru kunde uppvisa ett fullgott alibi. Trots att han ansågs 'helt ointressant i detta sammanhang' är de förhör man hållit med honom och hans fru, liksom för övrigt med de finska flickorna sekretessbelagda. Inte heller i det här fallet har man brytt sig om att genomföra en s.k. valkonfrontation mellan honom och finskorna, vilket ju rimligtvis borde ligga i den misstänktes eget intresse om han nu inte hade något med statsministermordet att göra. Men, enligt Ölvebro, kan man ju 'inte genomföra konfrontationer i syfte att få negativa resultat.'Inte heller lätt polisen vittnet 'Stefan' från gymmet i Upplands-Väsby konfronteras med Avsan. I programmet hade denne tämligen uppseendeväckande saker att berätta om en 'polis som jobbade på spaning och var känd, välkänd i Upplands-Väsby'. Knappt ett år senare, konfronterad med detta i TV-programmet Striptease i april -94, var Ölvebro plötsligt helt ovetande om att det fanns en polis som vistats på det aktuella gymmet och tyckte att programledaren, Lars Borgnäs, skulle tala om för honom vem det skulle vara. Att döma av Palmeåklagaren Anders Helins uttalande i samma TV-studio, så hade man ännu inte lyckats identifiera Dekorimamannen. Avsan hade man dock förhört året dessförinnan. Om man tittar på detta program slås man av hur besvärade både Helin och Ölvebro är av att behöva svara på frågor om detta. Döm själva: Klicka här Det verkade alltså som man helt enkelt hade gett upp detta sökande. Man försökte heller inte vända sig till allmänheten genom att gå ut med en fantombild. Man kan tillägga att vittnesmålet från ett av de viktigaste vittnena, musikläraren, som befann sig på andra sidan Sveavägen, faktiskt stöder flickornas uppgifter. Han har vittnat om att han sett två flickor efter mordet avlägsna sig från Dekorima söderut. Till bilden hör också att Avsan är av estnisk härkomst och kan genom estniskan göra sig förstådd med finländare. Han lär också ha varit delägare i en firma i vapenbranschen. Walkie-talkie-män och Norrmalmspolisens A-tur Dekorimamannen, var ju försedd med en kommunikationsradio (walkie-talkie), vilket gör att denna observation från mordnatten kan kopplas samman med ytterligare ett antal iakttagelser av misstänkta aktiviteter i samband med detta statsministermord. Dessa observationer har skett oberoende av varandra och om de sätts in i ett större sammanhang kommer man fram till att makarna Palme var skuggade och inringade av ett 20-tal walkie-talkie-män. Eftersom flera av dessa iakttagelser sätts i samband med vissa utpekade polismäns aktiviteter under mordnatten ingår detta i det som brukar benämnas polisspåret. Flertalet av de utpekade polismännen har i likhet med Anti Avsan ett förflutet i en ordningspolisstyrka som p.g.a. sina stundom alltför brutala metoder fick öknamnet 'Basebolligan'. Trots att de under en tid av två år samlade på sig ett förhållandevis stort antal anmälningar om polismisshandel blev ingen av de inblandade någonsin fälld i domstol. Det var förresten ingen mindre än Hans Holmér som tog initiativet till att skapa denna gatupatrullgrupp, som dock måste lösas upp efter bara ett par års övernitiskt arbete. Det var också från denna grupp av hårt sammansvetsade poliser som han rekryterade folk till sin livvaktsstyrka och till andra specialuppdrag i stil med smuggling av illegal buggningsutrustning m.m. Norrmalmspolisen har också gjort sig illa beryktad som ett fäste för högerextremistiska sympatier inom polisen. Dessa ska ha kommit till uttryck främst under s.k. kamratträffar, som lär ha haft klart nazianstuckna program. På Norrmalms polisstation hängde också en nyckel, fullt tillgänglig för alla på stationen, till en lägenhet på Järnmalmsvägen i Traneberg. I denna lägenhet upptäcker hyresvärden av en händelse en vattenläcka, vilket föranleder honom att gå in i den obebodda lägenheten och flytta ett skåp. När han gör detta ramlar plötsligt en SS-hjälm ut ur skåpet, som förutom ett dussin hakkorsstandar visar sig innehålla ett par walkie-talkies och en blinkande anläggning, som hyresvärden uppfattade som inget mindre än en avancerad avlyssningsanläggning. När det sedan är dags för rörmokaren att laga det läckande röret, får han ett oväntat besök av en fullbemannad radiobil från Norrmalmspolisen. Poliserna undrar förgrymmat vad som står på. Därefter får LT tillfälle att i lugn och ro avlägsna sakerna. Först när denna historia når offentligheten blir han förhörd om detta: Den blinkande anläggningen var en videobandspelare, walkie-talkie-apparaterna brukar han och hans flickvän använda sig av när de går ut på promenad. Nazi-attiraljerna gitter man ej ens fråga om. I det här sammanhanget kan den konspiratoriskt tänkande lätt fatta misstankar i en viss bestämd riktning; lägenheten lämpar sig tack vare sitt läge utmärkt för walkie-talkie-kommunikation med enheter som befinner sig i Stockholms innerstad. Och det var ju härifrån, på Tranebergsbron, som vittnet Tommy en tio minuter före mordet lade märke till en 'armada' av polisbilar på väg in mot city. I polisens huvudprotokoll, författat av Palmegruppens grå eminens Ingemar Krusell inför rättegången mot Christer Pettersson, kan man läsa att inget talar för att makarna Palme var övervakade, när de lämnade sin bostad i Gamla Stan denna ödesdigra kväll och i februari 1994 gör Hans Ölvebro i ett TT-telegram följande uttalande: 'Vi har bekräftelse på att vi tänkt rätt när vi uteslutit alla teorier om konspirationer, walkie-talkie-försedda personer på stan.' Stockholms försvarsskytteförening I ett Striptease-reportage som gick ut i etern i samband med 10-årsminnet av mordet, visades ett matrikelblad för 'Stockholms försvarsskytteförening' med flera personer som figurerat i det s k Polisspåret. Sven Anér ägnade några sidor i sitt nyhetsblad 'Palme-nytt' och misstänkte att det här kunde röra sig om olaglig frikårsverksamhet: Förutom Anti Avsan finner vi: Claes Djurfeldt från Södermalmspiketen 3230 som snabbt besvarade det första larmet var den s k Södermalmspiketen med patrullnummer 3230. Polisinspektören Kjell Östling var befäl. De övriga i piketen var poliserna Claes Djurfeldt, Klas Gedda, Peter Wikström, Jan Hermansson och Leif Svensson. Anledningen till att denna piket befann sig utanför sitt eget distrikt och cirkulerade i kvarteren uppe på Brunkebergsåsen, som hör till Norrmalms polisdistrikt, var att en i besättningen, Claes Djurfeldt, trött som han var på parkeringsböter, ville parkera om sin bil. Djurfeldt hyrde tillfälligt en lägenhet på David Bagares gata, vid korsningen till Regeringsgatan. Klockan var väl ungefär 23.00, när Djurfeldt denna kväll gick ur piketbussen och satte sig i sin bil, som han sedan körde Regeringsgatan norrut i en vid cirkel parallellt med Sveavägen, samtidigt som makarna Palme promenerade där, på väg hem från biografen. Minuterna före mordet parkerade han så sin bil på David Bagares gata, varefter han gick tillbaka till de väntande kollegorna i piketbussen. Just när den som förmodats vara gärningsmannen kom flyende upp på Brunkebergsåsen åkte piketbussen iväg från området. I ett tidigare delvis hemligstämplat avsnitt från Juristkommissionens intervju med Kjell Östling, (1986-08-27) kan man läsa följande: 'De befann sig i trakterna av Sveavägen av en slump. Passerade förbi trapporna upp till Malmskillnadsgatan alldeles före skottlossningen, hade hunnit nästan ner till Brunkebergs torg då radioanropet kom. Ö uppgav position och åkte mot platsen.' (Juristkommissionens förhör med Kjell Östling, 1986-08-27) När manskapet hörde larmet på polisradion befann de sig, enligt Kjell Östling, alltså vid Brunkebergs torg, varifrån de kunde ta sig till mordplatsen på 20-30 sekunder. Men enligt den rekonstruktion som TV 3 gjorde tillsammans med de båda piketpoliserna Klas Gedda och Claes Djurfeldt, befann de sig vid larmtillfället 'i böjen' vid Sergels torg. (TV 3, Polisspåren, 1995-02-15) Om piketen vek av ner mot Sergels torg betyder det att man, efter besöket uppe på Brunkebergsåsen, inte gjorde någon ansats att åka direkt tillbaka till det egna distriktet. Hur som helst kunde de från båda platserna ta sig på mindre en halv minut till mordplatsen, dit man alltså anlände sekunderna efter kommissariebil 2520. Fyra man ur piketen blev snabbt beordrade att ta upp jakten på mördaren. Djurfeldt tog själv rulltrappan upp för Brunkebergsåsen, där han hastigt blev illamående och kräktes (p g a att han före språngmarschen alltför snabbt ska ha druckit en Coca-Cola). Därefter sammanstrålade han och en av kollegerna med Dalsgaard och Ekesäter från kommissariebil 1520 som vi ska berätta mer om här nedan. Djurfeldt blev sedan kvar ensam vid sin nyligen omparkerade bil, som alltså kom att hamna i mördarens flyktväg. Tre dagar senare lät Gatukontoret forsla iväg bilen och Djurfeldt väntade en hel månad med att lösa ut den. Södermalmspiketens turer uppe på Brunkebergsåsen har betraktats som märkliga i flera avseenden. Vi har här att göra med ett flertal omständigheter, som sammantagna är svåra att förklara. Den förre spaningsledaren Hans Ölvebro värderade alla dessa som just tillfälligheter, för annars 'har man ju fem poliser där som skulle vara inblandade'- en möjlighet som Ölvebro i programmet Norra Magasinet från 1994 inte gärna ville tro. Tillfälligheterna är alltså många när det gäller denna piket och dess besättning: För det första hade man vid tillfället lämnat sitt eget distrikt på Södermalm för att ägna sig åt något så trivialt som en omparkering av en bil och befann sig alltså "av en slump" uppe på Brunkebergsåsen samtidigt som skotten föll nere på Sveavägen. För det andra hade Djurfeldts färd med sin vita VW på en parallellgata till Sveavägen ägt rum samtidigt som makarna Palme började promenera hemåt från biografen. För det tredje hade bilen parkerats vid vad som kom att bli mördarens flyktväg, på en plats där vittnet Lars Jeppsson sett sista skymten av den flyende mördaren, samt, dessutom, strax bakom den bakdörr som ledde in till firman Strateg Protector, som drevs av den högerextremistiske vapenhandlaren och f d Norrmalmspolisen Carl-Gustaf Östling, känd i polisspårssammanhang som 'Ö'. För det fjärde slumpade det sig så att det var just dessa piketpoliser som kom att bli de första att springa efter Olof Palmes mördare, som de, enligt både Hans Holmér och Kjell Östling var 'hack i häl' på och nära att gripa. För det femte befann sig deras kollega Ulf Helin, som hade sin ordinarie tjänstgöring i just denna Södermalmspiket, vid tillfället på SBC, där han tog emot det första larmet om händelsen och genom diverse underlåtelser, som vi ska studera närmare, gav mördaren ett alltför stort försprång. Ulf Helin Det andra larmet kom som bekant från växeltelefonisten Ann-Louise Paulsson på Järfälla Taxi. Hon hade slagit ett direktnummer till Stockholmspolisens sambandscentral och där fått tala med operatören Ulf Helin. Denne gör sig nu skyldig till inte mindre än fyra brott mot instruktionerna: 1. Han bryter snabbt av förbindelsen med Järfälla Taxi, trots att polisens åtgärdskalender stipulerar att telefonlinjen ska 'hållas öppen till första polispatrull anlänt till platsen.' 2. Han larmar heller inte ambulans, trots att han från en pålitlig källa fått höra att en man blivit skjuten. I förhör med juristkommissionen har han försvarat denna underlåtenhet med att han först ville ha bekräftelse på att skottlossning verkligen hade förekommit och att det var fara och färde. Han tänkte att om det var fara å färde skulle den polispatrull som kom först till platsen larma ambulans. Nu var det Järfälla Taxis Ann-Louise Paulsson som tillkallade ambulans. 3. Han underlåter vidare att underrätta vakthavande inspektören, Anders Thornestedt, som även var arbetsledare för SBC:s radiooperatörer, om skottlossningen på Sveavägen. 4. Det fjärde brottet mot instruktionerna bestod i att Ulf Helin lät bli att ta fram protokollet och starta protokollföringen, vilket åligger den som först tar emot ett larm om en händelse av allvarligare karaktär. Enbart mot bakgrund av dessa fyra punkter kan man fråga sig om inte Ulf Helin också underlät att gå ut med områdesanropet till poliserna i city. Han verkar ju inte ha tagit skottlossningen på Tunnelgatan-Sveavägen på något större allvar. Den sista aktiva pistolskytten på listan över Stockholms Försvarsskytteförening heter Carl Gustav Östling, som i mediala sammanhang brukat omnämnas som Ö, bördig från Finland. Denne hade på morddagen, tvärtemot läkares inrådan, dristat sig till att lämna det sjukhus där han blivit behandlad för en blindtarmsoperation. Palmeutredarna har visserligen hållit några förhör med honom och bl.a. prövat hans alibi. Han påstår sig ha varit hemma vid tidpunkten för mordet och hade sålunda ingen som kunde styrka denna uppgift, men man tyckte ändå att man hade goda skäl för att raskt avfärda honom, eftersom han ju var nyopererad. Östling slutade sedan hos polisen och kunde på allvar ägna sig åt det egna företagandet, där han kunde dra nytta av sina goda kontakter inom polisen; han levererade specialutrustning åt Hans Holmér och hans 'Palmerum', vapen och walkie-talkies till hans omstridda livvaktsstyrka etc. Det var också Östling som fick uppdraget att organisera inköp och smuggling av den avancerade avlyssningsutrustning som togs i beslag av tullen i Helsingborg i samband med att en f.d. livvakt till Hans Holmér sommaren 1988 försökte föra in den i Sverige, vilket kom att bli själva upprinnelsen till den s.k. Ebbe Carlsson-affären. I dess kölvatten gjorde Tullkriminalen s edan husrannsakan hemma i Östlings bostad på söder i Stockholm och lyckades finna en betydande mängd vapen och ammunition, en del direkt olagligt att inneha. Per Arvidsson Redan samma dag kunde Stockholmspolisens tekniska roteln fastställa att de båda kulorna var av samma slag och tillverkade av Winchester. I det här sammanhanget skall av någon anledning en då 25-årige avdelningsdirektör vid Försvarets materielverk, FMV, Per Arvidsson, ha bistått polisen. Detta påstår han i alla fall själv i en skrivelse till sin verkschef, där han ombetts redogöra för sin relation med den högerextreme vapenhandlaren Carl Gustav Östling. Under hösten 1996 hade det nämligen avslöjats att både Stockholmspolisen och militären under lång tid köpt vapen och utrustning från C G Östling, trots att denne saknade vapenhandlarlicens och t.o.m. hade blivit dömd för bl.a. olaga vapeninnehav. Per Arvidsson skriver 1996-10-21: 'Dagen efter mordet kontaktades jag av Stockholmspolisen. De hade hittat två kulor på mordplatsen och ville att jag skulle identifiera dem. Detta gjorde jag under söndagen.' Angående dessa båda kulor kan jag inte låta bli att citera den f d kommissarien Wincent Lange, som var den som hade det yttersta ansvaret för den kriminaltekniska undersökningen. Lördagen den 29 oktober 1988 innehöll tidningen Kvällsposten en i det här sammanhanget uppseendeväckande artikel. Det rörde sig om en intervju med Lange, som vid det tillfället var nybliven pensionär. Denna gång tog han bladet från munnen och dristade sig till att ifrågasätta kulornas äkthet: - Kulorna är rena bluffen! Jag har blivit övertygad om att de är utlagda för att vilseleda spaningarna. Ingvar Grundborg Den lägenhet som Östling disponerade vid David Bagares gata tillhörde hans affärskompanjon Grundborg - en f d militär. Denne hade vid tidpunkten för Palmemordet arbetat i sex veckor som säkerhetschef på Televerket radio i Stockholm, där man ansvarade för och kontrollerade all radiotrafik i Stockholmstrakten, inte minst den som går över kommunikationsradionätet. Veckan efter mordet var han sjukskriven och sade sedan upp sig från Televerket för att efterträdas av ingen mindre än Carl Gustav Östling, som var kvar i ett knappt halvår. Tjänsten som säkerhetschef var högt skyddsklassad, vilket innebar att Säpo ansett dessa båda herrar vara lämpliga för arbetet ifråga. Sonny Björk var "Palmeutredarnas egen vapenexpert". I ett av Lars Borgnäs Striptease-reportage förklarade denne att det i "de kriminella kretsar" där mördaren står att finna är det 'väldigt ovanligt' att man ändrar på vapen för att annan ammunition ska passa. När Borgnäs undrade hur Björk kunde uttala sig om vilka kretsar mördaren vistades i svarade denne: 'jag utgår från att vi vet vem det är som har skjutit Olof Palme... det finns ju en person som är dömd för det", det vill säga Christer Pettersson.' Gösta Söderströms kontroversiella tidsangivelser Även f.d. poliskommissarie Gösta Söderströms kontroversiella tidsangivelser angående tidpunkterna för det första polislarmet och när första radiobil - dvs. hans egen kommissariebil 2520 - ankom till platsen ingår i Polisspåret, eftersom de går stick i stäv med de officiella tiderna. Gösta Söderström var högsta befäl i tjänst under mordnatten och insatsledare på brottsplatsen. Efter mordet på Olof Palme har han ägnat sig åt en envis och målmedveten kamp för att motbevisa det för honom föga tilltalande påståendet att han - trots 40 prickfria tjänstgöringsår bakom sig - nu skulle ha drabbats av en handlingsförlamning som underlättat mördarens försvinnande; enligt den officiella versionen kom Söderström och Windén dit kl 23.24, inte mer än 3 minuter efter mordet, men dröjde ända till kl 23.31 med att till Polisens sambandscentral (SBC) rapportera in sin ankomst till platsen och att ett s.k. eftersök inletts. Om det är så att Söderströms och Windéns samstämmiga uppgifter skulle stämma, så får man ytterligare belägg för att polisspåret är en realitet; om polislarmet - det s.k. områdesanropet gick ut så sent som kl 23.29, så framstår inte minst uppdykandet av kommissariebil 1520 fyra minuter dessförinnan längs mördarens flyktväg som något särdeles misstänkt. Gösta Söderström kommer efter över 10 års egna undersökningar fram till att det kl 23.23 gått ut ett tidigare anrop som var riktat till 'särskild personal', närmare bestämt till de två piketbussarna 1230 och 3230, som befunnit sig i närheten av mordplatsen vid tidpunkten för mordet. Att just dessa två blivit anropade kl 23.23 har han sett på en s.k. enradig IM-lista. Kl 23.31, registrerades Söderströms första anrop till polisens sambandscentral , där han dels rapporterade om sin ankomst till brottsplatsen och att man inlett ett eftersök på springande personer. Sedan tog det ytterligare fyra minuter innan han gjorde sitt nästa 'klassiska' anrop, alltså 23.35, om att 'brottsoffret är identiskt med statsministern'. Senare på natten, kl 04.00, jämförde Söderström och Windén sina armbandsur med TV-klockan och kunde konstatera att den förres gick en minut före, varför de tyckte sig kunna fastslå att larmet gått ut kl 23.29. Redan tidigare på natten hade kommissarie Hans Koci på polisens sambandscentral för Söderström fastslagit att ärendet utalarmerats hela 6 minuter tidigare - '23.23 ska det vara!' - och ett par dagar senare fastslog Holmér 23.24 som den officiellt riktiga tiden för polisens ankomst till brottsplatsen. Såsom det avgörande beviset åberopades att Sollentunaambulansen lämnat mordplatsen med den döde Olof Palme kl 23.28 - alltså 3 minuter före det att Söderströms kommissariebil 2520 blivit indaterad hos SBC. Något band med radiotrafiken från SBC fanns inte, då bandmaskinen där inte var i bruk under mordnatten. För att skingra alla tvivel levererade spaningsledningen däremot en kopia från inspelningsbandet från Länsalarmeringscentralen, där de aktuella tidsangivelserna framgår genom en Fröken Ur-slinga som hela tiden ligger på i bakgrunden. Till bilden hör att man först gick ut med olika uppgifter om att orginalbandet hade försvunnit, avmagnetiserats och t o m bränts upp. Den kopia som man till slut fick fram kom sedermera att analyseras av bl a elektronikingenjören Mauricio Vigil, som kunde konstatera att det är 'fel' Fröken Ur som hörs, alltså inte den Fröken Ur-maskin som var i bruk under själva mordnatten. Om detta stämmer kan man misstänka att urkundsförfalskning ägt rum. Efter denna sensationella upptäckt kom plötsligt originalbandet fram; det hade hela tiden legat i tryggt förvar i ett skåp. Detta band blev sedan kontrollerat av Statens Kriminaltekniska Laboratorium, som inte kunde påvisa att någon manipulation ägt rum. Och inte kan väl SKL ha misstagit sig i detta fall, eller..? Koppling till Sydafrika-spåret För att återgå till Dekorimamannen finns det förresten en, måhända långsökt, koppling till Sydafrika-spåret, som briserade under hösten 1996, då en f.d. polischef i Sydafrika under en rättegång avslöjat att sydafrikanska agenter var inblandade i mordet på den svenske statsministern. När detta spår rullades upp framkom det att en man vid namn Nigel Barnett hade kopplingar till såväl Sverige som den sydafrikanska säkerhetstjänsten. Under våren 1997 förhördes han av svensk polis i Moçambique, där han sedan mars samma år suttit häktad misstänkt för bl. a. vapensmuggling. Uppgifterna om Barnetts eventuella inblandning i Palmemordet kommer från den f.d. kompanjonen Richard Sears som kort efter Barnets gripande hittade en väska med ett märkligt innehåll i dennes bil. Där fanns förutom tre olika identitetskort på honom även en bandinspelning från Radio Sweden, Stockholm, där de båda finskorna Katja och Pirjo berättade om att de strax före mordet sett en man talande i walkie-talkie på finska utanför Dekorima-butiken. Huruvida Barnett befann sig i Sverige är dock inte något som bekräftats. När Granskningskommissionen, strax inför sommarledigheten 1999, presenterade sin slutrapport upptar redogörelsen om Dekorimamannen ett par sidor som utmynnar i att journalisten Olle Alséns hypotes om att Dekorimannen skulle ha varit polis inte gått att få bekräftad. Jag citerar kommissionens slutsats: 'Den i uppslaget förekommande polismannen Anti A har såvitt kan bedömas inget med dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.' Därmed kunde väl kanske denna historia fått sitt slut, men så är icke fallet. Lars Krantz' hemsida www.nationalmordet.se Den f.d. tv-producenten och framlidne författaren Lars Krantz' hemsida www.nationalmordet.se hade en särskild roll i upprinnelsen till hotmail-kampanjen som jag här tänkte redogöra för. Genom sin hemsida fick han sedan starten 1998 in ett flertal mail från den intresserade allmänheten och innehållet i vissa av dessa har han med braskande rubriker sedan lagt ut på hemsidan. Nu har vi kommit till oktober 2005, tidpunkten för Moderata Samlingspartiets nominering av Anti Avsan till Riksdagen. Denna hade slutat vid polisen, börjat studera juridik och gjort en kometkarriär inom domstolsväsendet där han nu innehade posten som rådman. Han hamnade till slut som nr 12 på en riksdagslista, som toppades av ingen mindre än Fredrik Reinfeldt. Nomineringen av Anti Avsan kommenterade Lars Krantz på följande sätt: "Nu knakar det i fogarna både här och där. Vid ett provval till Riksdagen hos Moderaterna för Stockholms län nominerades i helgen till valbar plats en person som vid tiden för MORDET PÅ OLOF PALME befann sig på Sveavägen 15 meter från mordplatsen vid nedgången till T-banan vid Tunnelgatan. Han var civilklädd polis och vittnen säger sig ha sett honom med vapen i handen. Han heter Anti Avsan och är numera rådman vid Stockholms Tingsrätt samt ordförande i moderaternas krets i Huddinge. Den gången var han polis på Norrmalm. Han skolades till rådman av professor Christian Diessen, känd för sitt uttalande att 'man försvarar inte likskändare' om den advokat som utsetts att försvara en av läkarna misstänkta för att ha styckat Catrine da Costa.' I november 2004 hade han förresten på sin kontroversiella hemsida betecknat Avsan som högerextremist och nazist. Han refererar då till ett långt mail som han ska ha fått av en f.d. kollega till Avsan. (Nazist-anklagelserna har även Olle Minell fått höra under en intervjua med polisfackets man på Norrmalmspolisen och som lär ha beskrivit honom på följande sätt: 'Anti Avsan är en ledartyp och en av de värsta nazisterna av dom alla i A-turen!') Hotmail-kampanjen Det är inte helt klarlagt hur mailskrivaren kom över Gösta Söderströms mailadress - en ganska krånglig mailadress som gick till äldste sonen Ivan - men det verkar som vederbörande fått tag i den genom att först kontaktat Olle Alsén. Hursomhelst, det första mailet var adresserat till både Olle Alsén och Gösta Söderström och skickades den 16 november 2005: 'Om du tror att AA vill betala mig pengar för att jag inte ska skriva om honom så tycker jag du ska säga till honom att han skickar stålarna på stubinen. Jag ska gärna förbigå honom med tystnad i fortsättningen. LK' LK skulle här vara Lars Krantz, som då ska ha låtit sig mutas för att upphöra med sina skriverier om Avsan. Men det mail som kom att ha störst betydelse för det fortsatta händelseförloppet var det från 2006-02-19 i vilket samme Lars Bergman erbjöd att träffas den 27 eller 28 februari 2006 för att bl.a. redogöra för 'det sekreta och ursprungliga bakgrundsmaterialet till rikskriminalens beslut Ai 652-93'. För att få reda på vad som döljer sig bakom diarienumret Ai 652-93 blev jag tvungen att vända mig till Rikskriminalpolisen och efter några dagar fick jag hämta ut ett rekommenderat brev underskrivet av självaste Stig Edqvist tillsammans med en anmodan att betala in 56 kr för kopiorna. Ärendet härrörde från ett fax från Sven Anér, som i juni 1993 begärde att få ut de förhörsanteckningar som finns rörande Anti Avsan, även konfrontationsförhör. Denna begäran avslogs med standardformuleringen att 'förhörsutskrifterna, som ingår i det fortsatt förundersökningsarbetet, har inte expedierats eller behandlats på annat sätt som innebär att de är att anse som upprättade i den mening som avses i 2 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen'. Sven Anér överklagade beslutet till både Kammarrätten i Stockholm och Regeringsrätten som i slutet av september samma år fastställde Kammarrättens dom. Det kan nämnas att Palmeutredarna hållit förhör med både Anti Avsan och hans fru, som givit honom alibi för mordnatten, samt sammanlagt åtta förhör med de båda finska flickorna. Inget av dessa har frisläppts. Sven Anér har dock haft tillgång till det första förhöret med den han kallar Anneli vilket han återgett på sin blogg. Han fick texten av Olle Alsén som satt med som förhörsvittne. Enligt honom var förhöret är mycket stringent och välstrukturerat mycket svårt att komma förbi. Sven Anér skriver i sin bok att det den 20 april 1993 gjordes en fotokonfrontation med den andra finska flickan, Anneli, under vilken hon fick hon se bilder föreställande sex män: 'Men att ingen av dessa män var Anti Avsan eller över huvud taget någon som kunnat kopplas till Dekorima-händelsen. De var sex vanliga, förmodligen hederliga personer'. Både Gösta Söderström och Olle Alsén var naturligtvis intresserade av att träffa denne Bergman, som påstod sig sitta inne med intressanta uppgifter om Palmemordet men något sammanträffande kom aldrig att äga rum i slutet av februari 2006. Först blev Olle Alsén sjuk och sedan följer ett antal mail från en 'Anita Svan', som på olika sätt syftade till att avstyra ett möte med Bergman som misskrediteras samtidigt som mottagarna av dessa mail. Såväl Olle Alsén, Sven Anér och Gösta Söderström beskrivs som 'tre av Sveriges absolut största desinformatörer under de senaste hundra åren'. Anita Svan ska också ha gått igenom allt som Bergman skrivit och avfärdar allt som bara 'skitsnack'. Och vad som därefter hände Lars Bergman - om han nu överhuvudtaget existerat i sinnevärlden - är höljt i dunkel. I ett par senare mail från 'Anita Svan' är att Bergman ska ha drunknat. I mailet från den 4 mars påstods det att han hade hoppat i Ålands hav och i ett mail från slutet av samma månad påstods han ha ramlat 'rakt ner i Skageracken" under en kryssning med Crown of Scandinavia mellan Oslo och Köpenhamn' efter att ha kommit 'i bråk med nån i gänget'. Och vem/vilka som ligger bakom alla dessa mail är också en gåta. Det som är typiskt för de mail som försvarar Anti Avsan är att avsändarnas namn utgör anagram på Anti Avsan: förutom 'Anita Svan' förekommer 'Asta Nivas', 'Tina Navas' och 'Ivan Satan'. I samma veva, alltså i början av mars, skickar en John Strömgren, en förklaring som går ut på att det är Anti Avsan själv som skriver dessa 'elaka mail'. Han hänvisar till sin flickvän som jobbar på tingsrätten i Stockholm där hon också ska ha sett att denne rådman haft en mängd 'konstiga papper om mordet på statsminister Palme i sina lådor' och att han sett till att dessa tuggades sönder i en dokumentförstörare. Den stulna kondoleansboken Ett av de mest bisarra inslagen i denna historia är utan tvivel det som rör en kondoleansbok som lades ut i entrén till Solna stadshus den 20 mars 2006, efter att kommunalrådet Anders Gustav plötsligt avlidit under en flygresa. Vad som sedan händer är att denna bok blir stulen av en okänd gärningsman, vilket föranleder att förundersökning inleds. Den 7 april samma år fick Gösta Söderström, som han skriv i sin anmälan till Västerorts polisdistrikt angående stölden, 'ett telefonmeddelande från en anonym person som med upprörd gammelmansröst skrek följande: 'Begravningen är om en timme! Du kommer väl för helvete? Sista möjligheten att få läsa boken!' Meddelandet upprepades två gånger och sändes troligen från en bandspelare och anlände via telefon nr 06969-422013'. I sin anmälan refererar Söderström till ett par av de märkliga mail som han erhållit som han trodde att polisen skulle vara intresserade av, eftersom de ju på ett koncist sätt handlade om den stulna kondoleansboken. Asta Nivas skrev t.ex. den 3 april 2006: "Vi tog hand om boken" och kompletterade uppgifterna med att det var 'Goltuppen Lars Bergman' som åkte till kommunalhuset i Solna för att skriva i kondoleansboken. 'Han skrev ner hela skiten'. Tina Navas skriver den 15 april 2006: 'Blättrat i kondboken - allt från kl.23.02 och framåt. Här framgår allt. Bergman hälsar inte - är på havets botten. Hör av dig om du är intresserat av nåt belopp för att ligga lågt.' Hugh Spencer förklarade sedan den 7 juli 2006: 'AA ryckte ut en sida ur kondoleansboken där pseudonymen Lars Bergman skrivit och berättat om dennes skumma förehavanden den 28 februari.' Söderström föreslog alltså att utredningen skulle ta del av dessa mail, men fallet avskrevs till slut med motiveringen att 'spaningsuppslag saknas'. Om man rangordnar dessa mail efter graden av smaklöshet står inte det falska mailet om Lars Krantz' påstådda bortgång långt efter. Någon gång under våren 2007 kom ett mail från en person som utgav sig för att vara Lars Krantz son Thomas (han har ingen son med det namnet) och som ville informera om att hans far tyvärr gått bort. Vid närmare efterforskningar visade det sig att detta var ett falskt rykte. Vad som däremot är sant är att Lars Krantz dog i december 2010. Hans hemsida hade tystnat nio månader tidigare. Hotmail-kampanjen upphör Mailande upphörde helt och hållet efter Gösta Söderströms bortgång den 2 februari 2008. Det hör till bilden att hans sista tid påverkades starkt negativt av den här mailkampanjen - särskilt av anklagelserna om att han skulle dels ha varit helt inkompetent och dels ha tagit mutor. Han blev också mycket illa berörd av Lars Krantz' skriverier på hemsidan om att han delade Krantz' övertygelse om gärningsmannens identitet. Dessa falska påståenden ledde också till att han gjorde polisanmälan, men den ledde inte någon vart. Ett intressant faktum i det här sammanhanget är att det lögnaktiga mailet om mutor var avsänt 2007-09-21 från adressen carl_stalbrannare@hotmail.com - samma pseudonym som en medarbetare till dåvarande försvarsministern, departementssekreteraren, Mårten Sundmark, hade använt sig av i ett anonymt mail till Aftonbladet (om att stoppa granskningen av hovets affärer). Om Aftonbladet har kvar detta mail skulle man ju kunna kontrollera om det är skickat från samma avsändare. Och inte heller det jag ovan beskrivit är taget ur luften. Min teori är att dessa mail författats av någon person med gott om tid och god insyn i ärendet. Det finns ju mycket som tyder på att personer besitter insidesinformation i ärendet: Turerna kring den stulna kondoleansboken, kännedom om Rikskrims diarienummer samt om det faktum att min far hade en långvarig konflikt med en granne i Älvsjö, vittnar om detta. I den första upplagan av Sven Anérs bok uttryckte han misstanken att det var Anti Avsan själv som skrivit mailen och även min far trodde detta. Men i bokens andra upplaga fick han reda på att mailen som såg ut att vara avsända från @riksdagen.se inte skickats därifrån. Vissa efterforskningar har dock gjorts av en datakunnig person som menat att flera av mailen skickats från ett Internet-kafé på Kungsholmen. Jag fick själv via Lars Krantz som i december 2007 ringde mig och frågade efter min mailadress. Han ville nämligen vidarebefordra några av dessa mail till mig. Här har vi ett av dessa: From: anti.avsan@riksdagen.se > > To: lillemor_landegren@hotmail.com > > > > Subject: Kopia > > Date: Wed, 12 Dec 2007 17:26:12 +0100 > > > > Nu får du ta mej fan lägga av. Varför i helvete kollar du mej > > hela tiden? Och varför lyssnar du på idiotiska teorier? Är > > det Almungetomten som ligger bakom? Han har en hel säck med > > lögnpaket, passbyten, vapenföretag, finska flickor, kondböcker, > > anmälningar på VD1 mm mm mm. Allt är lögn! Inget av det där > > existerar ens!!! Och mailar du Söderst röm lever du farligt > > för om du gör ett enda stav fel kan det resultera i en > > polisanmälan till r ikspolisstyrelsen, rikskrim, länskrim, > > piketen och alla möjliga lokala polisenheter. Sen får också > > Almungetomten en kopia av mailet med stavfelet och då får > > riksdagskansliet, talmännen, partiledare, gruppledare, > > partikanslier och lokala parti distrikt ute i landet kopior av > > kopior av kopior. Han måste ju visa Söderström, Alsén, Lena, > > Göran, Gunnar och Barbro att han jobbar duktigt. Just nu sitter > > Slödderström och jobbar på en stor polisanmälan. Nån råkade > > nämligen tappa ett glass papper från GB vid sidan av > > arbetsskygge sonen Ivans bil i september (arbetsskygg är > > föresten den andre sonen också, sitter bara och skriver en > > massa halvpolitiskt mordskit). Han har svårt att se framåt > > (forward). Han ser hellre bakåt (golovina). Men back to the > > car. För att bli trodd slog Ivan sönder vänstra framrutan på > > sin egen bil. Det skulle liksom bli lite som om Slödderströms > > var förföljda. Fy fan så jävla barnsligt!!! Det gjorde han den > > 17:e eller om det var 18:e, minns inte nu. > > > > Anti > > > > ps Va fan skulle du föresten maila Slödderströms för? Det ska > > du väl för helvete inte göra. Är du helt dum i huvet? Mailar > > dom till dej ska du inte svara! Ramla inte i den gropen!!!! > > > > Du ska inte lägga dej i om vi skämtar om olika namn. Vi gör ju > > föresten en teater. > > Förtalsprocess mot Sven Anér? Hittills har Sven Anérs utspel, liksom hela Affären Anti Avsan, inte föranlett någon som helst åtgärd från myndigheternas sida eller någon polisanmälan från den utpekade riksdagsledamotens sida. Hela historien har nu fått sådan spridning så att det är svårt att tysta ned den. Sven Anér, som i augusti fyller 90 år, jobbar oförtrutet vidare med att få vederbörande myndigheter att agera genom att utlämna i ärendet viktiga handlingar, främst aktuella förhörsprotokoll, samt till slut genomföra en konfrontation med den utpekade gärningsmannen. Men myndigheterna verkar inte vilja ta i detta ärende med tång. Det flesta handlingar i ärendet är sekretessbelagda. Förvånansvärt är att ingen verkar bry sig - inte ens Anti Avsan själv. Att någon eller några fört en förtalsliknande mailkampanj i hans namn vilken sedermera lett fram till en av de grövsta anklagelser man kan bli utsatt för borde ha varit tillräckligt för att trigga igång en kraftfull reaktion, om inte annat från de rättsvårdande myndigheternas sida eller från moderaternas sida. Men tystnaden är i det närmaste total. Mig veterligt har ingen av de stora tidningarna skrivit en rad om detta brännbara ämne som ännu idag skulle kunna bli ett riktigt scoop med dithörande drev. Så länge massmedia inte uppmärksammar blir det ingen riktig affär. Inte ens när riksdagsmannen Jan Lindholm förde fram saken under en interpellation i riksdagen den 21 augusti 2008 var det någon som brydde sig, trots att Lindholm uttryckte farhågor om att 'rättstaten tappar sin legitimitet om den inte förmår att ens kommentera alla de luckor i utredningsarbetet som uppenbarligen finns'. Granskningskommissionen konstaterar i sitt slutbetänkande från 1999 rörande hela historien kring Dekorimamannen med att " det finns dock knappast skäl att anta annat än att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum". Men, skriver kommissionen: 'Det bör understrykas att detta uppslag alltså inte kan betraktas som något egentligt polisspår. Kvinnorna själva har aldrig påstått att dekorimamannen skulle ha varit polis. Detta är i stället journalisten Olle A:s hypotes, en hypotes som inte gått att få bekräftad. Den i uppslaget förekommande polismannen Anti A har såvitt kan bedömas inget med dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.' Affären Anti Avsan har dock fått en hel del spridning på Internet, vilket brukar vara liktydigt med oseriösa konspirationsteorier, som man inte behöver fästa något avseende vid. Många tar dock denna tystnad som ett indirekt erkännande att det är något ruttet i kungariket Sverige. Det enda raka, enligt Jan Lindholm, torde vara att rättsväsendet startar en förtalsprocess mot Sven Anér. Även Olle Minell borde ju kunna åtalas i samma veva. Den 5 februari i år höll han nämligen ett anförande i Uppsala, i Bokcaféet Röda Stjärnan, under den provocerande rubriken: 'Sitter Olof Palmes mördare i Sveriges riksdag?' Sven Anér själv skulle inte ha något emot att stå inför skranket. Det är snarare något han skulle se fram emot. Han har också vänt sig till Anti Avsan med den direkta frågan om han tänker anmäla honom för förtal. Under ett samtal med en riksdagskollega lär denne ha sagt att han då skulle få dras med denna sak under hela livet. Han har heller lämnat någon kommentar till min bror som skickade honom ett mail med frågan om det var han som låg bakom flera av dessa mail. Tystnaden är absolut ingen framkomlig strategi i det här fallet. En handläggning i domstol skulle klargöra om det finns något fog för dessa grova anklagelser. Fram till dess kommer misstankarna florera och fortsätta att underminera synen på Sverige som rättsstat. Det är hög tid att lägga korten på bordet! Det går inte att fuska med höga insatser hur länge som helst. Henry Söderström 2011-03-02