VITTNESUPPGIFTER KRING MORDPLATSEN Inge Morelius ("Musikläraren") heter det centralt placerade vittne som satt i sin bil på Sveavägen och bevittnade något som han har beskrivit som en kallblodig avrättning. Han hade lagt märke till att denne till synes professionelle mördare stått och väntat på paret Palme vid färgaffären DEKORIMA och gått upp bakom dem och helt iskallt avlossa de båda skotten, varefter han utan panik lugnt avlägsnat sig in i gränden. Morelius satt kvar i sin bil och kunde iaktta det fortsatta händelseförloppet på brottsplatsen. Han konstaterar i polisförhöret att "polisen var ju på platsen på nolltid och folk strömmade dit till. Och ambulans kom ju, förstår du, det var väldigt mycket folk på platsen". (Polisförhör med Inge Morelius, 1986-04-08) Från detta lösryckta citat får man intrycket att allt skedde snabbt och i en följd; den första polisen var snabbt på plats, tätt följd av ambulansen, o s v, men det är nödvändigt att komplettera bilden med fler detaljer. Bl a säger hans båda passagerare, Helena Lähde och Sven-Erik Rolfart, att de åkte direkt efter skottlossningen till restaurang Albatross, där den senare släpptes av. Därefter åkte Morelius och Lähde tillbaka ner till Sveavägen och såg att polis var på plats. (Polisförhör med Helena Lähde, 1986-04-07). Morelius säger i polisförhören att han satt kvar i bilen under den tid han gjorde sina iakttagelser och nämner inget om turen till restaurang Albatross. Jan-Åke Svensson sitter också i en bil på Sveavägen och iakttar skeendet. Omedelbart därefter parkerar han bilen strax norr om Tunnelgatans mynning, kliver ur och går fram till ett vittne i en blå täckjacka (Anders Björkman) och ber honom kvarstanna på platsen, då han förstått att denne måste ha gjort väsentliga iakttagelser av själva mordet. Omkring tre minuter efter händelsen, säger Svensson i förhöret, anlände den första polisbilen och fortsätter: "Så fort denna polisbil, som hade stannat på gångbanan, stoppat så hade Svensson talat om för poliserna åt vilket håll gärningsmännen sprungit. Det anlände sedan även en polispiket och i det här sammanhanget så anmälde Svensson sitt eget namn till en kvinnlig polis och han såg även till att den tidigare nämnde mannen i blå jacka lämnade sitt namn till polisen. Han stannade kvar på platsen omkring 15 minuter efter skotten. Vittnet och taxichauffören Hans Johansson hade stannat med sin bil för rött ljus på Sveavägen, när han hör det första skottet smälla av. Han lokaliserar snabbt varifrån det kommit och får syn på en man som står bakom en annan som han borrar ned en pistol i och skjuter av ytterligare ett skott. Johansson svänger runt med sin bil och ser sedan mannen vända sig om och springa iväg med en "elefantstil" uppför trapporna på Tunnelgatan. Han sitter kvar i taxin, anropar sin växel och går därefter ut ur bilen. Johansson uppger att det tog ett par minuter innan den första polisbilen anlände till platsen. Han menar att det var en piketbuss som kom först: "en sådan där skåpbil". (Polisens förhör med Hans Johansson, 1986-10-15) Han skyndar fram till det ena befälet och underrättar honom om att mördaren sprungit uppför trapporna. Men han blir förvånad över bristen på snabb respons, varför han känner sig föranledd att ännu en gång uppmana poliserna att ta upp jakten efter den flyende mannen. Befälet gick då sakta bort till piketen och pratade med de andra, som efter ytterligare en stund sprang iväg. (Journalisten Stig Edlings intervju med Hans Johansson, 1994-04-28). Det var tre stycken polismän som sprang iväg. (Polisens förhör med Hans Johansson, 1986-10-15) Det ska tilläggas att beskrivningen om mördarens klumpiga sätt att röra sig tillkommit efter det första förhöret. Kenneth Ersson, passagerare i Hans Johanssons taxi, kom ihåg att taxichauffören gjorde en u-sväng med bilen och körde fram till den på gatan liggande mannen. På frågan om polisens och ambulansens ankomst svarar han på följande sätt: "Snart anlände polis och ambulans och tog hand om det hela. "( Polisens förhör med Kenneth Ersson, 1986-03-05). De andre passagerarna har något olika uppfattningar i denna fråga. Göran Israelsson säger i det första förhöret, som hölls 1986-03-06, att polis och ambulans anlände efter cirka två minuter, medan han i det andra säger att det gick 5-10 minuter innan den första polisbilen kom till platsen. (Polisförhör med Göran Israelsson, 1986-03-06, 1988-02-03. Den tredje passageraren var Stefan Glanz, som var den som sprang fram och gav den döde statsministern konstgjord andning. Det är mig obekant vilken uppfattning han har om polisens ankomsttid etc; han har dock riktat annan kritik mot polisen på mordplatsen och menat att det inte var någon polis som tog tag i honom och ställde frågor. (Stig Edlings intervju med Stefan Glanz, 1994-04-28). En annan märklig omständighet är förresten att Glanz´ kamrat, Göran Israelsson, inte känner igen honom på mordplatsen. Han kallar honom för "killen" i förhöret. Så pass blodig kan han väl ändå inte ha varit i ansiktet? (Polisförhör med Göran Israelsson, 1988-02-03) Taxichauffören Anders Delsborn bevittnade mordet på nära håll då han satt i sin taxibil på Sveavägen, varpå han direkt slog larm till sin basstation på Järfälla Taxi. Han fick beskedet att stanna kvar på platsen och ge sig till känna för polisen. Han uppger i polisförhör att han fick vänta en liten stund innan den första polisbilen anlände. Själv uppskattar han tidsrymden mellan skotten och polisens ankomst till ca 3 minuter. (Polisförhör med Anders Delsborn, 1986-03-14) Hans passagerare bekräftar Delsborns samtal på taxiradion. En av dem, Lena Schödin, berättar att det gick väldigt fort, ungefär en halv minut, för ambulansen att komma till platsen och vill minnas att den första polisbilen kom dit kort därefter. Även hennes väninna, Charlotte Liljedahl, uppger att "polisen och ambulansen kom väldigt snabbt." (Polisförhör med Charlotte Liljedahl, 1986-03-03) Alla tre kvinnorna i sällskapet säger vidare att människor snabbt strömmade till platsen, där de inte såg någon anledning att uppehålla sig, utan passerade endast förbi. Syskonparet Christina Wallin och Per Wallin kom gående på Sveavägen när de bevittnade mordet som skedde på andra sidan gatan, ungefär 15 meter därifrån. De begav sig fram till mordplatsen och kunde iakttaga händelseförloppet fram till det att ambulansen anlände. Förhörsledarna förhörde sig hos dem båda om de hade någon uppfattning om hur länge det dröjde innan polis kom till platsen. Christina Wallin svarade att hon "tyckte det gick fort. Tre till fem minuter." (Polisförhör med Christina Wallin, 1986-03-27) och Per Wallin kommenterade frågan på följande sätt: "Ja, jag tyckte det gick väldigt fort, men det är ju också väldigt svårt att bedöma tiden där, men det rörde sig om någon minut, skulle jag tro. Och sen där, det vet ju inte jag, men jag tyckte det verkade konstigt, att dom inte frågade oss någonting. Jag tänkte ju gå fram och säga telefonnummer och det, men jag kände det nästan som ett ointresse utav det hela, så jag brydde mig inte om det." (Polisförhör med Per Wallin, 1986-03-27). Även hans syster tycker det är märkligt att det inte var någon polis som gick runt och tog några uppgifter. (Stig Edlings intervju med Christina Wallin, 1994-05-04) Egon Enocksson hade tillsammans med en kvinnlig bekant varit på samma bio som makarna Palme och sett "Bröderna Mozart", vilket de också hade lagt märke till. De promenerade iväg på Sveavägen mot Kungsgatan och när de kommit till Restaurang Monte Carlo hörde de två skott, varpå de vänder sig om och ser en man avlägsna sig springande från mordplatsen, ca 75 meter därifrån. När de gick tillbaka över övergångsstället såg de den första polisbilen köra in från Kungsgatan, tätt följd av en polispiket. (Polisförhör med Egon Enocksson. 1986-03-01) Taxichauffören "Andersson" är en mäkta besynnerlig figur i det här sammanhanget. Gösta Söderström har uppgivit att när han och Windén patrullerade med sin tjänstebil på Kungsgatan blev de i närheten av Kungstornen stoppade av en upprörd man som omtalade att skottlossning ägt rum på Sveavägen vid Tunnelgatan. Deras minnesbild är att det var en civil person, i 40-årsåldern, över medellängd, barhuvad och klädd i en brun överrock. Söderström tog aldrig namnet på vederbörande, utan körde omedelbart till brottsplatsen. I Juristkommissionens beskrivning av händelsen kan man läsa att "de hejdades av en taxichaufför som uppgav att han hört på taxiradion att det var skottlossning på Tunnelgatan. " (SOU 1987:14, s 41) Enligt Söderström innehåller detta två sakfel; mannen ifråga sa inget om någon taxiradio och det framgick inte på något sätt att han skulle vara taxichaufför. Redan den 12 mars fick Söderström av polisintendenten Curt Nilsson reda på att spaningsledningen hade förhört denne man. Det skulle ha varit en taxichaufför som från sin bil hört larmet till basstationen, Järfälla Taxi. (Skrivelse av Gösta Söderström angående bl a tidpunkten för polislarmet, vintern -89) Efter att denne "Andersson" såg en polisbil komma körande lämnade han sin position utanför restaurangen Good Old Day för att ta kontakt med besättningen i den polisbil som han sett komma körande uppför Kungsgatan. (Skrivelse av Sven Anér till justitieminister Laila Freivalds, 1988-10-05) Söderström blev då nyfiken på om det var "Andersson" de mötte på Kungsgatan. Han lyckades få ta del av det aktuella förhörsprotokollet, men polisens talesman Ingvar Eriksson, höll i papperet på så vis att mannens namn inte skulle röjas. Söderström uppsnappade heller inget om registeringsnummer, taxinummer eller liknande. Författaren Sven Anér har ägnat gåtan "Andersson" en närmare studie och bl a talat med anställda på Järfälla Taxi, vilka för honom "enstämmigt" uppgivit att någon annan chaufför från Järfälla Taxi än Anders Delsborn inte befann sig i Stockholm city vid detta tillfälle. Någon "Andersson" kände man ej heller till. Det borde väl annars ha varit en enkel sak för polisen att sammanföra denne "Andersson" med dels Söderström och Windén och dels med folk från Järfälla Taxi, men någon sådan konfrontation har ännu ej ägt rum, i alla fall inte med Söderström. Identiteten på taxichauffören avslöjades först den 25 april 1989, då Hans Holmér vittnade i Göteborgs tingsrätt under tryckfrihetsmålet mot tidningen Proletären. Nu omtalades det att mannen ifråga, som vid mordtidpunkten var i 25-årsåldern, ej längre var taxichaufför, utan polisaspirant tjänstgörande i Jakobsbergs polisdistrikt. (Skrivelse av Gösta Söderström angående bl a tidpunkten för polislarmet, vintern -89) Även nu visade det sig att han var okänd av personal vid Järfälla Taxi. (Poutiainen, s 108) Mannens ålder stämde inte heller med Söderströms och Windéns minnesbild. Vidare kan man fråga sig om "Anderssons" hemliga vittnesmål kan åberopas som bevis för de officiella tidernas riktighet. "Andersson" påstås ha lyssnat på Anders Delsborns samtal till basstationen - ett samtal som torde ha avslutats strax före 23.23. Det förefaller osannolikt att han därefter ska ha hunnit med att informera Söderström/Windén innan de ett fåtal sekunder senare, på väg till brottsplatsen, hörde ett områdesanropet som officiellt gick ut kl 23.23. Det går inte ihop. Frågan är alltså fortfarande outredd. Lars Jeppsson, "Vittnet Lars", tillhör de viktigaste vittnena från mordnatten. När mordet inträffar står han inne på Tunnelgatan, i korsningen mot Luntmakargatan, varifrån han hör skotten och ser en man falla ihop och en kvinna böja sig över denne. Sikten lär visst ha varit skymd, så han kunde inte då se gärningsmannen förrän denne på ett avstånd av 3-4 meter springer förbi honom och fortsätter uppför tunneltrapporna. Lars uppfattar mannen som lång, ca 1.90, med bred ryggtavla och mörka kläder. När denne ca 45 sekunder senare är når krönet uppe vid Malmskillnadsgatan, bestämmer sig Lars för att springa efter och når trappkrönet ungefär 70-80 sekunder efter det att han bevittnat mordet. Uppe på trappkrönet möter han ett par och frågar dem om de sett någon springa förbi, varpå kvinnan pekar ner mot David Bagares gata och säger att han sprungit rakt fram. Han korsar i snabb gångtakt Malmskillnadsgatan och vid mynningen till David Bagares gata tycker han sig uppfatta något som rörde sig bakom några parkerade bilar. Han fortsätter att gå framåt. Efter knappt 30 meter får han syn på en polisbil som utan påslagna blåljus lugnt svänger upp på den folktomma gatan, från Regeringsgatan. Lars får ögonkontakt med polismännen, men de åker förbi honom. Då hade det gått omkring två minuter efter mordtidpunkten. Han fortsätter därefter nedför gatan, stannar till framför ett hus, vars fasad var täckt av skynken, men när han (tursamt nog, kanske) inte upptäcker någonting särskilt där inser han att han tappat spåret och går tillbaka mot poliserna som befann sig uppe på Malmskillnadsgatan. Efter ytterligare ett par minuter ser han polisbilen igen. Han lägger också märke till att männen däri samtalar med tre eller fyra polismän som har grupperat sig runt bilen. När bilen strax därpå hade vänt och kommer nedkörande på David Bagares gata stoppar han den och frågar polismännen om de letar efter "killen som sköt", vilket han får bekräftat av den äldre av de två. Lars får sedan i bilen berätta vad han sett. Efter ett kortare samtal, som förflyter lugnt utan att framkalla någon hastig aktivitet, nöjer sig polisbefälet med att beordra en av de två fotpatrullerande poliserna - okänt vem - att ta med vittnet till brottsplatsen för fortsatta förhör. Väl nedkommen på brottsplatsen är offret redan bortfört. När Lars sedan står och väntar ser han bilen igen och förvånas över att poliserna ifråga inte är ute och jagar gärningsmannen. Efter en stund blir han återigen helt kortfattat förhörd, denna gång i en piketbuss, lämnar namn och adress och skickas hem. (Riksradion, Kanalen P1, 1987-28-10) Lars Jeppsson var sedan med under två polisrekonstruktioner, men här förekom ingen polisbil överhuvudtaget uppe på Brunkebergsåsen. Av någon anledning måste denna ha varit ovidkommande för polisen att ha med. (Riksradion, Kanalen P1, 1987-10-28) Polisbilen som Lars Jeppsson mötte var kommissariebil 1520 från Norrmalms polisstation, med polisassistenten Thomas Ekesäter och t f poliskommissarien Christian Dalsgaard. I ett följande kapitel får vi tillfälle att titta närmare på denna polispatrulls göranden och låtanden. Men redan nu kan vi fastslå, att, även om den officiella larmtiden skulle stämma, framstår dess uppdykande längs mördarens flyktväg såsom något mycket märkligt. Och om Söderströms uppgifter skulle stämma betyder det att polisbilen befann sig där innan larmet gått! Paret som Lars Jeppsson mötte i trappkrönet uppe vid Malmskillnadsgatan var Yvonne Nieminen, som även har kallats "vittnet Anna", och hennes manlige bekant, Ahmed Zahir. De kommer gående på David Bagares gata, ungefär 50 meter från trapporna ner till Tunnelgatan, när de plötsligt får syn på en man som springer emot dem. Nieminen lägger märke till att han bär en längre rock och att han i högra handen håller på och stoppar ner något i en handledsväska. Hon tyckte det verkade som om det var tungt för mannen att springa. De går vidare i snabb takt mot trapporna (Zahir menar att de gick i lugn takt), där de alltså möter Lars Jeppsson som efter 10 sekunder skyndar vidare. Just när de har tagit sig nedför trapporna och kommit ned till korsningen Tunnelgatan-Luntmakargatan ser de en grupp poliser med dragna vapen springa emot dem, varpå de kastar sig åt sidan och släpper förbi dem. Nieminen har hävdat ganska bestämt att inte någon av polismännen brydde sig om att fråga om de hade sett något. Detta stämmer dock inte överens med vad hennes bekant, Ahmed Zahir, sa i det polisförhör som hölls den 13 mars 1986, nämligen att de omedelbart väster om Luntmakargatan faktiskt blev stoppade under ca 10 sekunder av flera polismän som kom springande från Sveavägen med dragna skjutvapen och tillfrågade om de hade sett någon springa förbi, vilket han trodde åsyftade den kille de mött i trappan högst uppe vid Malmskillnadsgatan, d v s vittnet Lars Jeppsson. Därefter fortsätter de i alla fall den korta sträckan fram till Sveavägen och mordplatsen. Nieminen berättar att hon där såg en man ligga blödande på marken, en polis med ett block och även en taxibil. Hon går fram till polismannen, lämnar sitt namn och telefonnummer och talar om vad hon har sett. Efter detta beger hon sig hemåt. Dagen efter får hon reda på vem som hade blivit skjuten, varför hon förväntar sig att hon ska bli uppringd av polisen, men istället får hon av en väninna reda på att hon blivit efterlyst i radio och att hon skulle ta kontakt med polisen, vilket hon då uppfattade som egendomligt med tanke på att hon ju lämnat både namn och telefonnummer till en polisman redan omkring 5 minuter efter mordet. (Riksradions program Kanalen i P1, 1988-09-09, Polisförhör med Ahmed Zahir, 1986-03-13) Denna rekonstruktion av Yvonne Nieminens och Ahmed Zahirs observationer strax efter mordet styrker faktiskt den officiella version om tidpunkterna för polisens larm och ankomst till mordplatsen. I radioprogrammet Kanalen antar reportern Lars Borgnäs att Nieminen och Zahir mötte mördaren 1.15 min efter mordet. När de mötte Lars i trappkrönet hade två minuter förflutit och när de springande poliserna, som måste ha kommit från Södermalmspiketen 3230 hade det gått tre minuter efter mordet (Riksradions program Kanalen i P1, 1988-09-09), vilket betyder att piketgruppen måste ha inlett jakten efter mördaren redan före kl 23.24. Anna Hage och Karin Johansson hette de två unga kvinnor som efter att ha bevittnat skottdramat på Sveavägen skyndsamt rusar ut ur en bil för att ge sig i kast med livräddande insatser, bestående av hjärtkompression och konstgjord andning. Även en man vid namn Stefan Glanz var med och hjälpte till med detta. När poliskommissarie Gösta Söderström ankom till platsen pågick dessa upplivningsförsök fortfarande. Privatspanaren Ingvar Heimer är av den uppfattningen att det är detta som tydligast talar för att Söderström måste ha misstagit sig, då det inte kan anses rimligt att Anna Hage m fl skulle ha varit sysselsatt med dessa åtgärder så länge som 7 - 8 minuter, förutsatt att det hela påbörjades redan kl 23.22. I en intervju för tidningen Arbetets uppgav dock Karin Johansson att hon "är absolut säker på att det dröjde sju till 10 minuter innan första polisbilen kom efter det att vi såg Olof Palme falla ihop." Hon anser sig ha varit fullt kapabel att tänka klart och göra en fullgod bedömning. Hennes väninna Anna Hage är inte lika säker ifråga om tiden, men hon slår i alla fall fast "att det dröjde ett bra tag, innan de kom, polisen." Däremot uttalar hon sig mer bestämt om när ambulansen anlände, då hon avtalat med sin bror om att träffas på Centralen, sedan denne slutat sitt arbete, vilket han gjorde halv tolv. "Så fort ambulansen kommit och tagit över kastade jag mig in i en taxibil och ringde därifrån till min bror." Denne bekräftade att detta inträffade precis före halv tolv. Vidare har vi den i och för sig märklige "Skandiamannen", d v s Stig Engström, som stämplade ut från sin arbetsplats på Skandia kl 23.21 och befinner sig sålunda 20 meter bakom makarna Palme då skotten avlossas. Därefter ska han ha hjälpt till med att lägga brottsoffret i framstupa sidoläge och försökt få kontakt med kvinnan som var i närheten, d v s Lisbet Palme, medan minuterna tickade iväg. På frågan om hur lång tid efter skottlossningen det dröjde innan den första polisbilen rullade upp på trottoaren, svarar Engström sex minuter.(Anér, Polisspåret, s 187-188) I tidningen Skydd & Säkerhet (5.92) säger han att han fått veta av en taxichaufför som sett nedskjutningen att de första poliserna anlände "fyra och en halv minut efter det att skottet anmälts."(Skydd & Säkerhet (5.92) Trots att Engström påstår sig ha varit mycket aktiv på brottsplatsen under den första tiden efter mordet, så fick han aldrig vara med på några av polisens rekonstruktioner. Hans Holmér kallade honom för en "elefant som vill vara med och spela en roll i mordutredningen" (Anér, Polisspåret, s 188) och avfärdar honom som icke trovärdig. Gösta Söderström påstår också att han aldrig har sett honom någon gång på mordplatsen. Det kan tilläggas att denne Engström sedermera under rättegångsförhandlingarna i målet mot Christer Pettersson av åklagaren Anders Helin användes för att styrka Lisbet Palmes trovärdighet, vilket är märkligt med tanke på att hans egen trovärdighet tidigare satts i fråga. Företagaren Leif Ljunqvists - även kallad "Chevamannen" - vittnesuppgifter har beskrivits i det avsnitt som handlar om själva tidpunkten för mordet. Det var han som 40 sekunder efter skotten ringde 90 000 från sin mobiltelefon och blev kopplad till polisen, där ingen svarade, varpå Ljungqvist bröt avbröt förbindelsen efter 90 sekunder. Samtalet avslutades 23.23.35 (Poutiainen, s 22). Om polisens officiella ankomsttid är den riktiga, borde Ljungqvist under den långa väntetiden märkt när polisen kom fram till mordplatsen, men det gjorde han inte; enligt honom dröjde det "tre, fyra... fem minuter" efter det att han avslutade samtalet fram till det polisen kom till platsen. (Poutiainen, s 87) Bröderna Poutiainen har även ställt denna fråga till Ljungqvists passagerare, Jan Andersson, som har samma minnesbild, nämligen att det dröjde tre, fyra minuter (ibid). Eftersom samtalet avslutades 23.23.35 måste detta betyda att polis inte kan ha varit på plats före 23.26, vilket, bara det är ett gott skäl att ifrågasätta de officiella tidsangivelserna. Sammantaget ger dessa vittnesmål en långt ifrån entydig bild av händelseförloppet på mordplatsen. Flera vittnens uppfattningar om tidsrymden mellan skotten och polisens och ambulansens ankomst till mordplatsen stämmer alltså inte med Gösta Söderströms övertygelse att det första larmet gick ut så sent som 23.29 och att den första polispatrullen var på plats 23.30. Även om paret Nieminen/Zahir inte gick fullt så snabbt och kanske dessutom stannade till ett par gånger - det sägs ju att den senare ska ha varit mer eller mindre berusad vid tillfället - är det svårt att tänka sig att de tagit miste på så mycket som sex minuter. Vidare säger Inge Morelius att den första polisbilen kom till platsen "på nolltid", något som Svensson menar tog "omkring tre minuter". Om man ska hålla fast vid Gösta Söderströms tidsangivelser, måste man antingen avfärda dessa vittnesmål som icke trovärdiga eller ompröva teorin något, t ex genom att framlägga hypotesen att andra uniformerade poliser varit på platsen före det att Gösta Söderström och Ingvar Windén kom dit. Om denna teori skulle stämma betyder det att vissa icke identifierade polismän skulle ha dykt upp på mordplatsen och sedan smugit sig bort därifrån innan kommissariebil 2520 hade anlänt. Detta kan i och för sig stämma med Yvonne Nieminens vittnesmål, som inte omnämner någon polisbil, endast en klantig polisman med rapportblock, men är svårare att förena med vad särskilt Svensson säger sig ha sett, nämligen en radiobil som tre minuter efter skotten körde upp på gångbanan. Och om man sedan tar del av Hans Johanssons vittnesmål finner man ytterligare några motsägande uppgifter, som kan vara av vikt för att förstå händelseförloppet ifråga. Han har nämligen sagt att det var en polispiket som var först på plats, inte Söderströms kommissariebil, som var en Saab. Enligt Gösta Söderström, som officiellt var först på plats, stämmer det heller inte att han reagerade långsamt på underrättelsen om mördarens flyktväg. Han hävdar bestämt att hans order till piketpoliserna från patrull 3230 kom omedelbart efter det att han fått höra att gärningsmannen sprungit in i gränden, Tunnelgatan österut. Enligt Jan-Åke Svensson var det ju han och inte taxichauffören Johansson som tog den första kontakten med polisen. Om man inte vill anta att någon av Johansson eller Svensson skulle missta sig, måste man undersöka frågan om det kan ha varit poliser på platsen före Söderströms och Windéns ankomst. Men i det kanhända ofullständiga förhörsmaterialet finns det mig veterligen inga vittnen från Sveavägen som påstår sig ha sett poliser eller polisbilar försvinna från platsen efter att uppehållit sig där en kort stund, för att sedan följas efter av andra. Ifråga om tidsangivelserna är det förvisso lättare att tänka sig att vissa vittnen helt enkelt har felbedömt tiden, vilket i sig är en psykologiskt högst plausibel förklaring i samband med dramatiska händelser. Som vi har sett finns det också ett antal viktiga vittnen - Leif Ljungqvist, Jan Andersson, Anna Hage, Karin Johansson, Stig Engström, - som också ger stöd åt teorin om att polisen kom sent till brottsplatsen.