|
F D POLISKOMMISSARIEN GÖSTA SÖDERSTRÖMS INSATSER OCH OMSTRIDDA TIDSANGIVELSER
Att man kan blanda ihop det ena med det andra är inte så egendomligt, men det måste betraktas som mäkta förbryllande att inte ens förre spaningsledaren Hans Holmér hade bättre reda på vad denna fråga egentligen handlade om, när han så sent som den 21 november 1987 i Upsala Nya Tidning uttalade sig om att poliskommissarie Gösta Söderströms kontroversiella uppgifter skulle handla om tidpunkten för själva skottlossningen (UNT, 1987-11-21). Men hans syfte verkar snarare ha gått ut på att misstänkliggöra själva uppgiftslämnaren, vilket han också, som i den nyss nämnda tidningsintervjun, vid några tillfällen har gjort genom att raljant mena att det gäller "den här poliskommissariens trovärdighet eller Fröken urs". Själva tidsproblematiken fick sin upprinnelse redan under natten till den 1 mars 1986, då poliskommissarie Gösta Söderström ringde upp vakthavande kommissarien på Stockholmspolisens sambandscentral (SBC), Hans Koci, för att ytterligare kontrollera tidpunkten för polislarmet, d v s det områdesanrop som han och hans kollega Ingvar Windén hade hört på polisradion i kommissariebil 2520 en kort stund före deras ankomst till mordplatsen. Tvärtemot Söderströms och Windéns samstämmiga uppgifter om att larmet ifråga gått ut kl 23.29 hävdade Koci att det var larmtiden 23.23 som gällde. Det skilde sig alltså så mycket som sex minuter mellan de båda versionerna - sex minuter som kunde ha varit av avgörande betydelse för polisens möjligheter att gripa gärningsmannen.
Låt oss ta del av Gösta Söderströms egen skildring av vad som inträffade denna ödesdigra natt: "Jag Gösta Söderström, och kollegan Ingvar Windén patrullerade i bil 2520 Kungsgatan västerut, och då vi befann oss i närheten av Norra Kungstornet, stoppades vi av en man som kom utrusande i körbanan och omtalade att det varit skottlossning på Sveavägen vid Tunnelgatan. Min minnesbild av uppgiftslämnaren är att denne var i 40-årsåldern, över medellängd, barhuvad och klädd i en brun överrock. Jag antog att mannen varit i närheten av den uppgivna adressen och sedan irrat omkring sökande efter patrullerande poliser. Vi körde i hög fart mot den plats som meddelats. När vi avlägsnat oss från mannen kontrollerade jag tidpunkten på mitt armbandsur, som visade 23.28, vilket jag antecknade på en rapportblankett. När vi hunnit fram till trafiksignalerna vid Sveavägen hördes ett s k områdesanrop i polisradion av ungefär följande lydelse: 'Vi har fått in ett meddelande från Taxi att någon är skjuten på Sveavägen vid Tunnelgatan.' Anropet besvarades omgående av polispiketerna 1230 och 3230 som befann sig i närheten. Det meddelades även att radiotrafiken i ärendet skulle upprätthållas på en spärrad kanal, vilket innebär att de tillkallade polisenheterna kan upprätthålla direktkontakter med såväl sambandscentralen (SBC) som med varandra. Vi var de första poliserna som med vår bil 2520 anlände till brottsplatsen, men piketbussen 3230 anlände strax efteråt. Jag observerade en mindre folksamling på en 10-12 personer runt en svårt blödande man och de uppehöll sig på Sveavägens östra gångbana vid Tunnelgatan. Den blödande mannen låg på rygg i en stor blodpöl, hans ansikte var nedsölat av blod, ögonen var vidöppna och stirrande, kläderna på överkroppen var blodbemängda, och ett blodflöde rann stötvis ut från hans mun. Två personer utförde enligt min bedömning fruktlösa upplivningsförsök bestående av hjärtkompression och konstgjord andning. Ett vittne pekade Tunnelgatan österut, samtidigt som han ropade: 'Dom sprang ditåt!' Jag beordrade piketgruppens befäl Kjell Östling att med sin personal omedelbart uppta förföljande efter springande och misstänkta personer, vilket utfördes utan dröjsmål. En hysterisk kvinna, som jag antog hade varit i sällskap med den svårt blödande mannen, sprang omkring och vädjade förtvivlat om hjälp. Jag gjorde flera misslyckade försök att kontakta henne för att få ett signalement på gärningsmannen. Jag lämnade henne därför tillfälligt och anropade istället polisens sambandscentral (SBC) och informerade, att 2520 fanns på plats...att en man blivit skjuten... att piketpersonal från 3230 upptagit förföljande efter misstänkta personer som sprungit Tunnelgatan österut mot Malmskillnadsgatan. Jag beräknar att denna min radiokontakt togs en minut efter vår ankomst till brottsplatsen. En knapp minut senare meddelade Windén att han från ett vittne erhållit ett vagt signalement på en misstänkt gärningsman (yngre man, klädd i en blå täckjacka), vilket jag tillsåg att Windén utlarmade från vår bil 2520. Samtidigt anlände ambulansen och dess personal fortsatte en stund med upplivningsförsöken genom att bl a använda syrgas. I det sammanhanget utlarmades ett annat signalement på en misstänkt gärningsman (äldre man, klädd i en lång överrock samt mössa med öronlappar), och jag vet ej vem som meddelade detta. Jag tog en förnyad kontakt med den hysteriska kvinnan och frågade henne ännu en gång efter signalementet på gärningsmannen samt personuppgifter på såväl henne själv som på hennes sällskap, och då skrek hon: 'Är du inte klok! Känner du inte igen mig? Jag är ju Lisbeth Palme, och där (pekade) ligger min man Olof!' Jag blev mycket förvirrad och misstrodde till en början hennes uppgift. Efter det att jag på nytt hade granskat brottsoffret kunde jag dock med stor säkerhet konstatera att det var Sveriges statsminister som låg livlös och blödande på gångbanan. Härefter tog jag en förnyad kontakt med SBC, varvid följande samtal utspelades: '70 (SBC) från 2520 kom - 70 här, 2520 kom - Är det bekant vem som är brottsoffret, kom - Svaret är nej, kom - Brottsoffret är identiskt med statsministern, kom - Sa du statsministern, kom - Svaret är ja, kom - Klart slut.' Denna min historiska information till SBC sändes omkring fem minuter efter ankomsten till brottsplatsen. Piketen 1230 anlände, och dess personal hjälpte först till med att anteckna vittnen, varefter de under befäl av Christer Persson ombesörjde avspärrningen av brottsplatsen. En minut efter det att jag meddelat identiteten på brottsoffret, påbörjade ambulanspersonalen transporten till Sabbatsbergs sjukhus, dit även Lisbeth Palme medföljde. Jag godkände avspärrningen av brottsplatsen. En yta av cirka 100 kvadratmeter inringades med plastlinor. Christer Persson beordrades att tillsammans med sin personal ansvara för att brottsplatsen blev bevakad och intakt. Folksamlingen på brottsplatsen utökades alltmer. Ytterligare polispersonal från såväl ordnings- som kriminalavdelning anlände. Jag talade bl a med piketkommissarien Lars Christiansson som lovade att uppsöka Lisbeth Palme på Sabbatsbergs sjukhus och göra ett nytt försök att få hennes signalementsbeskrivning av gärningsmannen. I samråd med några kriminalpoliser beslutade jag även att ta med fyra vittnen till Kriminalavdelningen, där de skulle höras mer i detalj. Två av dessa vittnen fick medfölja oss i bilen 2520. Vi anlände till polishuset vid 00.15-tiden. Efter det att jag muntligt informerat ansvariga polisbefäl om händelse och åtgärder, konstaterade jag, att Windén hade påbörjat den skriftliga avrapporteringen. Jag lät honom fortsätta, men anmärkte att han felaktigt antecknat tiden 23.30 för vår ankomst till brottsplatsen. Jag hade ju antecknat tiden kl 23.30 när vi stoppades på Kungsgatan, och det kunde omöjligt ha tagit oss två minuter att färdas den korta vägen till brottsplatsen. Windén replikerade: 'Jag tittade på min klocka när jag gick ur bilen, och den visade 11.30.' (Digitalt 12-timmarssystem.) Jag misstänkte då, att någon av våra klockor måste gå fel, vilket vi beslutade att kontrollera senare. För att bringa reda i pågående tveksamhet kontaktade jag vakthavande kommissarie Hans Koci på SBC och frågade när de erhållit kännedom om ärendet, och han svarade kl 23.23. Jag replikerade, att områdesanropet hade utgått kl 23.28, vilket med bestämdhet förnekades av Koci: '23 och 23 ska det vara', sa Koci. Detta gick jag absolut inte med på. Sedan avrapporteringen var färdigskriven avlämnades densamma till kriminaljouren. Två kopior togs, av vilka den ena lämnades till intendenten Severin och den andra till chefen för ordningsavdelningen, Sune Sandström. Jag samtalade som hastigast med Sandström på ledningscentralen, varvid jag beklagade att vi hade larmats för sent till brottsplatsen. Den beslutade kontrollen av våra klockor ägde rum kl 04.00 i samband med den extra nyhetssändningen i televisionen. Härvid visade det sig, att Windéns klocka gick helt rätt. Min klocka gick 1 minut och 43 sekunder för sakta." (Sammanställning och kommentarer beträffande kontroversiella tidsangivelser för polislarmet i samband med mordet på Olof Palme, Gösta Söderström, framfört 1987-11-04 på ett seminarium i ABF-huset i Stockholm). Denna detaljerade redogörelse överensstämmer till alla väsentliga delar med den något mer kortfattade rapport som Gösta Söderström inlämnade till sina chefer redan den 3 mars 1986 och ger inte direkt sken av att ha författats av en person som varit handlingsförlamad till följd av den chock somliga påstod att han fick, när det gick upp för honom att det var Olof Palme som hade blivit mördad. Den kände kriminologen Leif GW Persson har vid något tillfälle sagt att det låg i Söderströms intresse att lägga på några minuter på polisens ankomsttid för att dölja att han varit saktfärdig. Men detta borde ju ha uppmärksammats på ett tidigt stadium och blivit föremål för massiv kritik - inte minst från juristkommissionen, som inte direkt har skrätt orden ifråga om bristerna i polisarbetet under mordnatten. Inte heller bröderna Poutiainen kan finna att Gösta Söderström på något sätt misskött sina uppgifter som instatsledare på brottsplatsen och avfärdar påståenden om motsatsen som "illasinnat förtal". (Poutiainen, s 101). Det enda man, enligt Poutiainens, kan tillvita honom är att han skulle ha sett fel på sitt armbandsur och misstagit sig på fem minuter och på något sätt dessutom förmått den yngre kollegan Ingvar Windén att hålla fast vid samma felaktiga tidsuppgift. (ibid s 56-57) Gösta Söderströms tidsangivelser, som han själv är fullständigt övertygad om, har följande utseende: 1. Kl 23.29.43 lämnade Söderström och Windén den man som på Kungsgatan stoppat dem och informerat om "skottlossning på Sveavägen". 2. Kl 23.29.50 hördes ett larm från polisens sambandscentral (SBC) med ordalydelsen "Vi har fått ett meddelande från taxi att någon är skjuten på Sveavägen vid Tunnelgatan." 3. Kl 23.30.00 anlände kommissariebil 2520 med Söderström och Windén till brottsplatsen. 4. Kl 23.30.10 anlände Södermalmspiketen 3230 till brottsplatsen. 5. Omkring kl 23.31 tog Söderström den första kontakten med SBC på polisradion. 6. Klockan var omkring 23.32 när Ingvar Windén lämnade det första signalementet på gärningsmannen, vilket skedde nästan i samma stund som ambulansen anlände. 7. Klockan var omkring 23.35 när Söderström identifierade brottsoffret och meddelade detta till SBC. 8. Klockan var omkring 23.35 när ambulansen lämnade brottsplatsen. En, måhända kuriös, detalj tål att nämnas. När Söderström i början av påföljande arbetspass skulle ta reda på den sida i rapportblocket där han antecknat tidpunkten 23.28, kunde han inte hitta den. Den hade blivit utriven ur rapportblocket. De officiella tidsangivelserna Redan på tisdagen den 4 mars började de polisiära insatserna under mordnatten bli föremål för en häftig massmedial kritik. Gösta Söderström valde att låta sig intervjuas först i "Dagens eko" och sedan i Dagens Nyheter, som denna dag ägnade en helsida åt hans uppgifter om att mördaren hade fått alltför stort försprång. Påföljande dag anlade polisledningen moteld för att tysta kritiken och Aftonbladet inleder här sin dubiösa funktion som språkrör för polisens Palmeutredning genom att intervjua piketbefälhavaren i 3230 Kjell Östling, som påstod att hans mannar bara var några sekunder efter mördaren. Helsidesartikeln, som hade följande sensationella rubrik i fetstil: "Mördaren slank ur polisens kniptång" presenterade nu det officiella tidsschemat, minut för minut: "23.21 skotten faller - 23.23 larmet går - 23.29 mördaren försvinner". (Aftonbladet, 1986-03-05) Samma kväll var det dags för spaningsledaren Hans Holmérs stora presskonferens inför ett massivt massmediauppbåd. Ett längre inslag i hans framställning behandlade de första inledande minuterna på följande självsäkra sätt: "Man säger då, att det tog för lång tid för polisen att komma till brottsplatsen. Det dröjde för länge, innan vi gjorde någonting vettigt... Hur var det nu egentligen? Följande inträffar på fredagskvällen: Klockan 23.23 så ser en droskchaufför skottlossningen i hörnet utav Sveavägen och Tunnelgatan. Han ropar så gott som omedelbart på sin taxiradio till hemmastationen som är Järfälla Taxi. Järfälla taxi ringer till polisens ledningscentral och ringer sen också till larmcentralen, LAC i Stockholm. Samtalet till polisens ledningscentral kommer in klockan 23.23, nästan samtidigt som taxichauffören ropar på radion. Det är naturligtvis på det sättet vid Stockholmspolisen som på alla andra polisstationer att om det kommer in ett larm på radio att en person är skjuten mitt i Stockholm city så gör polisen snabbt vissa åtgärder. I det här fallet så tryckte radiooperatören omedelbart ner tangenten och gav ett områdesanrop som gällde hela Stockholm och larmade ut den här skottlossningen. Det sker samtidigt som telefonsamtalet kommer in, det är 23.23. De här tidsangivelserna gör vårt heldatoriserade radiosystem; det är alltså datorn som anger att det sker samtidigt det här, 23,23. Vad händer då? Jo, då svarar två bilar omedelbart. Två piketbussar. Den ena befinner sig på Norra Bantorget, den andra på Malmskillnadsgatan. Dom svänger bägge ner emot brottsplatsen. Under tiden så har en polisbil anropats ute på Kungsgatan av någon privatperson, som talar om att det har varit skottlossning i hörnet av Sveavägen - Tunnelgatan. Det sker alltså förmodligen den tid det tar mellan det att droskchauffören anropar Järfälla Taxi och Järfälla Taxi ringer till polisens ledningscentral. Så den polisbilen svänger omedelbart ner till brottsplatsen och är först därnere. Ungefär tio sekunder efter det att den bilen är på plats, så kommer den första piketbussen till platsen - den som har varit på Malmskillnadsgatan - och någon minut eller några minuter efter den så kommer ambulansen till brottsplatsen, och klockan 23.28, fem minuter efter det att larmet har gått, alltså två à tre minuter efter det att ambulansen kom till platsen, och då polisen redan fanns där, så anmäler ambulansen att man har plockat upp den skadade mannen och kör därifrån. Polisen har alltså varit på platsen så där två à tre minuter efter det att larmet har tagits. Det får andra bedöma om det är effektivt eller inte. Polispersonalen i den här bussen tog upp förföljandet efter den här gärningsmannen som pekades ut - inte han så mycket, men den väg som han hade sprungit - och vi får nästa spår, som kan hjälpa oss i tidsangivelsen här, nere vid Birger Jarlsgatan och Snickarbacken, då en droskchaufför gör en del iakttagelser: Han ser en man, som kommer och sätter sig som passagerare i en bil, och det bär iväg i bilen. Och då bilen är på rull, så kommer polismannen dit. Man kan alltså konstatera, att det var nära att man hann ifatt mördaren, men det gick inte. Det här visar, enligt min mening, alldeles klart, att polisen har varit så snabbt man rimligen kan begära på platsen och alltså hack i häl på mördaren." (Hans Holmérs presskonferens, 1986-03-04) I syfte att ta udden ur den uppkomna kritiken och slå hål på diverse spekulationer, valde Holmér här att fixera den största delen av händelseförloppet till tidpunkten 23.23. Även skottlossningen påstod han här felaktigt ägde rum kl 23.23. Det citerade avsnittet innehåller också ett par andra felaktigheter, som att områdesanropet skulle ha gällt hela Stockholm, när det i själva verket var begränsat till att omfatta endast citydistrikten och att polisen var på plats "två à tre minuter efter det att larmet tagits", vilket då strider mot det faktum att både kommissariebil 2520 och piketbussen 3230 anlände till platsen redan inom en halv minut efter områdesanropet. Inte heller finns larmtiden direkt registrerat i något tidsdokument, utan måste uppskattas från andra dokumenterade tiden. Däremot ska den finnas noterad på ett handskrivet protokoll som i samband med större polisinsatser ska föras av operatör på SBC. Det handskrivna protokollets besynnerliga historia kommer att skrivas senare i denna undersökning. För övrigt är det naturligtvis häpnadsväckande att både Hans Holmér, liksom tidigare polisinspektören Kjell Östling, på ett tidigt stadium gör gällande att polisen skulle ha varit "hack i häl" på mördaren som av en droskchaufför sågs försvinna i en bil, förmodligen en blå Volkswagen Passat. Detta stämmer ju överhuvudtaget dåligt med förundersökningsledningens och riksåklagarens nuvarande teori om Christer Pettersson som gärningsman, ty det är svårt att tänka sig att denne skulle ha kunnat gäcka ett helt polisuppbåd, som dessutom var snabbt på plats, och spänstigt tillryggalägga en språngmarsch ända fram till en parkerad flyktbil på Snickarbacken. Den senare uppgiften, som av förståeliga skäl inte ingår i åtalet mot Christer Pettersson, härstammar från ett vittnesmål från taxichauffören Hans Hongelin. När denne hade stannat kl 23.30 i korsningen Snickarbacken-Birger Jarlsgatan såg han en man lägga in en jacka eller rock i en blå Passat, som han därefter körde iväg med efter det att han bytt till en annan jacka av nappaskinn. Kort efter att mannen avlägsnat sig såg han några poliser komma springande nedför trapporna på Snickarbacken. (Hans Holmér, Olof Palme är skjuten, s 40) Detta vittnesmål verkar man sedermera inte ha tillmätt någon större vikt, men frågan kvarstår om spaningsledningen än idag vidhåller att polisen verkligen varit nära att gripa mördaren. De officiella tidsangivelserna har dock inte rubbats nämnvärt sedan Holmérs tid: 1. Områdesanropet gick ut 23.23.00 2. Polisen anlände till platsen 23.23.10 3. Ambulansen 951 från Sollentuna lämnar platsen med den skjutne 23.28.00
|
