EXAKT MORDTID AV YTTERSTA VIKT I varje mordutredning är det av yttersta vikt att arbeta med tidsangivelser som är så korrekta som möjligt. Detta gäller inte minst behandlingen av diverse vittnesuppgifter, som ju alla bör kunna presenteras tillsammans med tidpunkterna för de aktuella iakttagelserna. Frågan om tidpunkterna för polisens larm och ankomst till mordplatsen är naturligtvis också viktig för att kunna utröna hur pass stort försprång en gärningsman kan ha fått innan man kunde sätta in tillgängliga resurser för att få personen ifråga gripen. Polisen använder sig här av modern teknik och kan genom detaljstudier av datalistor och bandinspelningar i efterhand kartlägga och analysera händelseförloppet. I alla rapporter och protokoll är noggranna tidsangivelser A och O. Att även larmtjänsten ska arbeta på ett liknande sätt är en självklarhet. När det handlar om Sveriges största och viktigaste mordutredning genom tiderna - mordet på Olof Palme - måste man tyvärr konstatera att de officiella tidsangivelserna för de första synnerligen viktiga minuterna efter mordet, alltså i samband med den inledande mördarjakten, vilar på en bristfällig grund och är i flera fall direkt felaktiga. Frågan om tidpunkterna för polisens områdesanrop och ankomst till mordplatsen har, trots alla bedyranden om motsatsen, inte blivit nöjaktigt utredd, varken av polisens Palmeenhet eller av de föregående två kommissionerna - juristkommissionen och parlamentarikerkommissionen. Deras tidsangivelser är mycket vaga och obestämda - som en konsekvens att de, liksom de flesta statliga kommissioner, valt att i görligaste mån jämka samman och släta över, istället för att lägga sig vinn om att finna hållbara förklaringar till alla motsägelsefulla uppgifter i detta material. Juristkommissionen har till och med erkänt bristerna i sin metod, då de på sidan 14 i sin slutrapport skriver: "Vi har utgått från att uppgifterna har varit korrekta och följaktligen i princip också avstått från att ta ställning till vilken av två eller flera sinsemellan motstridiga uppgifter förtjänar tilltro". (SOU 1987:14, s 14) Kommissionens tandlöshet kommer också klart till uttryck i och med att "alla de som lämnar uppgifter har gjort det frivilligt och utan att vi har kunnat ställa några formella krav på fullständighet eller sanningsenlighet. (ibid) Och att hävda att alla de misstag, alla fel och underlåtelser, som präglade polisarbetet under särskilt mördarjaktens inledningsskede, skulle bero på "ett slags förlamningseffekt" p g a att offret var Olof Palme är en djupt otillfredsställande förklaring. (ibid, s 58) På Stockholmspolisens ledningscentral kom det grus i maskineriet från första början, d v s innan det officiellt var känt att brottsoffret var statsministern. Om man däremot skulle våga sig på tanken att det rör sig om ett s k förvaltningsmord, där delar av statsapparaten kan vara inblandad, finner man en alternativ - och naturligtvis mycket mer skrämmande - förklaring. Genom att påverka arbetet på polisens ledningscentral kan en attentatsgrupp med relativt små medel se till att jakten på gärningsmannen blir saboterad. Ett sådant skrämmande perspektiv skulle i det här fallet förutsätta att Olof Palme blev offer för en konspiration, där delar av polismyndigheten skulle vara inblandad. Faktum är i alla fall att ett flertal poliser uppenbarligen ljuger om väsentliga förhållanden - något som även ledamöter av den nuvarande Granskningskommissionen har kunnat konstatera. Den som försöker sätta sig in i den problematik som handlar om de olika tidsangivelserna från själva inledningsskedet blir snart varse ett nät av motsägelsefulla uppgifter, direkta lögner och t o m officiellt sanktionerade manipulationer. Frågan är vad som döljer sig bakom allt detta? Är denna mörkläggning resultatet av att man vill skyla över den egna bristen på kompetens, eller handlar det om nödvändigheten av att dölja sanningen om mordet - en sanning som, om den bleve känd, skulle få Sverige att "skaka i sina grundvalar"? I sådana fall blir det nog en svår uppgift för Granskningskommissionen att leva upp till sina direktiv om att återskapa folks förtroende för de berörda myndigheterna. Men man kan i alla fall ha förhoppningen att denna kommission ska lyckas angripa detta väsentliga delavsnitt i utredningen på ett mer grannlaga sätt - särskilt som mångt och mycket här ser ut att bekräfta att det s k polisspåret tyvärr är en realitet. Detta skulle i sin tur kunna leda till att alla de frågetecken som hopat sig under årens lopp en gång för alla rätas ut. Den mest omfattande och genomgripande granskning av det avsnitt som berör polisens arbete under mordnatten är utan tvekan den som bröderna Kari och Pertti Poutiainen presenterar i sin bok "Inuti labyrinten" (Grimur Förlag, 1995), men somliga av deras resonemang, t ex vad gäller frågan om tidpunkterna för polisens områdesanrop och ankomst till mordplatsen, är inte övertygande. Men deras bok utgör icke desto mindre en ovärderlig sammanställning av information och vederhäftiga kommentarer om hela Palmeutredningen, med ett speciellt fokus på vad som försiggick på Stockholmspolisens sambandscentral denna bistra vinternatt för 12 år sedan. Föreliggande utredning är delvis påkallad av behovet att fylla i vissa luckor i Bröderna Poutiainens framställning, men det huvudsakliga skälet bottnar naturligtvis i en önskan att i någon mån bidra till att få fram sanningen bakom detta nationella trauma. Mordtidpunkten kl 23.21.20 ± 10 sekunder För att undvika eventuella missförstånd kan det vara lämpligt att redan här betona att tidpunkten för själva mordet aldrig har varit föremål för några meningsskiljaktigheter. Mordtidpunkten har blivit fastställd till kl 23.21.10, ± 10 sekunder utifrån främst vittnet Leif Ljungqvists mobiltelefonsamtal till länsalarmeringscentralen (LAC). Han slår larmnumret 90 000 samtidigt som han ser mördaren avlägsna sig springande från brottsplatsen. Samtalet finns lagrat i LAC:s dator där det efter en beläggningstid på 90 sekunder hos Televerket ska ha avslutats kl 23.23.35 (Poutiainen s 22). Genom att kombinera dels taxichauffören Anders Delsborns anrop via radio till Järfälla Taxi, vilket han gjorde ett fåtal sekunder efter det att han observerat händelsen på Tunnelgatan-Sveavägen och dels den registrerade tidpunkten för ett bankomatuttag som vittnet Helena Lähde gjorde från bankomaten nr 3232 på Tunnelgatan vid posten kl 23.18.56 har man nått ytterligare exakthet i denna tidsangivelse. (Rikskriminalens förundersökningsprotokoll 1989-04-28, BDÅ nr: RÅ-ÅD 99/87). Vad som däremot har debatterats och som också har fått en viss sprängkraft gäller tidpunkterna för polisens områdesanrop och de första polismännens ankomst till brottsplatsen. Inget annat. Och denna fråga har polisledningen inte alls kunnat klarlägga med samma precision som mordtidpunkten. Här har man snarare gjort allt för att skapa så stora dimridåer som möjligt och framhärdat med en teoribildning som inte håller om man synar den närmare i fogarna.