SLUTSATSER OM TIDSPROBLEMATIKEN Bröderna Poutiainens slutsatser Bröderna Poutiainen menar att alla frågetecken "försvinner som genom ett trollslag" (Poutiainen, s 324) om man antar att larmet i själva verket gick kl 23.25, d v s två minuter senare än vad som hävdats från polisens sida - en fördröjning som kan vara lättare att smälta än den på sex minuter som Gösta Söderströms larmtid innebär. Detta stämmer, enligt bröderna också bättre överens med Norrmalmspiketens färd från Norra Bantorget till mordplatsen - en sträcka som, inklusive tankningen, inte kan ha tagit så lång tid som fyra minuter, utan snarare maximalt två minuter. Den officiella IM-listan som presenterades den 10 mars 1986 skulle enligt dem vara friserad, för att dölja den påtagliga inaktiviteten på polisens ledningscentral, vilket man inte minst märker av det s k fylleri-IM:et som blev kvar på listan som ett olycksfall i arbetet. Tidpunkten 23.23 ska ha valts som en anpassning till den tidpunkt då ambulansen från Sabbatsberg, larmades, för att man ville ge ett sken om att polislarmet gick ut före ambulanslarmet, då det ju var polisen som först fick reda på händelsen. Detta förklarar också varför man på ledningscentralen kl 23.45 ringer till LAC enkom för att ta reda på ambulansens uttid, vilket framgår av ett par samtal på LAC-bandet, där man först i samtal E får uttiden 23.29 och sedan efter ytterligare ett tag, tiden 23.24. Att larmtiden 23.23 skulle vara manipulerad framgår också i samband med operatören Ulf Helins alla "misstag", vilket i sin tur kan sägas utgöra icke hållbara förklaringar för att rädda den felaktiga, officiella larmtiden, i stil med att han ville vänta på bekräftelse om att skottlossning verkligen ägt rum, vilket skulle ha kommit i form av ett högst osannolika ilanropet tre minuter senare. Även det faktum att hans nära kollega på SBC Jan Hedlund inte såg några av Helin nyligen inlagrade IM på dataskärmen och så sent som 23.25.10 inte kände till något om skottlossningen, samt att vittnet Ljungqvists och hans passagerare kort efter den förres misslyckade larmförsök, som avslutades 23.23.40 sade sig ha väntat flera minuter innan de såg polisen komma till platsen, bekräftar också denna teori. Av någon anledning insåg man på ledningscentralen att man inte kunde dröja längre med larmet och kl 23.25 gick man ut med ett områdesanrop, som är ett minimalt larm, till skillnad från ett allanrop som når alla de sex vaktdistrikten i Stockholm. Därefter antar bröderna Poutiainen att polisen var på plats 23.26, tätt följd av ambulansen som redan efter ett par minuter, d v s kl 23.28 var på väg med den skjutne till Sabbatsbergs sjukhus. Detta är i sig allvarliga anklagelser riktade mot polisen, som får en att osvikligt fråga sig av vilken anledning krafter på Stockholmspolisens sambandscentral i själva inledningsskedet på ett flertal sätt bromsade spaningarna efter Olof Palmes mördare. En följdfråga blir också varför man officiellt från polisledningen ser det legitimt att täcka upp det med uppenbara lögner och direkta manipulationer. Och hur rimmar det med åklagarnas och spaningsledningens uppfattning om Christer Pettersson som gärningsman? Polemik mot Poutiainens teori Bröderna Poutiainen utgår i sin analys från att LAC-bandet inte blivit föremål för några manipulationer. Trots att de ägnar stor uppmärksamhet åt alla märkligheter som är förknippade med detta LAC-band godtar de SKL:s analys. Bl a konstaterade man ju att polisens bandkopia av någon anledning var friserad, då ju vissa samtal hade blivit redigerade eller helt bortklippta. Vidare nöjer man sig med att i korta ordalag omnämna den bandanalys som Mauricio Vigil gjorde, utan att för den skull presentera hur han gått till väga. De matematiskt-tekniska undersökningar som Ernst Fürntratt-Kloep gjort, omnämns överhuvudtaget inte. Där visas det ju på ett tydligt sätt, genom vetenskapliga studier av bandkopians ljudkurvor, att den "Fröken ur" som framträder på bandet bevisligen inte var i bruk under mordnatten. Vidare är det inte vetenskapligt korrekt att vederlägga Vigils analysresultat med förklaringen att ljudkvaliteten på bandkopian skulle ha varit alltför dålig för att kunna dra några säkra slutsatser; såväl svängningstal som aktuella ljudkurvorna framträder med önskvärd tydlighet, oavsett om de är hämtade från en billig monokopia eller inte. Och, som sagt, även om man godtar LAC-bandets äkthet, så finns där ett antal fakta som ger vid handen att larmet gick ut senare än 23.25. Bl a ser vi ju att operatören på SBC, Jan Hedlund, så sent som 23.27 inte verkar ha klart för sig att en man verkligen blivit skjuten och att ambulansen var på väg till platsen. Enligt mitt förmenande är det heller inte rimligt att hänga upp en så pass stor del av sin teoribildning på det otydliga samtalet nr 7 från LAC-bandet, som enligt många, ska utgöra ett bevis för att ambulansen var på väg till Sabbatsberg redan kl 23.28. Om man som ett komplement dessutom skulle ta och studera journalkortet från Sabbatsbergs sjukhus, märker man att tiden för ambulansens avfärd inte kan vara korrekt; enligt detta kort, som inte kan efterstämplas, kom ambulansen fram till sjukhuset kl 23.35, eller så sent som 23.38, om man finner det troligt att 5:an på kortet blivit ändrad från att ha varit en åtta. Färden till sjukhuset kan inte ha tagit mer än tre minuter. En annan viktig detalj som bröderna Poutiainen måste bortförklara gäller tiden 23.31, som tydligt framgår på alla IM-listor såsom tidpunkten då kommissariebil 2520 blev indaterad i Palmeärendet. Enligt dem bevisar klockslaget 23.31 inget annat än att det var vid den tidpunkten operatören Anders Thornestedt lagrade ordern i datorns minne. (Poutiainen, s 264) Men då måste man fråga sig varför Thornestedt valde att avvakta flera minuter med att skriva in ordern; kommissariebil 2520 var ju officiellt först på plats och poliskommissarie Gösta Söderström var ju högsta befäl i yttre tjänst och insatsledare på brottsplatsen. Om man betraktar IM-listan ser man att Anders Thornestedt valt att skriva in två patruller (1170 0ch 2160) klockan 23.26 och två patruller klockan 23.28 (2120 och 1180). Det är annars logiskt att tänka sig att kommissariebil 2520 blev beordrad att ingripa i ärendet i direkt anslutning till Söderströms första radiokontakt med ledningscentralen; Söderström och Windén åkte ju på eget initiativ till mordplatsen kort efter att ha blivit stoppade på Kungsgatan av en privatperson som hade fått vetskap om skottdramat. Om det, vilket Poutiainens antyder, skulle vara fråga om en efterdatering av 2520, så borde det på IM-listorna ha framträtt en asterisk vid denna tidpunkt. Detta har aldrig varit fallet. Däremot har i alla fall den första enradiga IM-listan visat att efterdatering skett av 7 andra polisenheter, som alla befanns indaterade på tidpunkter före 23.31. Om man följer Poutiainens resonemang, så är det klart att man överhuvudtaget inte kan ha någon nytta av polisens datalistor när man försöker fastställa olika tidpunkter för polisens ingripanden. Man kan också fråga sig hur pass sannolikt det är att två personer (Söderström och Windén), oberoende av varandra, tar lika mycket miste på tiden, d v s omkring 5 minuter, när de läser av sina respektive armbandsur. Även andra av polisens IM-listor ger, som vi sett, också stöd för en larmtid senare än Poutiainens 23.25. Förutom de IM som visar kommissarierna Rimborns och Christianssons indateringar, 23.35 och 23.37, kan man referera till dem som har operatören Birgitta Brolunds signatur "MB". Poutiainens är förvånade över att hon, trots vetskap om ett skottdrama på Sveavägen, där hon dessutom fått uppgiften att föra protokoll, kan sitta mellan 23.25 och 23.30 och beordra polispatruller att ingripa i andra, mindre viktiga, ärenden. I stället för att, som Poutiainens antyda att hennes agerande här skulle tyda på kyla, (Poutiainen, s 179), måste det vara rimligare att acceptera den senare larmtiden, 23.29, som den korrekta larmtiden. Därmed får man också en förklaring till en del viktiga frågetecken kring protokollföringen på SBC, som inte kan ha påbörjats förrän strax efter denna tid. Avslutningsvis kan också nämnas att driftsledaren på LAC inte mindre än två gånger nämner samma tidpunkt, 23.29, som uttid för ambulansen. Poutiainens har först förklarat detta med ytterligare en av alla dessa missuppfattningar, men senare modifierat detta en aning och hävdat att denna tidsangivelse i själva verket avsåg uttiden för Sollentunaambulansen. Gösta Söderströms teoribildning Gösta Söderström har ägnat mycken tid åt egna efterforskningar i denna fråga. Trots stora svårigheter vad gäller att få tillgång till vissa dokument och handlingar har han kommit fram till den skrämmande slutsatsen att ett antal svenska polismän är inblandade i mordet på Olof Palme. Gösta Söderström anser att han har tillräckligt med fakta som styrker denna allvarliga anklagelse. Detta måste naturligtvis ha varit obehagligt för honom, som arbetat över 40 år av sitt yrkesverksamma liv inom Stockholmspolisen, men han anser att sanningskravet i det här fallet väger tyngre än kollegial lojalitet. Han har aldrig tvekat det ringaste över riktigheten i de tidsangivelser som han och hans yngre kollega Ingvar Windén kom fram till redan under mordnatten, ett fåtal timmar efter det att de på plats kunnat intyga det oerhörda i att Sveriges statsminister blivit skjuten på öppen gata mitt i centrala Stockholm. Om deras tidsangivelser är de riktiga, betyder det faller ett mörkt skimmer över ett antal av deras kolleger som varit i tjänst under denna natt. Det betyder att vissa polisers aktiviteter under mördarjaktens inledningsskede, under de nio minuter, som, då skulle ha förflutit mellan skottlossningen och polisens ankomst till brottsplatsen, inte varit inriktade på att gripa gärningsmannen, utan att se till att denne kom undan. Medhjälp till mord alltså. (DN, 1996-10-03) Den andra av Söderströms slutsatser är att de involverade polispatrullerna mottog riktade anrop från polisens ledningscentral och kunde sålunda ta del av information som inte var tillgänglig för andra polispatruller på fältet. Söderström menar att poliser uppehållit sig i närheten av mordplatsen och på mördarens flyktväg redan innan han själv kom fram till platsen. Det gäller springande poliser uppe på Malmskillnadsgatan och åtminstone tre polispatruller - piketerna 1230 och 3230 och kommissariebilen 1520 - som intagit positioner längs alternativa flyktvägar flera minuter innan områdesanropet gick ut. Både Hans Holmér och polisinspektören Kjell Östling har ju vid olika tillfällen påstått att poliser från Södermalms polisdistrikt varit "hack i häl" på mördaren. Detta bekräftas också av polisassistenten Bo Larsson, som under mordnatten tjänstgjorde i patrullbil 2120 från Östermalms vaktdistrikt, då han i intervjun med Juristkommissionen säger sig ha mött några piketpoliser på mördarens flyktväg, mellan Snickarbacken och David Bagares gata, och av dem fått reda på vad som hänt och att "piketstyrkan varit hack i häl på gärningsmannen." (Juristkommissionens intervju med Bo Larsson, 1986-09-11) I ett annat av Juristkommissionens protokoll, i det uppföljande samtalet med operatören på SBC, Birgitta Brolund, finner man en i detta sammanhang intressant passus, som av någon anledning var belagd med sekretess fram till juni 1989, då Riksåklagaren hävde hemligstämpeln i samband med åtalet mot Christer Pettersson. (Palme-nytt, 8/1997) Brolund blev här ombedd av kommissionens Tore Samuelsson att kommentera det föregående samtalet, varpå hon fäller följande kommentar: "Ja, min enda kommentar är väl då kanske att vi i initialskedet fick den uppfattningen att en polisman sprang efter gärningsmannen. Och han sprang då alltså från brottsplatsen och uppför trapporna. " (Juristkommissionens intervju med Birgitta Brolund, 1986-09-22). Man måste för det första ställa frågan varför denna information överhuvudtaget behövde beläggas med sekretess, med hänvisning till 5 kap 1 § sekretesslagen som går ut på att mordutredningen i det här fallet skulle skadas om uppgiften röjdes. Denna uppgift stämmer ju annars bra överens med den officiella versionen om polismannen Peter Wikström och hans ilanrop från hans bärbara radio. På ett senare ställe i detta samtalsprotokoll uppger Birgitta Brolund, som omnämnts tidigare, numret 3220 för den piket som hon trodde var den som, med hennes ordval, "landat först på brottsplatsen."(ibid) Om hon nu inte skulle ha misstagit sig på piketens nummer, betyder det att en annan Södermalmspiket (under befäl av Mats Näslund) varit i farten redan under inledningsskedet, och inte först kl 23.54. IM-listan i detta ärende ger också vid handen att Birgitta Brolund på ett tidigt stadium (på datalistan efterdaterat till 23.23) haft kontakt med en mystiska patrullen 3625, som anropat på en radio som aldrig kvitterades ut under mordnatten. (Palme-nytt, 8/97, s 4) En annan hypotes som tål att prövas - förutsatt att man fastställt att den senare larmtiden 23.29 gäller - har att göra med den i det här sammanhanget mer välbekanta piketen med numret 3230, och dess besättning, som råkade befinna sig ovanför trapporna till Malmskillnadsgatan vid tidpunkten för mordet. Om dessa nåddes av ett riktat anrop redan kl 23.23, men inte kom fram till brottsplatsen förrän ca sju minuter senare, förefaller deras göranden och låtanden uppe på Brunkebergsåsen särskilt misstänkta. Det är ju omvittnat att Dalsgaard och Ekesäter i 1520, hade kontakt med ett par polismän, som påstås ha kommit springande "med dragna vapen" uppför trapporna. Klockan kan då ha varit omkring 23.24. Vittnet Lars Jeppsson påstår sig själv inte ha sett några springande poliser, men har bekräftat att ett par polismän ställt sig och talat med befälet, d v s Dalsgaard, i den polisbil som han kort dessförinnan sett svänga in på David Bagares gata. Om man inte vill anta att samma piketpoliser från 3230 sprungit efter mördaren två gånger, kan man uppställa hypotesen att ett okänt antal polismän i piketens besättning, släppts av uppe på Brunkebergsåsen och stannat kvar där, medan deras kolleger gav sig av mot Sergels torg. En fullständig piketbesättning består av ett befäl plus 4-6 polismän. Det är klarlagt att det endast var fyra poliser som från mordplatsen skickades iväg för att jaga mördaren. Det hör också till bilden att det inte är känt vem den polisman var som beledsagade vittnet Lars Jeppsson till brottsplatsen. För att allt detta ska gå ihop måste man antingen anta att det tog avsevärt längre tid för vittnena Nieminen och Zahir att gå nerför trapporna, där de kort efter att ha mött både den trolige gärningsmannen och vittnet Lars Jeppsson, fick väja för ett antal springande polismän, eller att dessa polismän inte blivit ivägskickade från mordplatsen. Annars är det en enkel lösning på problemet att helt enkelt avfärda dessa vittnen som icke trovärdiga - en vanlig praxis inom Palmeutredningen. Lite förenklat menar Söderström alltså att det gått ut två larm - ett 23.23 och ett 23.29. I TV3-programmet den 15 februari 1995, där de olika polisspåren skulle behandlas (och avfärdas) lanserade han detta rön som "en brandfackla", men gavs av programledaren Leif GW Persson, trots denna dramatiska rubricering, inte någon möjlighet att vidareutveckla detta. Under lång tid var Söderström av den uppfattningen att den officiella larmtiden 23.23 var felaktig, men har genom egna efterforskningar kommit fram till att de båda polispiketerna 1230, Norrmalmspiketen, och 3230, Södermalmspiketen, fick riktade anrop från SBC vid den tidpunkten, vilket också framgår av IM-listan. Det moderna radiosystem 80 på Stockholmspolisens sambandscentral gör det möjligt att rikta anropen till enstaka polispatruller, som då kan ha direktförbindelse till SBC på en bestämd kanal. Söderström har genom samtal med kolleger inom polisen fått belägg för att det verkligen gått ut två anrop. Det första, kl 23.23, som då skulle ha riktats till ett bestämt antal polisfordon, ska ha haft den korta ordalydelsen "Skottlossning på Sveavägen", medan det andra, d v s områdesanropet, som sex minuter senare ska ha nått samtliga patruller i Stockholm city lät på följande sätt: "Vi har fått ett meddelande från Taxi att någon är skjuten på Sveavägen vid Tunnelgatan." (Palme-nytt, 7/97) Om man studerar Juristkommissionens protokoll över samtal med vissa av de tjauml;nstgörande polismännen finner man olika beskrivningar på vad som hördes i anropet; vissa talar om "skottlossning", andra om "någon som är skjuten", vilket för den skull inte ska implicera att de förstnämnda på något sätt skulle vara med i en mordkomplott. Att det kort efter mordet riktades anrop till piketerna har Söderström också fått bekräftat från en kollega vid Säkerhetspolisen - någon som han inte vill avslöja namnet på. Denna uppfattning fick också Sven Anér efter att ha samtalat med en frilansjournalist som suttit under mordnatten och lyssnat på sin polisradio, nämligen att det gått ut dubbla omgångar larm, att det utanför den yttre, offentliga kretsen av larm låg en inre sådan, vilken verkade ha hållits inom en begränsad poliskrets. (Radio Uppland, 1988-12-04, kl 10.00 - 10.40) Om radioutrustningen på SBC inte hade varit urkopplad hade denna trafik funnits inspelad på band, men, det var den ju, som bekant, inte. Gösta Söderströms envisa kamp för att få klarhet i denna fråga och upprättelse Kommissarie Gösta Söderström har under de tolv år som gått efter mordet på Olof Palme av förståeliga skäl varit mycket kritisk till polisens Palmeutredningen, i synnerhet när det handlar om spaningsledningens påfallande ointresse att ta del av hans uppgifter. Det är fråga om mycket allvarliga anklagelser som en f d poliskommissarie riktar mot några av sina kolleger, nämligen att de sett till att Olof Palmes mördare kom undan. Av den anledningen, inte minst, borde det naturligtvis ha varit av stor vikt att inte bara dementera dessa anklagelser, utan göra allt för att kasta ljus över det hela och bevisa att uppgifterna inte stämmer - särskilt som Gösta Söderström intagit en stor öppenhet i förhållandet till bl a massmedia. Både i TV3-programmet om de olika polisspåren och i en större artikel av Jesús Alcalá på DN:s kultursida har han bekräftat att han tror att hans f d kolleger är inblandade i mordet på Sveriges statsminister. Faktum är att Söderström ännu idag inte har blivit regelrätt förhörd av polisens Palmeutredare sedan det halvtimmes förhör som kriminalkommissarien Jan Länninge höll med honom per telefon den 11 mars 1986 - ett förhör som nästan uteslutande behandlade frågan om de divergerande tidsangivelserna. Under de följande åren har han gjort upprepade försök att få utredningen engagerad i denna problematik. De berörda myndigheternas agerande har i detta fall präglats av ett förhållningssätt, som tyder på att det primära här är att tysta ner det hela och mörklägga obehagliga uppgifter. Gösta Söderströms egna redogörelse här nedan utgör ett talande exempel på det kompakta motstånd man kan möta om man önskar få klarhet i en kontroversiell och känslig fråga: "Torsdagen den 28 augusti 1986 intervjuades jag av Juristkommissionen angående mina åtgärder som insatsledare på brottsplatsen. Jag tog på eget initiativ upp frågan om larmtiden och informerade om motringningen från SBC till Järfälla Taxi. Jag frågade även om min kollega Ingvar Windén skulle intervjuas och fick då till svar: 'Enligt kommissionens bedömning är det ej nödvändigt att intervjua Windén.' Torsdagen den 11 september 1986 kontaktades jag av polisintendenten Sven Persson, som var Juristkommissionens expert i sambandsfrågor. (Persson hade tidigare varit chef för SBC och bl a samarbetat med Ericsson Radio under förberedelser och installation av polisens 'Radiosystem 80'.) Jag redogjorde ännu en gång för min bestämda uppfattning att larmtiden varit kl 23.29. Sven Persson skulle utreda frågan ytterligare. Några veckor senare sammanträffade jag med Persson i polisrestaurangen, varvid Persson omtalade, att hans utredning var klar och redovisad till Juristkommissionen. Han hade konstaterat att jag haft rätt beträffande larmtiden. Jag önskade få ta del av hans utredning, vilket han tyvärr ej ansåg sig kunna bevilja... ...Söndagen den 17 januari 1988 skrev jag till "förundersökningsledaren i Palme-utredningen" och hemställde att få ta del av 15 handlingar som sannolikt utgjort underlag för utredande och granskande myndigheters konstaterande, att de första polismännen hade anlänt till brottsplatsen inom ett par tre minuter efter mordet. Förundersökningsledaren, avdelningschefen vid Rikspolisstyrelsen, Ulf Karlsson, avslog min framställning redan den 20 januari 1988 med följande motivering: 'De efterfrågade handlingarna är ej allmänna handlingar enligt 2 kap 3 § tryckfrihetsförordningen. De innehåller dessutom uppgifter som - om de röjs - kan såväl försvåra den pågående brottsutredningen som medföra att enskild lider men. På grund härav föreligger enligt 5 kap 1 § och 9 kap 17 § sekretesslagen (SFS 1980:100) hinder mot att lämna ut handlingarna.' Överklagning till Kammarrätten den 1 februari 1988 och besvär till Regeringsrätten den 7 mars 1988 medförde ingen ändring av Rikspolisstyrelsens beslut. Slutlig dom i Regeringsrätten den 17 juni 1988... ...Tisdagen den 16 augusti 1988 skrev jag till Rikspolisstyrelsen och hemställde denna gång endast få ta del av sex handlingar, av vilka tre utgjordes av förhörsprotokollen med dels Ingvar Windén och de båda piketbefälhavarna som stått under mitt befäl på brottsplatsen och dels förhörsprotokollet från Länninges förhör med mig, förhörsprotokollet med mannen som stoppade oss på Kungsgatan, samt någon handling som utvisade tidpunkten då brottsoffret infördes på Sabbatsbergs sjukhus. Ulf Karlsson avslog min framställning redan dagen efter med samma motivering som tidigare. Överklagning till Kammarrätten den 3 september 1988 och besvär till Regeringsrätten den 12 oktober medförde inte heller denna gång någon ändring av Rikspolisstyrelsens beslut. Slutlig dom i Regeringsrätten den 24 november 1988. Innan jag skrev besvärsinlagan till Regeringsrätten hade jag erhållit ovärderlig hjälp av f d regeringsrådet Gustaf Petrén, som efter det definitiva avslaget gav mig rådet 'att försöka ännu en gång', men att jag då skulle begränsa min framställning till förhöret med mig själv samt tidpunkten på Sabbatsbergs sjukhus. Fredagen den 3 februari 1989 skrev jag på nytt till Rikspolisstyrelsen och hemställde att få ta del av de två handlingar som Petrén hade föreslagit. Polisöverdirektören vid Rikspolisstyrelsen Ulf Waldau avslog min framställning den 17 februari 1989 med följande motivering: "Den efterfrågade handlingen nr 1 (förhöret med mig själv) ingår i förundersökningen avseende mordet på statsminister Olof Palme och är ej allmän handling enligt 2 kap 3 § tryckfrihetsförordningen... Den innehåller dessutom uppgifter som - om de röjs - kan försvåra den pågående brottsutredningen. På grund härav föreligger enligt 5 kap 1 § sekretesslagen (SFS 1980:100) hinder mot att lämna ut handlingen. Någon skrivelse överensstämmande med den beskrivning Söderström betecknat som nr 2 (ankomsttiden till sjukhuset) finns inte i utredningen." Överklagning till Kammarrätten med citerad skrivelse från Gustaf Petrén den 7 mars 1989. Dom i Kammarrätten den 14 april 1989 varvid min överklagning lämnades utan bifall. Domskälen avslutades med följande rekommendation: 'I den mån Söderström med sin framställning avser att få ta del av någon annan handling som utvisar tidpunkten då Olof Palme infördes till Sabbatsbergs sjukhus står det Söderström fritt att göra en framställning härom till Rikspolisstyrelsen.' Torsdagen den 27 april 1989 gjorde jag en förnyad och justerad skriftlig framställning till Rikspolisstyrelsen i enlighet med Kammarrättens rekommendation. Och har man sett på...!!!!! Den 10 maj 1989 beslutades inom spaningsledningen att jag skulle få ta del av en kopia från sjukhusjournalen som utvisade efterfrågade tidpunkt. Vid närmare granskning av den per post erhållna handlingen visade det sig att sista siffran i den instämplade tidsangivelsen kl 23.35 sannolikt var manuellt ändrad; troligen hade där ursprungligen stått en åtta... (Skrivelse av Gösta Söderström inför allmänt möte i ABF-huset, hösten 1989). De nedanstående datumangivelserna utgör Söderströms fyra misslyckade försök att komma till tals med den ointresserade spaningsledningen i Palmeärendet: 1) 1987-11-03 sammanträffade jag bl a med dåvarande åklagaren Jörgen Almblad med anledning av sensationella uppgifter i radioprogrammet Kanalen, där det hävdades att ett vittne (Lars Jeppsson) mött en polisbil på Malmskillnadsgatan kl 23.25 - alltså före såväl larmet som före min ankomst till brottsplatsen. Almblad lovade att undersöka detta närmare. 2) 1989-05-25 sammanträffade jag med kriminalkommissarierna Hans Ölvebro och Ingemar Krusell, som inte alls var intresserade av den kontroversiella larmtiden. Man sade sig istället utreda tidsangivelser utanför biografen Grand. 3) 1992-02-10 sammanträffade jag ånyo med kriminalkommissarien Hans Ölvebro, denna gång i sällskap med kriminalkommissarien Åke Röst, varvid dessa till min häpnad omtalade att polisaktiviteter och larmtider var utan intresse för utredningen. 4) 1993-06-03 medgav spaningsledningen att jag fick samtala med kriminalkommissarien Paul Johansson. Jag redogjorde för innehållet i ovan relaterade 13 punkter (om det bristfälliga och felaktiga maskinskrivna protokollet från SBC, /HS ) samt mina misstankar om anledningen till ändringarna i protokollet. Johansson lovade att informera Ölvebro om vad som framkommit. Johansson betonade noga att samtalet inte var liktydigt med ett förhör, vilket jag inledningsvis hade önskat att det skulle bli. (Inlägg i Palme-nytt, -95) Som en appendix till detta avsnitt kan nämnas att Söderström ytterligare en gång sammanträffade med dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro. Det var i TV3:s studio, där Leif GW Persson ledde det tidigare refererade programmet om de olika polisspåren, till vilka teorin om det avsiktligt fördröjda larmet hör. Förutom Hans Ölvebro och Gösta Söderström var även kommissarien Jan Länninge och Pertti Poutiainen samlade för att diskutera denna fråga. Gösta Söderström fick då möjlighet att ställa en direkt fråga till Hans Ölvebro om anledningen till att man, trots upprepade påtryckningar, inte velat höra honom i denna fråga. Ölvebro gav då detta svar: "Det är ingen mening med att hålla ett förhör, eftersom du vidhåller den här tiden 23.29 och .30, när du kommer till platsen. Det är ändå så att detta LAC-band, då, som bröderna Poutiainen har använt sig i av sin undersökning - det är ju ingen som säger att det är något fel på det - och där finns det faktiskt på det sättet... är det faktiskt på det sättet att ambulansen anmäler 23.28 att man lämnar brottsplatsen och åker mot Sabbatsbergs sjukhus." Samtidigt som detta uttalande började stöta på patrull, tyckte den programledande polisprofessorn att det var lika bra att bryta där, då han inte trodde det gick att komma längre än att konstatera "en betydande oenighet" i denna fråga. Avslutningsvis kan nämnas att Gösta Söderström under 1993 försökte få dels JO-ämbetet och dels Riksåklagaren att reagera mot diverse oegentligheter som har en direkt koppling till denna problematik. Söderströms JO-anmälan, som med en lätt hand avfärdades av Chefs-JO, Claes Eklundh efter ett snabbt telefonsamtal till Åke Röst i Palmeutredningen, har vi redan stiftat bekantskap med tidigare i denna rapport. Skrivelse till Riksåklagaren, från den 13 december 1993, utgör en kommentar med anledning av RÅ:s beslut att undanröja sekretessavsnitt i protokoll. Det gäller de tidigare hemligstämplade avsnitt i Juristkommissionens intervjuer med under mordnatten tjänstgörande polispersonal, av vilka det, enligt honom, framgår att det gått ut två larm och att polismän sprungit efter gärningsmannen innan den första polisenheten 2520 ankommit till mordplatsen. Även denna skrivelse föranledde ingen åtgärd, utan hamnade i en pärm, inlåst i ett skåp på RÅ:s kansli i Stockholm. Sammanfattning Jag har i denna rapport försökt ta med det som är relevant för förståelsen av denna problematik. Detta innebär att jag även presenterat faktauppgifter som stöder den officiella uppfattningen om tidpunkterna för polisens larm och ankomst till mordplatsen. Här nedan ska jag punktvis redovisa de tyngst vägande uppgifterna som talar för och emot den officiella sanningen. Jag gör ingen tydlig distinktion mellan bröderna Poutiainens och Gösta Söderströms olika teorier, de dessa ju kan sägas sammanfalla i den gemensam uppfattningan att de officiella tiderna är felaktiga och att manipulationer ägt rum för att dölja detta. De officiella tidsangivelserna: 23.23.00 för områdesanropet och 23.23.(10) för polisens ankomst till mordplatsen stöds av följande: * Uttalanden från de olika spaningsledningarna, samt bl a från piketbefälhavaren Kjell Östling, som hävdat att polisen varit "hack i häl på mördaren." * Juristkommissionens och Parlamentarikerkommissionens slutsatser. * IM-listan visar larmtiden 23.23 för de två piketerna, 1230 och 3230, som besvarade områdesanropet. * LAC-bandets samtal 7 visar att ambulansen lämnar mordplatsen 23.28. Enligt SKL:s sakkunnigutlåtande om LAC-bandet får man veta att "inget har framkommit som talar för att bandet skulle ha manipulerats". * Vittnesuppgifter från Jeppsson, Nieminen, Zahir, Morelius, Delsborn, Israelsson, Liljedahl, Svensson och "Andersson" ger vid handen att polis och ambulans ankom snabbt till platsen. Teorin om att områdesanropet gick ut minst två minuter senare, stöds av följande: * Söderströms och Windéns samstämmiga version om den senare larmtiden 23.29 efter att ha noterat klockslaget på sina respektive armbandsur. * Vittnet Leif Ljungkvists misslyckade larmförsök från sin mobiltelefon strax efter mordet. * Vissa av mordplatsvittnena - Ljungqvist, Andersson, Engström, C Wallin, Hage, Johansson - har uppfattningen att det dröjde ett antal minuter innan polis var på plats. * Ulf Helins fyra brott mot instruktionerna på SBC och hans anrop till piketen 1230 kl 23.24 - det s k "Fylleri-IM:et" - en minut efter det samma piket beordrats att ingripa i ärendet om skottlossning på Sveavägen. * Den enradiga IM-listan visade att efterdatering av sju polisenheter ägt rum före 23.31. * IM-listorna visar att polisenheten 2520 indaterats 23.31, vilket stämmer väl med Söderströms tidsangivelse för hans första kontakt med SBC. * Det finns inget som stöder uppfattningen om att Söderström skulle ha varit handlingsförlamad och väntat 8 minuter med att ta kontakt med ledningscentralen. * Den treradiga IM-listans indateringar av polispatrullerna 5520 (Rimborn/Thorstensson) kl 23.35, 2550 (Arnström) kl 23.36 och 1210 (Christiansson) kl 23.37. * Motsägande uppgifter från polispersonal på SBC och på fältet ifråga om i stort sett allt som rör ilanropet och den första bekräftelsen från mordplatsen, liksom i övrigt alla märkligheter förknippade med polispatrullerna 1230, 3230 och 1520. * Ett handskrivet protokoll, där 14 polisenheter felaktigt införts kl 23.23, när det enligt IM endast var de båda piketerna 1230 och 3230 som fanns indaterade då. Samtidigt som detta är den enda uppgiften i protokollet mellan 23.23 och 23.29 har av någon anledning viktig information från mordplatsen till SBC helt enkelt tagits bort. * Protokollföraren Birgitta Brolund var inte med under spaningarnas inledningsskede, utan var fram till kl 23.29 upptagen med andra, mindre viktiga ärenden. * Innehållet i de första samtalen på LAC-bandet visar att man både på LAC och SBC länge var ovetande om skottdramat på Sveavägen, se t ex samtal 6 som påbörjades så sent som 23.26. Samtal 7 är alltför otydligt för att man ska kunna dra några entydiga slutsater därifrån. * Inte mindre än två gånger bekräftas av driftsledaren på LAC, Birger Engström, tidpunkten 23.29 som uttiden för ambulansen - en tidpunkt som polisen, enligt samtal G, ser sig föranlåten att kontrollera åtta minuter senare, varvid man erhåller 23.24 som uttid. * Polisens bandkopia av LAC-bandet var friserad; hela samtal eller delar därav hade redigerats bort av personal på SBC. * Mauricio Vigils och Ernst-Fürntratt-Kloeps analyser visar tydliga tecken på att Fröken ur-slingan på polisens bandkopia är identisk med den från Televerkets Fröken ur-maskin A, som bevisligen inte var i bruk under mordnatten. * SKL:s undersökning är långt ifrån invändningsfri, utan visar ett stort mått av dilettantism. * Journalkortet från Sabbatsbergs sjukhus visar det instämplade klockslaget 23.35 (38), vilket stämmer väl överens om att ambulansen lämnade mordplatsen senare än 23.28. * Myndigheternas hantering av viktiga dokument, inkluderande både hemligstämpling och förstöring, visar på att detta är en brännbar fråga. Detta kommer också tydligt till uttryck i Palmeutredarnas ovilja att gå till botten med det hela. Slutord Gösta Söderström blev alltså förhörd den 28 augusti 1986 av Juristkommissionen. Den andra kommissionen i ordningen, Parlamentarikerkommissionen eller den s k Edenmankommissionen, som bl a skulle dra slutsatser av föregående kommissions material, brydde sig inte om att intervjua Söderström, utan tycktes vara på det klara med att den officiellt meddelade larmtiden var den rätta. I sitt slutbetänkande kom Parlamentariker kommissionen fram till denna slutsats ifråga om de kontroversiella tidsangivelserna: "Vad som framgår av förekommande noteringar i sambandscentralens dator och av länsalarmeringscentralens bandinspelning talar för den tidigare tidpunkten. Men även om man bortser från dessa noteringar och grundar bedömningen helt på personer som omedelbart efter mordet varit i rörelse på David Bagares gata och Tunnelgatan, bl.a. ett vittne som sprang efter gärningsmannen, och av den person som hejdade Söderström på Kungsgatan, ger en sammanställning av dessa uppgifter klart vid handen att områdesanropet måste ha sänts ut omkring kl. 23.23. Söderström måste därför ha misstagit sig i fråga om tidpunkten för områdesanropet." (SOU 1988:18, s 35) Detta är ännu idag den officiella sanningen ifråga om tidpunkten för områdesanropet. Den tredje kommissionen, som under ledning av förre landshövdingen i Örebro län, Sigvard Marjasin, hade den 15 juni en offentlig hearing med de s k privatspanarna, erbjöd aldrig Gösta Söderström att framträda inför kommissionen. Däremot framträdde han inför den, efter Marjasins avgång, delvis omstrukturerade kommission, som nu går under arbetsnamnet Granskningskommissionen i anledning av utredningen av mordet på statsminister Olof Palme. Mötet ägde rum den 5 mars 1997 och har inte lett till någon form av uppföljning. Att Gösta Söderström, en f d poliskommissarie, öppet anklagar sina kolleger för medhjälp till mord är naturligtvis något synnerligen allvarligt. Det borde inte kunna ignoreras. Det finns ju faktiskt möjlighet att i samband med en förundersökning låta höra personer under ed inför en domstol. Då skulle man kunna reda ut flera av alla de frågetecken som anhopats i denna fråga och kanske t o m döma personer som far med osanning för mened. Vidare kunde man ju annars tänka sig att Gösta Söderström skulle bli kallad till Rikskrim för förhör eller att det åtminstone skulle bli några konsekvenser av ett så pass allvarligt utspel som Söderström gjort i massmedia. Den enda reaktionen från polisledningen kom dagen efter Alcalás artikel i DN, i tidningen Expressen. Det var i form av ett kort uttalande från länspolismästaren i Stockholm, Gunno Gunnmo, som fastslog att "anklagelserna är absurda". (Expressen, 1996-10-13) Och, som sagt, så har Gösta Söderström ej blivit förhörd av Palmeutredarna sedan Jan Länninges telefonförhör med honom den 11 mars 1986, vilket då inte handlade om något annat än tidsangivelserna. Istället har man från Palmegruppens sida försökt att få folk att tro att Söderström inte är riktigt klok. Det var i alla fall vad ett italienskt filmteam fick höra när man var här någon gång under 1995 för att göra en film om Palmemordet. Som torde ha framgått av denna långa rapport kan man inte direkt påstå att Rikskriminalpolisens Palmeenhet eller de granskande kommissionerna på ett tillfredsställande sätt lyckas utreda och klarlägga den grundläggande frågan om tidpunkterna för polisens områdesanrop och ankomst till mordplatsen där Olof Palme mördades. Om den officiella versionen är den med sanningen överensstämmande, måste man fråga sig varför det hela varit förenat med så mycket hemlighetsmakeri, varför man, istället för att öppet presentera alla relevanta dokument och övriga faktauppgifter, gjort sig skyldig till diverse manipulationer och i vissa fall t o m gått så långt som till att förstöra viktigt urkundsmaterial. Man kan fråga sig varför allt detta överhuvudtaget ska vara nödvändigt, varför alla dessa märkliga omständigheter, om nu sanningen är så simpel, vilket polisen och åklagarna nu gör gällande, att det var en ensam gärningsman vid namn Christer Pettersson som mördade Olof Palme. Många med mig är skeptiska till denna lösning och tycker inte att polisens och åklagarnas arbete under dessa 20 år på långt när har levt upp till de höga förväntningar som majoriteten av det svenska folket hade (och kanske fortfarande har) på denna den största och viktigaste mordutredningen i Sveriges historia. Det minsta man kunde begära var väl att förundersökningen skulle präglas av ett hederligt och kompetent utredningsarbete med siktet inställt på att få fram sanningen om detta fruktansvärda mord, hur skrämmande denna sanning än må vara.