Det mest påtagliga belägget för att mordet var organiserat får man om man studerar det stora antalet kända vittnesuppgifter från ett 20-tal personer, som oberoende av varandra inkommit till polisen med uppgifter om iakttagelser av diverse män, som varit utrustade med s.k. walkie-talkies. Detta har, enligt dessa vittnen, skett i anslutning, både i tid och i rum, till makarna Palmes promenad från hemmet, via tunnelbanan, till biografen Grand på Sveavägen. Bara i Gamla Stan finns tre stycken observationer av det slaget.

Polisen har antingen avfärdat dessa vittnen som inte trovärdiga eller så har man lämnat förklaringar, som inte har bestått provet av en förnyad granskning, varefter man låtit sig nöja.

Ty om någon av dessa vittnesobservationer har något med Palmemordet att göra faller polisens teori om en ensam gärningsman som ett korthus.

I kombination med ett flertal andra indicier som pekar åt samma håll kan man sluta sig till att mordet var planerat, att flera personer var inblandade och att mordplatsen kan ha varit preliminärt utvald i förväg.

Rättsläkaren, Kari Ormstad, som närvarade under obduktionen, gjorde i anslutning till denna följande uttalande: 'Det var ett välplacerat skott. Skytten prickade alla strukturer som borde utsläckas för att omedelbart försätta Palme i ett medvetslöst, orörligt och ej reparabelt skick.'

Utredningsexperterna från Riksrevisionsverket som Granskningskommissionen anlitade drog också slutsatsen att det rörde sig om en 'skicklig skytt'.

Detta får man också ett klart belägg för om man beaktar att gärningsmannen avlossade sitt andra skott inom mindre än en sekund efter det första, något som endast en erfaren skytt skulle gå i land med (om man förutsättar att mördaren använde sig av en grovkalibrig revolver av fabrikatet Smith & Wesson). Ty det är inte lätt att kontrollera rekylen från det första skottet med ett sådant vapen.

Inte heller har man kunnat påvisa att Christer Pettersson hade någon tidigare erfarenhet av handeldvapen. Hovrätten har snarare poängterat det motsatta förhållandet: 'Vad som framkommit i målet tyder närmast på att han inte varit intresserad av skjutvapen.'

Denna teori utgår från iakttagelserna av en taxichaufför, Anders Delsborn, som stannat på Sveavägen och väntade på grönt strax före skotten. Tvärs över gatan i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen ser han tre personer som står och pratar med varandra. Han hör ett skott och ser gärningsmannen skjuta det andra skottet.

Delsborns vittnesmål kan kompletteras med ytterligare två som ger vid handen att det förelegat en kontakt mellan mördaren och Olof Palme sekunderna före skotten. Det viktiga vittnet Nicola Fauzzi berättade att han mötte paret Palme 60 meter innan Dekorima och när han sedan fick provgå klockades tiden till 1 minut och 35 sekunder samtidigt som sträckan från mötesplatsen till mordplatsen, det vill säga makarna Palmes gångväg, klockades till 52 sekunder.

Det är under dessa 43 sekunder som paret Palme ska stått och pratat med mördaren innan denne skred till verket.

Möttesscenariot innebär sålunda att polisens teori om en Grandman, som förföljt makarna från biografen Grand till mordplatsen, är felaktig (vilket det finns andra goda skäl till att påstå, se nedan). Vidare bygger den på förutsättningen att Lisbet Palme håller inne med viktig information eller att hon kan ha drabbats av ett posttraumatiskt stressymtom och fjärmat sig från sina minnesbilder från mordögonblicket.

Under rättegångarna mot Christer Pettersson var Lisbet Palme rent formellt inte något huvudvittne, utan målsägare, emedan det hävdas att hon själv ska ha ådragit sig en skada i form av en skråma på ryggen efter det andra skottet. Denna skada har dock ifrågasatts - inte minst p.g.a. att den aldrig blev undersökt av någon rättsläkare, vilket betyder att det aldrig upprättades något rättsintyg över skadan.

Enligt tingsrätten, som dömde Christer Pettersson till livstids fängelse, hade hennes utpekande skett på ett sådant sätt att några tvivel inte kunde anses föreligga. Den långa tid som förflutit sedan mordet, mörkret vid brottsplatsen, den korta tid som hon iakttagit den förmodade gärningsmannen var inte något som ingav tvivel hos nämndemännen.

Under det första förhöret som hölls med Lisbet Palme redan den 1 mars 1986 sade hon ingenting om att hon iakttagit gärningsmannens ansikte. Detaljer om utseendet kom fram först i det andra förhöret, där hon talade om en 'stirrande blick' och "bulliga" kindkotor och att gärningsmannen 'gav ett spänstigt vältränat intryck'.

Det mest uppenbara är kanske att hennes egen berättelse ser ut att handla om en annan man som, stod ett antal meter ifrån henne och som var iförd en blå 'lite bullig' täckjacka - en beskrivning som er ut att stämma överens med vittnet Anders Björkman, som hade stått ca 10 meter från makarna när skotten avlossades.

Såväl den förste Palmeåklagaren K G Svensson som spaningsledaren Hans Holmér drog slutsatsen att det var Björkman hon talade om.

Själva konfrontationen mellan Lisbet Palme och Christer Pettersson vilken genomfördes i december 1988 och som ledde till att han blev anhållen, lämnar mycket övrigt att önska. Före konfrontationen hade Lisbet Palme ålagt de båda åklagarna, Solveig Riberdahl och Jörgen Almblad, att inte göra någon inspelning eller ens ta några anteckningar - undantag som av någon anledning godtogs. Inte heller tillät hon att Christer Petterssons advokat närvara under konfrontationen.

Åklagarna hade dessutom helt regelvidrigt före själva konfrontationen instruerat Lisbet Palme om att den misstänkte mannen var alkoholist, vilket också var hennes första kommentar när hon fick se Christer Pettersson uppradad bredvid de övriga i konfrontationsgruppen som utgjordas av förhållandevis vältränade och utvilade polismän. Ett annat uppseendeväckande inslag här är att dessa avvek från den misstänkte genom att ha en annan färg på skorna.

Ett annat problem var att det bara var en i konfrontationsgruppen som hade ett skrämmande utseende med en stirrande blick, nämligen Christer Pettersson.

Konfrontationen utmynnade till slut i en promemoria, istället för ett regelrätt protokoll. Denna innehåller inte några klart markerade citat från Lisbet Palme, inte heller finns de frågor som åklagarna borde ha ställt återgivna. Däremot kan man ta del av att den utpekade mannen - åttan - stämmer på hennes beskrivning, närmare bestämt hans "hans ansiktsform, ögon och hans ruskiga utseende".

Hans Ölvebro, Palmeutredningens förre spaningsledare som drev fram åtalet mot Christer Pettersson, ska ha fällt kommentaren att om inte Lisbet Palme hade pekat ut honom den där gången i december 1988 hade han aldrig blivit anhållen.

Ölvebro sa också till Granskningskommissionen att han för sin del varit "helt övertygad" om att Pettersson skulle bli frikänd med tanke på den bristfälliga 'bevisningen i sin helhet'. Palmeåklagaren Anders Helin berättade också för samma kommission att han tyckte att bevisningen var för tunn.

Listan över den särbehandling som de rättsvårdande myndigheterna gav Lisbet Palme började inleddes kort efter mordet i och med hennes vägran att ställa upp under rekonstruktionen på Sveavägen och fortsatte sedan under rättegångarna, där hon inte gick med på att någon bandinspelning skulle göras från hennes medverkan under domstolsförhandlingarna.

Det stämmer säkert att det stått en Grandman placerad utanför biografen för att övervaka makarna Palme, men att denne sedan ska ha förföljt statsministerparet hack i häl från bion och sedan smidigt och obemärkt ta sig förbi dem för att sedan i god tid postera sig vid avfasningen till Dekorima går stick i stäv mot vittnesobservationer, klockslag och fysiska avstånd.

Enligt polisens huvudprotokoll, författat av Ingemar Krusell, som under många år var biträdande spaningsledare, ska gärningsmannen ha väntat på makarna Palme utanför bion, sedan följt efter dem en stund, avstått från att skjuta i korsningen med Adolf Fredriks kyrkogata, avstått från att gå bakom offret över Sveavägen och istället korsa gatan lite längre fram när makarna Palme en stund dröjde sig kvar utanför skyltfönstret till butiken Sari, varefter han intog sin plats vid Dekorima för att några minuter senare med stor beslutsamhet och kyla gå fram och med en tung revolver avlossa två snabba välriktade skott.

Förutom att Krusells teori ser ut att stämma dåligt in på Christer Pettersson som gärningsman är det stora problemet att den inte går ihop rent tidsmässigt:

Krusell säger att makarna Palme lämnade Grand kl. 23.10 och att det tog 11 minuter, vilket är mycket långsamt, att nå fram till Dekorimahörnet. Detta betyder att gärningsmannen måste ha gått ännu långsammare bakom dem. Enligt Krusell befinner sig makarna ca 100 meter från brottsplatsen när gärningsmannen intar sin plats där. Problemet är att han inte kan ha förflyttat sig så snabbt för att vara framme där ett par minuter före dem. Teorin förutsätter att gärningsmannen ska målmedvetet ha genomfört en imponerande språngmarsch till Dekorima på andra sidan Sveavägen efter att ha passerat makarna Palme vid Sari.

Även här ska gärningsmannen ha passerat förbi makarna Palme när de stannade till framför skyltfönstret vid Sari-butiken. Sedan ska han ha väntat in dem ytterligare en gång för att hastigt ha tagit sig förbi dem en gång utanför ett annat skyltfönster (obekant vilket) utan att heller denna gång väcka uppseende, varefter han i högt tempo satte av mot Dekorima-hörnet där han intog sin plats. Detta innebär ett mycket komplicerat rörelseschema, som inte finner något stöd i några vittnesobservationer.

Anmärkningsvärt är att ingen av vittnena från Grand sett en förföljare som hakade på makarna Palme på väg Sveavägen söderut.

Av samtliga vittnen från Grand är det bara tre personer som uppger att de sett en person följa efter makarna Palme på Sveavägen.

Det rör sig om vittnet Alf L som också var med på en konfrontation, där han pekade ut en av statisterna från polishuset istället för Christer Pettersson. Han blev heller inte kallad till rättegången.

Sedan har vi gatukökskocken Ljubisa N som under några sekunder iakttog en ljushårig, ovårdad, möjligen fetlagd man i profil när denne kom gående på trottoaren ca 10 meter efter makarna Palme.

I senare förhör ändrar han avståndet till tre meter och sänker sedan åldern på den förföljande mannen till 30-40 år och säger att han var kraftigt byggd och inte tjock.

Ljubisa N säger att mannen hade en grön eller grå jacka som går nästan till knäna. Det finns dock inga uppgifter från annat håll - från Grand eller Dekorima - som på ett tydligt sätt leder tankarna till en man med det här utseendet.

Det andra vittnet är pensionären Kerstin N, som från sitt sovrumsfönster blickade ut över Sveavägen och fick syn på ett par som korsade gatan vid övergångsstället nedanför hennes lägenhet och kort därefter såg hon en ensam mörkklädd man som korsade Sveavägen i samma riktning. Hon såg dock aldrig att denne tog gick åt samma håll som makarna Palme. Därefter ska hon ha satt sig ner framför TV:n och stickat i 15-30 minuter tills hon fick höra ljudet av skott. Då är klockan 23.22. I så fall kan det inte ha varit makarna Palme hon såg korsa gatan 15-30 minuter tidigare.

Det mest avgörande vittnesmålen, som inte är alls är förenliga med teorin om en förföljande Grandman, kommer från musikläraren Inge Morelius som ska ha sett mördaren stå och vänta på plats vid Dekorima i flera minuter innan mordet.

Enligt åklagarna och nämndemännen i tingsrätten hade Morelius fel i sin tidsangivelse. Men han hade emellertid vissa hållpunkter att hänga upp denna på:
Hans tre medpassagerare var under denna tidrymd upptagna var för sig med att ta ut pengar från en krånglande bankomat och det sista uttaget gjordes precis innan skotten föll.

Sedan har vi de häpnadsväckande vittnesmålen och från de båda 'finska flickorna', där den ena dessutom ska känt igen mannen vid Dekorima från ett gym i Upplands Väsby. Detta spår är f.ö. omgärdat av den största sekretess.

Inte heller vittnet Nicola Fauzzi som mötte paret Palme på Sveavägen, se punkten om Mötesscenariot, har lagt märke till att de skulle ha varit förföljda av någon.

Mycket tyder som sagt på att det funnits en mystisk man som såg ut att vara posterad vid Grand för att övervaka makarna Palme, men det är inte rimligt att påstå att denna ska ha varit identisk med Christer Pettersson.

Den berättigade frågan är om det överhuvudtaget finns en Grandman, eller bara en mängd observationer som gäller flera olika personer som inte behöver ha något med mordet att göra. Det finns gott om potentiella vittnen. Det rör sig om flera hundra. Av dessa är det endast två personer som pekat ut Christer Pettersson: Flygledaren Lars-Eric och missbrukaren Roger. Flygledaren Lars-Eric, som satt i en bli utanför Grand, såg strax för kl 23.00 en man i jacka och gulaktig huvudbonad, vilket framkallade olustkänslor hos honom. En kvart senare var mannen försvunnen. Vid en konfrontation nästan tre år senare fastnade Lars-Eric för Christer Pettersson som han tyckte var 'otroligt lik' mannen han sett utanför Grand. Flygledaren är dock ensam om sin iakttagelse av den gula huvudbonaden.

Sedan har vi missbrukaren Roger Östlund, som från början inte mindes någonting från denna kväll, men som efter ett antal förhör började minnas att han sett Christer Pettersson, som han var bekant med sen tidigare, genom fönstret till Grandbiografen samtidigt som han inifrån biografen ska ha ringt upp narkotikalangaren och spelklubbsägaren Sigge Cedergren. Eftersom Sigge Cedergrens telefon vid denna tidpunkt var avlyssnad av polisen har man kunnat fastslå att Roger Östlund gjorde denna avgörande observation kl. 23.15 - sex minuter före de ödesdigra skotten på Sveavägen.

Eftersom hela denna historia bär tydliga spår av en medveten manipulation från polisens sida har detta avsnitt fått en egen rubrik här nedan.

I detta sammanhang kan nämnas att det finns några riktigt bra vittnesmål från trovärdiga personer från Grandbiografen, vilka åklagarna dock inte visade något större intresse för, eftersom de inte kunnat peka ut Christer Pettersson. De bästa härrör från väninnorna Anneli och Margareta, som båda lagt märke till en man som står direkt utanför biografdörrarna och stirrar in i foajén. De hade tillfälla att iaktta denna man under en förhållandevis lång tid vid olika tillfällen och deras uppgifter stämmer överens inbördes och de var båda tvärsäkra på att mannen inte var Pettersson.. Denna man, som var omkring 175 cm lång, hade nordeuropeiskt utseende, bar keps och glasögon, var klädd i mörk jacka och mörka byxor, var uppenbarligen samma person som flygledaren Lars-Eric iakttagit vid samma tidpunkt.

Åklagarna var dock inte intresserade av att kalla vare sig Anneli eller Margareta som vittnen till rättegången. Däremot kallades en annan kvinna - Birgitta - som vid 21-tiden under ett par sekunder iakttagit en man med "sjuk blick" stående utanför biografen, att vittna både i tingsrätten och i hovrätten. Hon hade nämligen vid konfrontation tyckt att mannen liknade Pettersson!

Att Christer Petterson varken använde huvudbonad eller glasögon och att han aldrig gick omkring i en lång rock, utan alltid brukade ha en jacka på sig, är ytterligare några belägg för att han inte var någon Grandman.

Förutom flygledaren Lars-Eric är det alltså endast ett vittne vid Grand som har pekat ut Christer Petterson, nämligen missbrukaren Roger Östlund, som var ytligt bekant med Christer Pettersson. Hans vittnesmål utgör en betydande del av bevisningen i åtalet mot Christer Pettersson, eftersom tidsangivelsen 23.15 ansågs kunna styrkas av teknisk bevisning i form av ett protokoll från den telefonavlyssning som polisen riktade mot knarkhandlaren/spelklubbsägaren Sigge Cedergens telefon.

I de första polisförhören med Roger sa han sig inte minnas någonting från denna kväll, men efter ytterligare några förhör, som bl.a. hölls av kriminalinspektören Thure Nässén, som sedan blev Rogers övervakare, klarnade hans minnesbild. I januari 1989 - alltså först efter att Christer Pettersson satt häktad - kunde han dra sig till minnes att han sett Christer Pettersson utanför biografdörrarna, samtidigt som han själv ringde ett samtal från myntautomaten inne på biografen.

Detta samtal ska alltså ha gått till Sigge Cedergren. Om man synar detta bevis i fogarna finnar man en rad omständigheter som talar för att det är fråga om en ren konstruktion från polisens sida. Det råder förvisso inga tvivel om att Roger befann sig inne på Grand denna kväll och ringde ett samtal från myntautomaten. Vad som däremot är högst tveksamt är själva tidpunkten för detta samtal 23.15 och om det verkligen var Sigge han ringde. Om man granskar vittnesmålen från fem vittnen från Grand vilka lagt märke till Roger, som betedde sig mycket störande, finner man att detta telefonsamtal måste ha ägt rum tio minuter efter mordet, vilket då skulle ge Christer Pettersson ett alibi. Utifrån tider för biografutsläpp, arbetsrutiner och bussavgångar har samtliga dessa fem vittnen från Grand angivit tidpunkten för Rogers telefonsamtal till mellan 23.30 och 23.40.

Roger blev alltså ett nyckelvittne under rättegången mot Christer Pettersson. Inför denna blev han också konfronterad med Pettersson i närvaro av dennes försvarsadvokat Arne Liljeros. Före denna viktiga konfrontation hade han preparerats ordentligt under en hotellvistelse tillsammans med några polismän - något som Hans Ölvebro senare beskrev som 'vanlig medmänsklig hjälpsamhet som vi ställer upp med.'

Långt senare, i Mikael Hylins film 'Jag såg Olof Palme mördas' från 2006, kom Roger Östlund med den sensationella uppgiften att han befunnit sig nära mordplatsen när mordet skedde och att han faktiskt hade sett hur Christer Pettersson sköt Olof Palme. Mordet var ett misstag, sägs i filmen - Pettersson skulle egentligen döda knarkhandlaren Cedergren som hämnd för några inte närmare definierade knarkaffärer.

Tvärtom är Östlunds nya utsaga uppenbart ologisk och strider mot vad han påstått tidigare - nämligen i polisförhör och under ed vid rättegångarna 1989 - nämligen att han sett Pettersson utanför Grand i samband med telefonsamtalet och inte vid mordplatsen 300 meter längre bort.

Man kan fråga sig varför han inte redan under rättegångarna berättade om att han sett själva mordet? Här fanns ju chansen att tjäna stora pengar - belöningen var på 50 miljoner kronor för den avgörande uppgiften.

I detta sammanhang är det också viktigt att nämna att både Sigge Cedergren och hans kompis Reine Jansson i de allra första polisförhören uppgivit att de vid den aktuella tidpunkten, alltså ca 23.15 under mordnatten, befann sig i Sigges bil på väg från spelklubben Oxen till hans bostad på Tegnérgatan och gjorde en del intressanta iakttagelser i närheten av mordplatsen.

Åklagarna stödde sig endast på en anteckning i ett handskrivet avlyssningsprotokoll. Själva bandet hade vid tidpunkten för rättegången avmagnetiserats. Inte heller fanns det någon ordagrann utskrift av samtalet, utan endast det två sammanfattningar som kan tolkas olika. Det finns mycket som tyder på att de tre nyckelsamtalen var hämtade från andra dagar. Den Roger som ringde upp Sigge var kan mycket väl ha varit Sigges bror med samma namn.

En rimlig slutsats är därför att protokollet används i syfte att binda Christer Petterson vid biografen Grand före mordet samt att ogiltigförklara de besvärande vittnesuppgifterna från Sigge Cedergren och hans kompis Reine.

Att polisen lockat med den stora belöningen på 50 miljoner framkom ett par gånger under rättegångarna mot Christer Pettersson:

* 'Femtio miljoner, femtio miljoner...' Så viskade en av polisens förhörsledare i örat på Uffe, Christer Petterssons bekant, som skulle fås att vittna om den åtalades sena ankomst till hemmet under mordnatten. Det vittnade Uffe själv om under ed när åklagaren pressade honom på varför han inte ville bekräfta den berättelse som han lämnat enligt polisprotokollet.

'Tubbade polisen dig att lämna felaktiga uppgifter? Frågade en upprörd Ander Helin. 'Det är klart man kom på tanken', var Uffes svar till åklagaren.

Ulf menade alltså i rätten att polisen tubbat honom att säga att Petterson kom hem kl 00.15.

* Förre bankrånaren Harri berättade för rätten om ett samtal med ett par namngivna polismän som förhörde honom om Christer Pettersson, Han hade sagt något om sitt nya liv i en norrländsk by och om hur svårt han trodde det skulle bli att få banklån till ett hus. En av poliserna svarade då: 'Om du hjälper oss kan du inte bara köpa ett hus utan hela samhället'.

Harri förklarade för rätten att han då blivit riktigt arg och bad om att bli avsläppt, varpå polismannen talade om för honom att han bara skojat.

Polisen och åklagarna hade stora förhoppningar på Harri som hade blivit lovad straffrihet av åklagaren Jörgen Almblad om han samarbetade (det har Harri själv sagt i en tidningsintervju). I polisförhören hade man lyckats få Harri att gå med på ganska graverande påståenden om Pettersson, bl.a. att han skulle ha varit Palmehatare. Under rättegången svek han dock och menade att polisen fabulerat i förhörsprotokollen!

Sigge Cedergren gick däremot inte så långt att han under rätten menade att han hade blivit lockad med belöningen på 50 miljoner. I en Expressen-artikel från den 1 juni 1989 kan man däremot läsa att han kände sig orättvist behandlad av polisen: 'Det var faktiskt jag som sa åt polisen att den mystiske mannen utanför Grand måste vara [Pettersson]. Det var så mycket i signalementet som stämde. Därför borde jag få del i belöningen.'

I sin självbiografiska bok 'Hinsehäxan' berättar den kvinnliga kåkfararen Lillemor Östlin om ett möte som ska ha ägt rum mellan Palmespanaren Thure Nässén, Sigge Cedergren och några av dennes bekanta - Harri M och Roger Ö - där det bestämdes att de skulle samarbeta för att sätta dit Christer Pettersson för Palmemordet. Han ska också ha lovat att alla deltagarna skulle få del av den stora belöningen. Dessa uppgifter ska ha kommit från en som brukade kallas 'Ove Gotland' som i sin tur berättat detta för Lillemors tidigare sambo 'Lillen'.

Ove Gotland ska då ha blivit mycket upprörd över detta och vägrade att ställa upp.

Thure Nässén har dock å det bestämdaste dementerat att detta möte ska ha ägt rum, liksom överhuvudtaget att han skulle ha haft ett otillåtet samröre med vissa knarkkretsar i Stockholms undre värld. I bröderna Poutiainens bok "Inuti labyrinten" berättas det nämligen att två poliser från landsorten fått uppgifter om detta från en 'helt tillförlitlig' källa.

I boken berättar också författarna om att man intervjuat en kriminell person vid namn Tommy A, som sagt att Thure Nässén lovat honom en miljon kronor om han gick med på att erkänna att han hade levererat mordvapnet till "33-åringen", något som också kategoriskt förnekas av Nässén.

Att Thure Nässén var bekant med Sigge Cedergren sedan lång tid är däremot oomtvistat. Lillemor Östlin har i en intervju med författaren Gunnar Wall sagt att 'Sigge ställde upp på det där för att Thure hade tummen i ögat på Sigge.'

Att både Roger Östlund och Harri Miekallina ställde upp på detta arrangemang har vi sett i olika sammanhang - inte bara under rättegångarna mot Christer Pettersson, utan även i ett par uppmärksammade dokumentärfilmer, närmare bestämt Stig Edlings dramadokumentär 'Satans mördare' som visades på TV4 i september 1995 och som går ut på att Christer Petterson skulle ha skjutit Palme av misstag i tron att det var Sigge Cedergren. Denna teori förs också fram i Mikael Hylins ovannämnda dokumentärfilm 'Jag såg mordet på Olof Palme'.

Knarkhandlaren/spelklubbsägaren Sigge Cedergren kom att bli det viktigaste av åklagarnas vittnen. Fram till april 1989 hade han blivit förhört inte mindre än 20 gånger - och fler skulle det bli! - och då mestadels av hans gamle bekant Thure Nässén. Under de tre år som förhören hölls kom han att ändra sin historia flera gånger, vilket naturligtvis påverkar hans trovärdighet:

Det första förhöret hölls redan den 19 mars 1986. Det var då han berättade att han under mordkvällen kört från spelklubben Oxen till sin bostad på Tegnérgatan (i närheten av biografen Grand) i sällskap med en kompis. På vägen dit lade de märke till dels fyra personer på Apelbergsgatan, varav en bar på en walkie-talkie. På Luntmakargatan, vid korsningen med Tunnelgatan, blev sedan deras framfart hindrad av en vit Volvo som på olika sätt blockerade vägen för dem. Kort därefter såg de en man komma springande på Luntmakargatan, parallellt med Sveavägen - alltså en annan flyktväg än den uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan.

Även Reine har lämnat uppgifter som stämmer väl överens med Sigges dramatiska redogörelse.

Men den 26 mars 1987 hölls ett nytt förhör med Sigge, som blir upplyst om att denna berättelse inte kan stämma p.g.a. tidsangivelserna. Det är tydligen då man bestämmer sig för att använda sig av telefonavlyssningsprotokollet, som alltså placerar Sigge i hemmet för att kunna ta emot samtalet från Roger kl 23.15.

Det förhör som var det mest avgörande för den kommande händelseutvecklingen var det som hölls den 13 oktober 1988 (nr 12 i ordningen), då Sigge själv begärda att få komplettera vad han tidigare berättat. Han hade läst i tidningarna om en man som vankat fram och tillbaka utanför biografen Grand under mordkvällen och ville nu upplysa om att beskrivningen stämde in på Christer Pettersson som brukade hämta gratis amfetamin ibland i hans bostad. Han var dock inte benägen att tro att Grandmannen och mördaren var samma person. Avslutningsvis berättade Sigge att Pettersson var mycket god vän med den s.k. bombmannen, Lars Tingström, och att han utan vidare skulle kunna mörda Olof Palme om Tingström hade bett honom om det.

Det sistnämnda ska jämföras med vad Sigge hade berättat i det femte förhöret över ett år tidigare, nämligen att Christer, som han då förstod var utpekad p.g.a. att han liknade en av de s.k. fantombilderna, var en varm anhängare av Olof Palme och inte skulle ha velat göra denne illa.

I förhör nr 13 kom så Sigge med ett vapentips: i början av 1986 hade han i sin lägenhet ett vapen av samma typ som det s.k. Palmevapnet - en Smith & Wesson 357. I förhör nr 14 berättade han att Pettersson visste var i lägenheten Sigge förvarade sina vapen och hade 'en svag aning' om att han kan ha blivit bestulen på ett dylikt vapen.

I hovrätten stod Sigge fast vid att han haft en andra revolver med pärlemorkolv som kan ha stulits från hans lägenhet. Han kom också med fler för Pettersson negativa uppgifter. Bland annat hävdade han att Pettersson försökt påverka honom att ljuga för polisen om tidpunkten när denne lämnade spelklubben Oxen.

Sex år senare, någon gång under 1995, berättade Sigge Cedergren för polisen att han lånat ut en revolver av typen Smith & Wesson .357 Magnum till Pettersson under hösten 1985 eller möjligen i januari 1986. Pettersson hade nämligen velat ha vapnet för att skjuta salut på en kamrats födelsedag, men Sigge fick aldrig tillbaka vapnet, berättade han. Denna uppgift vidhöll han också under en polygraftest, som gjordes året därpå, ett par månader innan Cedergren avled. Här kan det vara värt att notera att testledaren Marc Tobias inledningsvis säger att det inte är meningsfullt testa en person om denne inte löper någon fara med avseende på testresultatet. Hursomhelst, var Marc Tobias 90 % utifrån testresultatet säker på att Cedergren verkligen överlämnat ett vapen till Pettersson året före Palmemordet.

Detta vapentips kom också väl till pass i Riksåklagarens resningsansökan från 1997.

När det sedan handlade om signalementet på den springande mannen på Luntmakargatan har Cedergren också lämnat olika versioner. Först var det en person som han menade liknade artisten Ted Gärdestad, ett år senare lutade han att mannen istället såg ut som den kriminellt belastade Lars-Inge Svartenbrant och så, efter ytterligare ett år (under det 16:e förhöret som hölls samma dag som Christer Pettersson anhölls), menade han att det möjligtvis kunde ha varit Christer Pettersson som han sett på Luntmakargatan.

Från olika håll har det framförts misstankar att polisen haft någon sorts hållhake på Sigge Cedergren och att man har haft ett samarbete som gick ut på att man lät Sigge fortsätta sin omfattande kriminella verksamhet i utbyte mot vissa tjänster.

Sammanfattningsvis har nyckelvittnet Sigge Cedergren efter inte mindre än 43 förhör under årens lopp försett polisutredningen med ett motiv (om ett uppdrag från bombmannen), ett mordvapen (en Smith & Wesson från hans lägenhet), ett tillfälle (att Pettersson befunnit sig vid hans bostad under mordkvällen) och ett sprucket alibi (Sigge förnekade att Pettersson suttit kvar länge och druckit sprit på Oxen i hans och hans flickväns sällskap.)

Sigge har som synes ändrat och kompletterat sin berättelse på flera punkter under de många förhör som hölls med honom. Men det som är svårast att komma rund är Sigges och Reines ursprungliga redogörelse för sina förehavanden vid tidpunkten för mordet (23.15 - 23.30). Att de vid tillfället gjort intressanta observationer i närheten av mordplatsen är en version som de båda männen vidhållit genom samtliga förhör hos polisen och i rätten. Frågan är varför de skulle ljuga om detta?

Hur man än vrider och vänder på detta måste slutsatsen bli att Sigge Cedergren inte varit trovärdig.

Christer Pettersson har uppgivit att han på mordkvällen lämnade sin lägenhet i Rotebro för att åka in till Stockholm och köpa amfetamin. Han beger sig till den illegala spelklubben Oxen, där han tillbringar kvällen. Någon amfetamin får han inte tag på, men är kvar i några timmar och dricker vodka varefter han åker hem med pendeltåget någon gång kring kl. elva på kvällen. Han somnar på tåget, vaknar vid slutstationen i Märsta, varefter han åker tillbaka samma väg och kommer hem vid tolvtiden.

Under tingsrättsförhandlingen dök det plötsligt upp ett vittne som kunde ge alibi för Christer Pettersson. Han hette Algot Åsell och kunde berätta att han sett Pettersson på stationen i Märsta vid en tidpunkt som gav denne alibi. Palmeutredarna gjorde dock allt för att underminera Åsells trovärdighet, trots att han till skillnad från Roger Östlund inte var missbrukare, fängelsekund och lämnat sitt vittnesmål utan att någon hade varit framme och - som i Östlunds fall - delgivit honom väsentliga delar av händelseförloppet.

Hovrätten fann dock att Algot Åsells vittnesmål var så otillförlitligt att det 'inte ger något stöd för Christer Petterssons påstående att han befunnit sig i Märsta vid tidpunkten för mordet.'

Högsta domstolens avslag på Riksåklagarens resningsansökan innebar att samtliga yrkesjurister som prövat fallet inte funnit några tungt vägande bevis för att han skulle vara skyldig till mordet.)

Tidigare var det yrkesjuristerna i tingsrätten och hovrätten som inte funnit bevisningen tillräckligt stark för en fällande dom.

Christer Pettersson hade bristande impulskontroll och under sin långa kriminella bana hade han flera gånger gjort sig skyldig till misshandel och skadegörelse. Våldsbrotten var utförda i hastigt uppblossande vredesmord.

Svea hovrätt skrev faktiskt i sin friande dom följande: 'Vad som framkommit om Christer Petterssons personlighet och livsföring - en förtidspensionär som missbrukat sprit och narkotika - talar snarast emot att han skulle begå ett brott som det nu aktuella.'

Christer Pettersson var alltså en impulsiv person och hans dåliga förmåga att planera saker och ting var känd bland hans vänner och bekanta. Den f.d. bankrånaren Harri Miekkalina har berättade t.ex. i dramadokumentären 'Satans mördare' att de inte lyckades planera något tillsammans eftersom det alltid strandade på 'att Christer aldrig kunde planera något längre än en timme framåt.'

Förhören med vittnena runt mordplatsen visar entydigt att gärningsmannen inte tvekade längre än någon sekund efter skotten innan han snabbt förflyttade sig från platsen. I ett polisförhör från april 1986 beskrev det viktiga vittnet Inge Morelius honom som en 'iskall' person som hade full kontroll över situationen och 'visste exakt vad han skulle göra.'

Om man vidare antar att mördaren mötte upp makarna Palme utanför bion ska han dessutom varit så kylig att han avstod från att utföra mordet vid första bästa tillfälle för att med ett stort mått av sinnesnärvaro passera paret upp till ett par gånger (om man utgår från gärningsmannaprofilens komplicerade rörelseschema) för att sedan inta sin position vid hörnet Sveavägen-Tunnelgatan.

Det är inte rimligt att tro att Christer Pettersson just denna kväll, förmodligen påtagligt alkoholpåverkad, lyckades uppvisa ett beteende som i så hög grad strider mot det som var normalt för honom. Här skulle han alltså ha visat prov på planering, tålamod, behärskning, kyla och precision - egenskaper som stämmer dåligt in på Christer Pettersson.

Gärningsmannens tillvägagångssätt vid Dekorima tyder snarare på att det var fråga om en yrkesmördare, som med stor beslutsamhet och kyla lyckades avlossa två snabba skott, undvika att exponera ansiktet för någon av de drygt tjugotalet betraktarna, stoppa undan mordvapnet och raskt avlägsna sig från platsen utan att bli gripen av polis (som enligt den officiella versionen var på plats endast ett par minuter efter dådet).

Christer Pettersson var tidigare dömd för dråp efter att i ett tillstånd av upprörd affekt och hårt trängd med bajonett dödat en för honom obekant man under julhandeln i Stockholm 1970.

Något planlagt våldsbrott har han aldrig någonsin blivit dömd för (om man nu undantar tingsrättens fällande dom för mordet på Palme.)

När det handlar om mördarens klädsel ger inte mordplatsvittnena någon entydig beskrivning, men de allra flesta sa att mördaren bar en knälång eller trekvartslång mörk rock eller kappa som fladdrade kring knäna. Denna beskrivning stämmer också väl överens med den som gavs av de båda vittnena som någon minut senare såg mördaren uppe på Brunkebergsåsen, på David Bagares gata.

Flera vittnen säger dock att mördaren bar en huvudbonad - oftast beskriven som en mörk mössa.

Christer Petterssons brukade aldrig gå klädd i rock. Olika typer av jackor var de enda ytterplagg han hade i sin garderob när polisen gjorde husrannsakan hemma hos honom. Själv har han beskrivit sin klädsel under den aktuella kvällen på följande sätt:

'Jag hade någon form av jacka. En mörk jacka eller en skinnjacka. Jag är på intet sätt säker på vilken av jackorna jag hade vid den här tidpunkten.'

Alibivittnena Enar Holm och Algot Åsell har uppgett att han var klädd i en blå jacka och inte hade något på huvudet.

Efter att gärningsmannen avfyrat sitt andra skott gick allt så snabbt att inget av de 22 vittnena runt mordplatsen hann registrera hans utseende. Ingen kunde efteråt beskriva hans ansikte. Till bilden hör också att belysningen var dålig på platsen, men det primära är alltså att det inte fanns någon tid att observera honom närmare.

Inget av vittnena nämnde heller i de första förhören något om att han skulle ha haft en haltande gångstil eller "vaggande gång" som var kännetecknande för Christer Pettersson.

Vittnesförhören visar att mördaren mycket snabbt vände sig bort från Sveavägen och begav sig springande in i gränden utan att någon hann notera hans utseende.

Lisbet Palme har ju som sagt också berättat att han gjorde ett 'spänstigt vältränat intryck', vilket är långt ifrån den gängse bilden av Christer Pettersson.

Ett av vittnena, taxichauffören Hans Johansson, kom dock ett halvår efter det första förhöret att ändra sin beskrivning av mördarens sätt att röra sig på ett sätt som starkt avviker från hans första beskrivning. I det första förhöret hade han sagt att mannen sprang iväg med full fart från platsen, men nu talade istället om en man som 'sprang som en elefant' och 'liksom vankade fram och tillbaka'.

(Enligt vittnesexperter är dock inte denna typ av unik information inte tillförlitlig om den, som i det här fallet, kommer in så pass många månader efter det första vittnesmålet. Då är det de ursprungliga uppgifterna som bör ha företräde.)

I sin bok 'Palmemordets nakna fakta' blev Ingemar Krusell tvungen att beskriva händelseförloppet efter mordet så att det skulle stämma in på hans teori om Christer Petterssons gärningsmannaskap. Han skriver hur Lisbet Palme 'vädjande blickade mot mannen ifråga. Mannen hon såg hade stannat under 20-30 sekunder för att kallt och med till synes bibehållet lugn konstatera effekten av skotten.'

Detta rimmar illa med vad de 22 mordplatsvittnena iakttagit, vilket ger en samstämmig bild av en mördare som ger sig iväg omedelbart eller med någon eller ett par sekunders fördröjning. Förhören med dessa ger också vid handen att han inte kastade någon orolig blick omkring sig eller gav några tydliga tecken på osäkerhet. Han vände sig heller inte om och exponerade sig för vittnet Björkman som stod i närheten och som därför inte kunde lämna någon beskrivning av mördarens ansikte.

Krusell påstår också till skillnad från dessa att 'gärningsmannen därpå halvspringande - lunkande - förflyttade sig från platsen' och att flera vittnen speciellt lade märke till hans vaggande eller lätt haltande löpstil.' Det har visat sig att inget av mordplatsvittnena talar om att mördaren ska ha förflyttat sig på det sättet.

Här har Krusell istället beskrivit mördarens sätt att röra sig utifrån vad som är känt om Christer Petterssons. När Lars Borgnäs konfronterade honom med detta lovade Krusell att återkomma med information om vilket vittne som beskrivit löpstilen på det angivna sättet, vilket han dock inte lyckades med.

Bilden av gärningsmannens påstått vaggande gång var snarare något som ta form i samband med rättegången mot Christer Pettersson. När medierna började spekulera om att gärningsmannen ska haft en haltande gångstil dök sådana kommentarer upp i vittnesmålen från personer som i första skedet inte nämnt ett ord om det.

Det rör sig alltså om en efterhandskonstruktion som går ut på att "sälja in" teorin om att Christer Pettersson är den skyldige.

'Vittnet Lars' tillhör de viktigaste vittnena från mordnatten. När mordet inträffar står han inne på Tunnelgatan, i korsningen mot Luntmakargatan, varifrån han hör skotten och ser en man falla ihop och en kvinna böja sig över denne. Sikten lär visst ha varit skymd, så han kunde inte då se gärningsmannen förrän denne på ett avstånd av 3-4 meter springer förbi honom och fortsätter uppför tunneltrapporna. Lars uppfattar mannen som lång, ca 1.90, med bred ryggtavla och mörka kläder.

När denne ca 45 sekunder senare är når krönet uppe vid Malmskillnadsgatan, bestämmer sig Lars för att springa efter och når trappkrönet ungefär 70-80 sekunder efter det att han bevittnat mordet.

Eftersom han kände igen Christer Pettersson från Sollentuna borde han haft goda möjligheter att identifiera honom som mannen han tog upp förföljandet på.

1993 fick psykiatern Ulf Åsgård och kriminalkommissarien Jan Olsson Palmeutredningens uppdrag att ta fram en gärningsmannaprofil. Detta var en metod som hade visat sig effektiv för att fånga in okända gärningsmän som upprepade sina brott, särskilt när det handlade om seriemord eller sexualbrott. När det handlade om Palmemordet fanns det inte mycket information kring brottet att analysera. Här fanns egentligen bara vittnesuppgifterna från mordplatsen om en man som efter förrättat värv snabbt avlägsnade sig från platsen. Visserligen kom man att ta fasta på de ändrade vittnesmålen om att han skulle ha något tvekande stannat kvar på platsen.

En bärande princip när det handlar om gärningsmannaprofilering är att de som utför denna inte ska känna till något om eventuella misstänkta personer, eftersom det i alltför hög grad skulle prägla analysen.

Det finns fler exempel på att gärningsmannaprofilen togs fram utifrån felaktiga premisser: Under våren 1994 åkte profilgruppen och spaningsledaren Hans Ölvebro över till USA för att konsultera experter vid FBI.

Lars Borgnäs intervjuade året därpå Gregg McCrary som de svenska poliserna haft kontakt med. Han framhöll det vanskliga i att utgå bara ifrån mordplatsen och menade att kunskapen om offret var den viktigaste delen av profilarbetet. I det här fallet hade det varit nödvändigt att sätta in det hela i ett politiskt sammanhang, menar han. Borgnäs fick då reda på att svenskarna uppenbarligen hade förmedlat en ofullständig bild av situationen, eftersom McCrary fick intrycket att situationen runt Olof Palme var ganska lugn och att det inte var en orolig tid med stora spänningar.

Hursomhelst lyckades inte Åsgård/Olsson att undgå att påverkas av bilden av Christer Pettersson. Det var också något som de båda experterna från Riksrevisionsverket kom fram till. Åsgård/Olsson skrev bl.a. om gärningsmannen att det är 'tänkbart att han är förtidspensionerad', att 'olaga hot eller misshandel kan ha blivit följden av hans oförmåga att hantera frustrationer och kränkningar', 'han kan ha ägnat sig åt ett missbruk av amfetamin och alkohol vid tiden för mordet.'

Profilen är alltså väldigt detaljerad och innehåller ett spektrum av egenskaper som ser ut som beskrivningar av Christer Pettersson. Författaren Gunnar Wall ger en bra sammanfattning av gärningsmannaprofilen i följande passage: 'Det hela lämnar en lite oroande känsla av att Åsgård/Olsson tagit utvalda uppgifter från Sveavägen och mixat dem med lite iakttagelser av Grandmannen (till exempel glasögonen), tillfört lite kunskap om Pettersson och avslutat med detaljer från psykologiska rön om ensamma attentatsmän i största allmänhet.'

Hur som helst gav gärningsmannaprofilen en aura av vetenskaplighet åt Polisens huvudspår och gav Palmegruppen bekräftelse på att man tänkt rätt hela tiden när man uteslutit allt tal om en konspiration.

Under hösten 1997 arbetade Riksåklagaren, Klas Bergenstrand, med att sätta ihop en resningsansökan till nackdel för en frikänd, nämligen Christer Pettersson, eftersom man ansåg att bevisläget förändrats sedan 1989 i och med att nya uppgifter tillkommit, som om de varit kända i samband med de tidigare rättegångarna, enligt Riksåklagaren, skulle ha lett till än fällande. Det kan vara värt att påpeka att Klas Bergenstrand förresten hade varit regeringen Carlssons observatör i Holmérs Palmerum. Han kom sedermera också att bli chef för Säpo.

Resningsansökan innehöll alltså Sigge Cedergrens vapentips, som han lämnade på sin dödsbädd. Problemet var att Palmeutredarna känt till Sigges uppgifter i sex år när resningsansökan lämnas in. Högsta domstolen anser därför att det är för gammalt, vilket också gällde för vittnesmålet från en Lennart G som ska ha kört svarttaxi i Stockholm under mordnatten. I det nya vittnesmålet säger han att han sett Christer Pettersson, som han kände igen sedan tidigare, inte mindre än fyra gånger, kort tid efter varandra, under denna kväll.

Denna information hade Palmeutredarna haft kännedom om sedan slutet av 1989, då man dock avstod från att använda sig av den i en överklagan av den friande hovrättsdomen. Först åtta år senare tog man kontakt med honom igen. Högsta domstolen ansåg alltså att vittnesmålet var för gammalt. Granskningskommissionen tycke dessutom att Lennart G:s berättelse var "osannolik" och inte kunde styrkas med andra uppgifter.

I resningsmaterialet fanns också nya uppgifter från Leif L - Chevamannen - och hans passagerare Jan A. I mars 1996 hade den förstnämnde blivit övertygad om att Christer Pettersson var gärningsmannen och Jan A lutade också åt det hållet, men båda dessa vittnesmål föll för ettårsgränsen.

Detta gällde dock inte för två andra vittnesmål från personer som oberoende av varandra berättat att de sätt en man komma lunkande uppför trapporna från Tunnelgatan och som de tyckte påminde om Christer Pettersson. Tilltron till dem minskade med tanke på att de hört av sig först 11 år efter mordet.

Det viktigaste inslaget i resningsansökan var dock motivbilden som advokaten Pelle Svensson stått till tjänst med, se nästa avsnitt om Bombmannens testamente.

Det har inte presenterats något hållbart belägg för att Christer Pettersson skulle haft ett motiv att döda Olof Palme. Försöket att hävda att mordet var ett misstag, att det istället var knarkhandlaren Sigge Cedergren som skulle tas av taga, faller på sin egen orimlighet.

Som vi minns från ett av förhören med Sigge Cedergren berättade denna att Christer Pettersson var mycket god vän med den s.k. bombmannen, Lars Tingström, och att han utan vidare skulle kunna mörda Olof Palme om Tingström hade bett honom om det.

Vi minns också att Sigge i det femte förhöret över ett år tidigare var en varm anhängare av Olof Palme och inte skulle ha velat göra denne illa.

Advokaten Pelle Svensson företrädde Lars Tingström under rättegångarna mot honom om en serie spektakulära sprängningar riktade mot myndigheter och myndighetspersoner. Den 17 mars 1997, fyra år efter Tingströms död, publicerade Pelle Svensson det som kom att bli känt som 'Bombmannens testamente'. Det rör sig om en samling nästan tomma ark med handskrivna rubriker högst upp skrivna av Pelle Svensson efter sina samtal med bombmannen. Pelle Svensson menade att han själv redan i 'mars-april 1986' fick klart för sig att Pettersson mördat Palme på Tingströms uppdrag.

Till bilden hör att advokat Svensson under den långa tid som förflutit sedan dess (och fram till hans stora avslöjande) gjort flera andra utspel om Palmemordet - stick i stäv med det han sagt om att Christer Pettersson mördat Palme på Tingströms uppdrag.

Om han nu ska ha känt till detta i över tio års tid måste det betraktas som mycket märkligt att han inte varnade polisen för ett förestående attentat mot kungen, som lär ha stått högst upp på dödslistan där Palme stod som nummer 2 (justitieministern ska ha varit den tredje personen).

Alla hans kända påståenden om Christer Petterssons skuld har tillkommit efter den tidpunkt då Pettersson blev allmänt känd som polisens huvudmisstänkte. Det som rönte störst uppmärksamhet var det s.k. fribrevet - ett kort maskinskrivet meddelande där man kan läsa följande:

'Frias Krille får du vänta i 10 år efter mordet! /.../ Kriminalhistoria skrivs bara om sanningen kommer fram, men då måste golbögen dö först.' Brevet är undertecknat för hand med 'Hälsningar Lars'

Författaren Gunnar Wall och frilansjournalisten Leif Östman, som då jobbade som researcher åt SVT:s program Striptease, upptäckte att de handskrivna orden 'Hälsningar Lars' såg ut att vara identiska med hälsningsfrasen i ett annat brev från Tingström vilket Pelle Svensson tidigare skickat in till riksåklagaren. Det andra brevet var ett sorts följebrev där det ovanför signaturen fanns ett stort tomt utrymme. Att det var samma namnteckning kunde man konstatera efter en undersökning på Kriminaltekniska laboratoriet,

När Svensson blir konfronterad med detta säger han först att han inte manipulerat breven och att det är två olika brev. Men senare när Striptease reporter ringer upp Pelle Svensson säger han att det är samma brev, men att han täckt över texten om tystnadsplikten och tagit en kopia av brevet 1989. Det var kopian av detta brev som han sedan skickade till riksåklagaren. Han erkänner också att hans fru klippt bort brevhuvudet och anteckningarna till utgivningen av hans bok om Palmemordet som gavs ut i våras. Efter det har han skickat den klippta delen till Palmeutredningen.

Det är inte lätt att hänga med i denna krystade förklaring.

Hovrätten kunde alltså inte finna att Christer Pettersson hade något motiv för att mörda Olof Palme. Han själv, liksom även Sigge Cedergren i ett av de första förhören som hölls med honom, menade att han tvärtom tyckte bra om Palme.

Enligt uppgifter från en av Christer Petterssons kompisar, liksom från Lillemor Östlins bok 'Hinsehäxan' ska teorin om att Christer Pettersson sköt Palme av misstag ha koncipierats av Palmegruppens Thure Nässén innan den fördes fram i TV4:s dramadokumentär 'Satans mördare'. Journalisten Stig Edling som gjorde filmen får det att se ut som att misstagsteorin emanerad från Christer Petterssons egen bekantskapskrets och då främst från den f.d. bankrånaren Harri Miekkalina (som Edling själv hade lärt känna under sin tid som ordförande i KRUM - Riksförbundet för Kriminalvårdens humanisering i början av 1970-talet.)

Hypotesen i 'Satans mördare' var att Pettersson i sitt amfetaminpåverkade tillstånd ska ha förväxlat Olof Palme med Sigge Cedergren, som han hade för avsikt att mörda för att undgå Sigges bestraffning efter att denne ska förstått att Christer försökt 'blåsa' honom.

Christer ska samtidigt ha agerat så rationellt att han skaffade fram den nödvändiga utrustningen - revolver och ammunition - från Sigges lägenhet för att sedan vänta i två timmar på att skrida till verket. Enligt flera vittnen befann sig Pettersson på Sigge Cedergrens spelklubb Oxen till framemot tio på kvällen, där den senare enligt egen utsago försåg honom med amfetamin på kredit. Det är därför orimligt att föreställa sig att Pettersson skulle ha trott att Sigge Cedergren befunnit sig på biografen GRAND tillsammans med Lena, en kvinna i 30-årsåldern, som han hade fast sällskap med och som Christer Pettersson skulle ha förväxlat med den då 54-åriga Lisbet Palme.

En variant av misstagsteorin framfördes i statstelevisionen i februari 2006 av filmaren Mikael Hylin, som i sin dokumentär 'Jag såg mordet på Palme' bearbetat en dödssjuk Roger Östlund och fått denne att berätta att Pettersson skjutit Palme av misstag i tron att det var Sigge Cedergren p.g.a. en konflikt i Stockholms undre värld, där Sigge Cedergren ska ha hotat Christer Petterson till livet.

Här påstår alltså Roger Östlund att han bevittnade själva mordet vid Dekorima omkring 300 hundra meter längre bort, trots att han, enligt narkotikapolisens avlyssningsprotokoll, befann sig i Grands foajé och ringt Cedergren från biografens mynttelefon.

För att klara sig ur detta påstår Hylin att protokollets tider är felaktiga och att samtalet från bion ägde rum först kring 23.30, dvs. efter mordet. Men då är det svårt att förstå hur Östlund efter att ha bevittnat hur Pettersson sköt Sigge Cedergren vid Tunnelgatan åtta minuter senare och ringde samme Cedergren för att få komma upp till honom och få ett plåster på sitt blödande finger.

Om han redan då var medveten om att det var Olof Palme som Pettersson skjutit är det lika svårt att tänka sig att han strax därefter skulle ringa upp Cedergen i ett så simpelt ärende.

Avslutningsvis kan man fråga sig varför Östlund inte berättade om detta under rättegångarna 1989, vilket utan tvivel hade renderat honom den stora belöningen på 50 miljoner kronor.

Under 1994 ställde Christer Pettersson mot betalning upp på att låta sig testas med lögndetektor, en metod som används i brottsutredningar i USA men inte i Sverige. Den tyske specialisten professor Udo Undeutsch utförde testet, som visades i TV3.

Testet visade enligt professor Undeutsch att Christer Pettersson med stor sannolikhet (85 %) var oskyldig till mordet och inte heller visste något om mordvapnet.

Det finns ingen teknisk bevisning mot Christer Pettersson i form av ett vapen, fingeravtryck, krutstänk på kläder eller dylikt som anses kunna binda honom vid mordet. Det råder stor osäkerhet vilket vapen som används och polisens försök att härleda ett visst vapen till Christer Pettersson har varit fruktlösa.

Det påstås att Christer Pettersson ska ha erkänt mordet för flera personer, inte minst för TV- och radiomannen Gert Fylking. Kort efter Christer Petterssons död gick denne ut i Expressen med en brett uppslagen artikel där han menar att Christer Pettersson ska ha berättat för honom hur han 'släckte Palme'.

Tillsammans med kollegan Robert Aschberg hade han tidigare, det var under hösten 2001, lockat Christer Pettersson med 500 000 kr om han erkände mordet i TV3. Detta utmynnade i ett tv-program i vilket Christer Pettersson förklarade att det kan ha varit han som gjort det under inverkan av något 'somnabult beteende', men att han själv inte tror det.

I andra mer seriösa sammanhang stod han dock fast vid att han inte hade mördat Olof Palme, inte minst i den lögndetektortest som han 1994 ställde upp på (för 200 000 kr).

Uppgiften om att Christer Pettersson ska ha stått och bränt kläder på sin bakgård i Sollentuna kan förstås verka komprometterande för honom, men inte ens polisens Palmeutredare vågade ta det på allvar. Gör man sig besväret att läsa vad som finns i FU-protokollet så ser man att där finns uppgifter som visar att det är rätt långsökt att hävda att klädbränningen har det minsta att göra med Palmemordet.

Petterssons kompis Ulf Spinnars hävdar till exempel att det var hans jacka, inte Petterssons, som brunnit upp och att det hela skulle ha skett i januari-februari 1986, vilket i så fall skulle ha varit före mordet.

Även utan att läsa in sig kan man ju rent allmänt dra slutsatsen att det skulle ha varit väldigt ogenomtänkt av Pettersson att försöka göra sig av med kläderna genom att börja elda upp dem hemma och sedan kasta ut de brinnande resterna från balkongen. Så mycket kan man väl i alla fall medge när det gäller Pettersson att han var inte obegåvad och han brukade inte handla i panik när han var misstänkt för brott.