MORDNATTENS ÖVERVAKNING AV MAKARNA PALME Det har kommit fram en hel del observationer av misstänkta aktiviteter i samband med detta statsministermord. Dessa observationer har skett oberoende av varandra och om de sätts in i ett större sammanhang kommer man fram till att makarna Palme var skuggade och inringade av ett 20-tal män, varav ett flertal var utrustade med kommunikationsradioutrustning, s k "walkie-talkies". Flera iakttagelser handlar också om vissa utpekade polismän - både i tjänst och civila - som lär ha betett sig egendomligt. Spaningsledningen påstår sig ha gått till botten med dessa uppgifter och har aldrig visat något intresse av att utreda detta spår. Här nedan följer trots detta en uppräkning av de viktigaste inslagen i vad som brukar benämnas polisspåret: Den 28 februari år 1986, kl. 20.35, stiger "Inga" av vid T-banestationen Gamla Stan på väg till sitt arbete. I detta ögonblick får hon syn på en man med en antenn uppstickande ur sin jacka. Inom kort börjar denne man att tala i walkie-talkie. Kl. 20.37, ca 100 meter från T-banestationen ser samma vittne ytterligare en man som talar i walkie-talkie, samtidigt som Olof och Lisbet Palme passerar förbi i riktning mot denna T-banestation där de ett par minuter senare passera igenom biljettspärren. Kl. 20.38 uppmärksammar Helena två män på Gamla stans T-banestation och får intrycket att de bevakar någon. Kl. 20.39 ser Per paret Palme vid ingången till tunnelbanestationen och tycker också det verkar som de är förföljda, närmare bestämt av en man med mörk ansiktsfärg. Denne går ett 30-tal meter bakom dem. Kl. 20.43 står Leila i den tunnelbanevagn som makarna Palme stiger på. Strax innan dörrarna stängs hinner en mörkhyad i mörk jacka komma med i samma vagn. T-baneföraren tycker det ser ut som två män följer efter Olof Palme. Han ser också hur dessa män stiger av vid samma hållplats som paret Palme och följer efter dem. Polisens bestämda uppfattning är att Palme inte kan ha varit förföljd av någon på sin väg från hemmet i Gamla stan till biografen Grand på Sveavägen. Kl. 23.00 ser Annika och Lena hur en polisbil med hög hastighet kör ifatt en stadsbuss, ca 900 meter från biografen ifråga, för att sedan släppa av en man som går på bussen. Kl. 23.05-07 ser Maj-Britt och Märta, ett 50-tal meter ifrån biografen, när filmen just har slutat, tre män "rusa besinningslöst" ner mot Kungsgatan - parallellt med den väg som makarna Palme kommer att promenera. Kl. 23.10 har Eva från sitt fönster på Johannesgatan, 300 meter i östlig riktning från biografen, under ca 20 minuter kunnat notera två män stående intill en bil som går på tomgång. Båda talar ibland i walkie-talkies. En polisbil kommer förbi och strax därefter är de båda männen borta. Ungefär vid samma tid står en bil parkerad på Drottninggatan 300 meter väster om biografen GRAND. Ingrid, som iakttar denna från sin lägenhet är övertygad om att det var en polisbil och blev förvånad över att se, inte två, utan en ensam man sitta i bilen, där han, enligt Ingrid föreföll att tala i en walkie-talkie. Efter att tydligt ha uttalat orden: "Jaså, där borta!" kör han hastigt iväg från platsen. Ingrid tycker sig också i bilens framruta se ett fyrsiffrigt nummer som hon är säker slutar på 20. Misstankarna har fallit på kommissariebil 1520, som några minuter efter mordet iakttogs vid mördarens flyktväg. Här påstår spaningsledningen att det var fråga om en viss väktarbil och låter sig därmed nöja, trots att dylika bilar inte brukar ha något nummer under vindrutan och att den undersökande journalisten Lars Borgnäs fått tag på den aktuella väktaren, som uppgivit att han alls inte befann sig på denna plats vid det tillfället. Kl. 23.12 ser Tommy en "hel armada" polisbilar färdas över Tranebergsbron in mot centrum. På polisens sambandscentral finns ingen sådan rörelse av polisbilar inregistrerad, vilket ger vid handen att de inte kan ha varit beordrade till något bestämt uppdrag. Kl. 23.15 ser Christian två män med walkie-talkies vid korsningen Regeringsgatan-David Bagares gata. Kl. 23.17 går Jerker med sin flickvän på Adolf Fredriks Kyrkogata i riktning mot Sveavägen. Ungefär 50 meter från den plats på Sveavägen där makarna Palme ett par minuter senare kommer att passera, ser Jerker en walkie-talkie-utrustad man, som vänder sig om och möter Jerkers blick. Jerker känner då igen honom som polismannen TP. Kl. 23.18 ser Alf en man som på 10-15 meters avstånd verkar förfölja makarna Palme på Sveavägen. Kl. 23.18 står de båda finskorna, som vi kan kalla Katja och Pirjo, utanför en möbelaffär på Sveavägen. Makarna Palme befinner sig då på ett avstånd av ca 300 meter därifrån. De båda flickorna har planerat att åka med ett pendeltåg till den Stockholmsförort, där de bor. Eftersom ingen av dem vid tillfället hade någon klocka på sig, måste de fråga någon efter tiden. Framför färgaffären DEKORIMA får de syn på en man, som Katja går fram till. Hon tycker sig känna igen denne såsom en finsktalande man som hon bekantat sig med på ett gym i den norra förorten Upplands-Väsby. Katja tilltalar honom därför på finska, men mannen, som enligt flickorna verkade nervös, svarar inte. När Katja upprepat sin fråga får hon höra en röst i en walkie-talkie säga: "Nu kommer de"! Han replikerar på finska: "Jag är igenkänd. Vad ska jag göra!" och får till svar att han ska fullborda sitt uppdrag. Katja ser då något som hon tror vara en pistol blänka till hos honom. Flickorna finner situationen ytterst obehaglig och skyndar därifrån. Kort därefter hör de en kraftig smäll, som de vid tillfället ville förklara som en avgassmäll från en bil. Nästa dag sluter de sig till att det var Olof Palmes mördare de mött och dessutom känt igen. De blir livrädda och beslutar sig för att hålla tyst om sina upplevelser under mordnatten. Flickorna håller sitt tystnadslöfte ända fram till hösten 1992, då Pirjo anförtror en god vän vad hon varit med om. äDenne tar sedan kontakt med journalisten Olle Alsén på DN. Han avstår då från att offentliggöra berättelsen och går istället till polisen. Palmegruppen blir intresserad och håller ett flertal förhör med de båda finskorna. Trots att Katja kan lämna ett ganska så utförligt signalement på den s k DEKORIMA-mannen, så leder det inte till att polisen hittar någon misstänkt. Inte heller bryr man sig om att färdigställa någon fantombild. Hans Ölvebro påstår senare att man under det följande halvåret satsat stora resurser för att få tag på denne man, men att letandet inte givit något resultat. Journalisten Olle Alsén hade under tiden ägnat sig åt egna efterforskningar och utan större svårighet lyckats hitta en man som till stora delar verkade stämma in på Katjas signalement. Denne man, som vi kan kalla AA, är svensk, men har estniskt påbrå och lär kunna tala finska. Han var vid tidpunkten för mordet polis och har i likhet med ett flertal andra i polisspåret förekommande poliser ett förflutet i Norrmalmspolisens A-tur - även känd som den s k Baseballigan. Kort före det att de stora tidningsdrakarna började ta upp fallet, uppger Ölvebro att man faktiskt förhört denne då 35-årige polisinspektör, som dessutom var delägare i ett företag i vapen- och säkerhetsbranschen. Spaningsledningen låter kort och gott informera om att polisinspektören AA inte stämmer in på finskornas signalement och kan dessutom genom sin hustru uppvisa ett fullgott alibi. Trots att han är "helt ointressant i detta sammanhang" är de förhör man hållit med honom sekretessbelagda. Inte heller i det här fallet har man brytt sig om att genomföra en s k valkonfrontation mellan honom och finskorna, vilket ju rimligtvis borde ligga i hans eget intresse om han nu inte har något med statsministermordet att göra. Men, enligt Ölvebro, kan man ju "inte genomföra konfrontationer i syfte att få negativa resultat." Och så knappt ett år senare, konfronterad med detta i det informativa TV-programmet Striptease i april -94, är Ölvebro plötsligt helt ovetande om att det också fanns en polis som vistats på det aktuella gymet och tycker att programledaren, Lars Borgnäs, ska tala om för honom vem det skulle kunna vara. Att döma av Palmeåklagaren Anders Helins uttalande i samma TV-program, så har man ännu inte lyckats identifiera DEKORIMA-mannen. Man verkar helt enkelt ha gett upp detta sökande. Inte heller har man försökt vända sig till allmänheten genom att gå ut med en ny fantombild. Kl. 23.21 är Roger och Sigge (Cedergren) på väg i sin bil i riktning mot brottsplatsen, varifrån de hör två skott. Deras framfart verkar avsiktligt hindras av en vit Volvo. Och nu följer några intressanta iakttagelser efter mordet: Kl.23.25 går två män mot 43:ans buss 500 meter öster om brottsplatsen - vid hållplatsen sEriksbergsgatan, vilket sålunda skulle kunna tangera mördarens flyktväg. Den ene stiger på bussen, men den andre står länge vid framdörren och tvekar. Han bär på en gråblå väska, liknande den som ett vittne, Anna, sett hos den flyende mördaren ett par minuter tidigare. Sedan stiger han av bussen. Det är inte bara busschauffören som lägger märke till mannens besynnerliga beteende, utan det gör också en av passagerarna: TV-producenten Lars Krantz. Några dagar senare får Lars Krantz i samband med en rättegång som han bevittnar till sin häpnad se samme man dyka upp. Denne man visar sig vara T P - en polis vid Norrmalms vaktdistrikt i Stockholm och dessutom samme man som vittnet Jerker påstår sig ha sett stå och tala i walkie-talkie i närheten av mordplatsen. Busschauffören lyckas så småningom även identifiera mannen som steg på ovannämnda buss såsom varande polismannen LT vid Norrmalmspolisen. Dessa båda polismän blev också utpekade med namn i Lars Krantz´ bok "Ett verkligt drama" och i vänstertidningarna "Proletären" och "Internationalen" - publikationer som sedermera blev fällda för förtal efter tryckfrihetsrättegånger domstol. Flertalet av de poliser som pekats ut som walkie-talkie-män och som därmed figurerar i det s k polisspåret har ett förflutet i en ordningspolisstyrka som p g a sina stundom alltför brutala metoder fick öknamnet "Basebolligan". Trots att de under en tid av två år samlade på sig ett förhållandevis stort antal anmälningar om polismisshandel blev ingen av de inblandade någonsin fälld i domstol. Det var förresten ingen mindre än Hans Holmér som tog initiativet till att skapa denna gatupatrullgrupp, som dock måste lösas upp efter bara ett par års nitiskt arbete. Det var också från denna grupp av hårt sammansvetsade poliser som han rekryterade folk till sin livvaktsstyrka och till andra specialuppdrag i stil med smuggling av illegal buggningsutrustning m m. Norrmalmspolisen har också gjort sig illa beryktad som ett fäste för högerextremistiska sympatier inom polisen. Dessa ska ha kommit till uttryck främst under s k kamratträffar, som lär ha haft klart nazianstuckna program. Organisatören av dessa träffar, SÅ, påstås också ha ringt upp till Norrmalms polisstation kort efter Palmemordet och uttryckt sitt gillande av att Palme var död med orden: "Nu är han död, den fähunden!". På Norrmalms polisstation hängde också en nyckel, fullt tillgänglig för alla på stationen, till en lägenhet på Järnmalmsvägen i Traneberg. Hyreskontraktet innehades en tid av en LT, som f ö torde ha varit den ensamme polisman som kort före mordet observerats av vittnet Eva på Johannesgränd. Kort efter mordet övertogs det av LT. I denna lägenhet upptäcker hyresvärden av en händelse en vattenläcka, vilket föranleder honom att gå in i den obebodda lägenheten och flytta ett skåp. När han gör detta ramlar plötsligt en SS-hjälm ut ur skåpet, som förutom ett dussin hakkorsstandar visar sig innehålla ett par walkie-talkies och en blinkande anläggning, som hyresvärden uppfattade som inget mindre än en avancerad avlyssningsanläggning. När det sedan är dags för rörmokaren att laga det läckande röret, får han ett oväntat besök av en fullbemannad radiobil från Norrmalmspolisen. Poliserna undrar förgrymmat vad som står på. Därefter får LT tillfälle att i lugn och ro avlägsna sakerna. Först när denna historia når offentligheten blir han förhörd om detta: Den blinkande anläggningen var en videobandspelare, walkie-talkie-apparaterna brukar han och hans flickvän använda sig av när de går ut på promenad. Nazi-attiraljerna gitter man ej ens fråga om. I det här sammanhanget kan den konspiratoriskt tänkande lätt fatta misstankar i en viss bestämd riktning; lägenheten lämpar sig tack vare sitt läge utmärkt för walkie-talkie-kommunikation med enheter som befinner sig i Stockholms innerstad. Och det var ju härifrån, på Tranebergsbron, som vittnet Tommy en tio minuter före mordet lade märke till "armadan" av polisbilar på väg in mot city. I polisens huvudprotokoll, författat av Palmegruppens grå eminens Ingemar Krusell inför rättegången mot Christer Pettersson, kan man läsa att inget talar för att makarna Palme var övervakade, när de lämnade sin bostad i Gamla Stan denna ödesdigra kväll och i februari 1994 gör Hans Ölvebro i ett TT-telegram följande uttalande: "Vi har bekräftelse på att vi tänkt rätt när vi uteslutit alla teorier om konspirationer, walkie-talkie-försedda personer på stan." Detta kategoriska påstående rimmar dock illa med vittnesuppgifterna från minst ett 20-tal personer, som oberoende av varandra inkommit till polisen med sina iakttagelser under mordnatten av bl a walkie-talkie-utrustade män. Om man lägger samma dessa finner man att observationerna gjorts i anslutning, både i tid och rum, till makarna Palmes promenad från Gamla stan, via tunnelbanan, till biografen Grand på Sveavägen. Polisen har antingen avfärdat dessa vittnen som inte trovärdiga, eller så har man lämnat förklaringar, som inte har bestått provet av en förnyad granskning. Ty om någon av dessa vittnesobservationer skulle ha något med mordfallet att göra faller polisens teori om en ensam gärningsman som ett korthus.