PKK-SPÅRET En dryg vecka efter mordet på Olof Palme satt den kände samhällsdebattören Jan Guillou i en panel i ABF-huset i Stockholm tillsammans med några andra vänsterintellektuella och diskuterade olika scenarier som kunde tänkas ligga bakom mordet. Man kom in på möjligheten av ett förvaltningsmord, dvs. att anstiftarna skulle finnas inom själva statsapparaten - något som författaren Jan Myrdal tyckte var mest sannolikt. Jan Guillou gjorde då följande uttalande, som senare kunde läsas i tidskriften FIB Kulturfront: 'Om det är ett svenskt mord kommer säkerhetspolisen om någon månad att täcka över det genom att utvisa ett antal kurder med mystiska hänvisningar till än det ena, än det andra och sprida ut rykten via Expressen och Svenska Dagbladet om att utvisningen nog hade med mordet att göra.' Det efterföljande spaningsarbetet kom sedan, mycket riktigt, att visa att den gode Guillou slagit huvudet på spiken: PKK-spåret fanns med redan från första början, fixt och färdigt paketerat och planterat av SÄPO. När polisens spaningsgrupp misslyckats med att binda den s.k. 33-åringen vid mordet, så såg den självutnämnde spaningsledaren Hans Holmér till att nästan uteslutande inrikta sig på kurderna som minsann skulle 'jagas med blåslampa'. Övergången från ensam gärningsman till konspiration Men först gällde det för Holmér att få till en trovärdig övergång från teorin om en ensam gärningsman till den om en mindre sammansvärjning mellan ett antal PKK-are. Förtroendet för spaningsledaren hade ju naggats i kanten i samband med dennes kontroverser med den motsträvige åklagaren KG Svensson. Holmér valde nu att skjuta skulden på SÄPO, som under hela fem månader skulle ha hållit inne med viktiga uppgifter som pekade in mot den kurdiska organisationen PKK (Partiya Karkeren Kürdistan eller Kurdistans Arbetarparti). Det handlade i första hand om den information som kunde hämtas från ett av SÄPO avlyssnat telefonsamtal mellan två PKK-are som talade om att 'hålla bröllop på gatan'. Detta s.k. bröllopssamtal fördes, enligt Holmér m. fl. med kodbeteckningar. Ordet 'bröllop' skulle vara synonymt med 'mord' ska sålunda ha handlat om ett förestående attentat. Eftersom man sedermera drog slutsatsen att det tilltänkta mordoffret var ingen mindre än Sveriges statsminister kom detta att utgöra ett av de tyngst vägande indicierna i det som blev Holmérs huvudspår. I och med att man på SÄPO hade haft kännedom om detta samtal före mordet, skulle det då, enligt Holmér, ha legat i deras intresse att 'dämpa' PKK-spåret. Detta resonemang ser ut som en ren efterhandskonstruktion från Holmérs sida; samtalet ifråga hade redan den 6 mars 1986 blivit omnämnt i en initierad artikel om PKK i Svenska Dagbladet. PKK - latent från utredningens första början Till bilden hör nämligen att den terroriststämplade organisationen PKK funnits med i utredningen från dess allra första början. Veckan efter mordet infann sig poliser hemma hos Ismet Celepli, som var den ena av personerna som kunde höras på bröllopsbandet. Iförd handfängsel tvingades han tillsammans med hustru och fyra barn följa med till polishuset för förhör. Ismet Celepli var ordförande i Kurdiska Demokratiska Riksförbundet i Sverige, men SÄPO hävdade hårdnackat att det var han som ledde PKK:s verksamhet i Sverige. Redan under mordutredningens första vecka blev ett 20-tal kurder förhörda. Det gjordes t.o.m. ett försök att sammankoppla Victor Gunnarsson med PKK, eftersom polisen hos denne hade hittat ett visitkort från en kurd som erbjudit honom att hyra en lägenhet i andra hand på Döbelnsgatan, något som han dock inte nappade på. Detta sammanträffande var emellertid tillräckligt för polisen att utan sanktion från åklagare genomföra en razzia på gatan ifråga, vilket dock sedermera rönte berättigad kritik från Justitieombudsmannen. Att Palmespanarna odlade misstankar mot män av utländsk härkomst lyser också igenom på andra ställen i mordutredningen. Ett exempel är vittnet Maj-Britt, som ungefär 20 minuter före mordet sett tre män komma inrusande på Holländargatan från Tegnérgatan, varav en var lång och ljus. När hon kontaktade polisen om detta blev hon avsnoppad med orden: 'Vi är inte intresserade av några stora, ljusa män.' Behandlingen av det viktiga vittnet Yvonne Nieminen illustrerar också detta förhållande. Det var ju hon som hade sett en man, som mycket väl kan ha varit mördaren, komma springande mot henne uppe på Brunkebergsåsen. Trots att hon inte någon gång svävat i tvivelsmål om att det var fråga om en 'typiskt svensk man', envisades polisen med att visa henne fotografier på idel män med sydländskt utseende. Även den s.k. Fantombilden, som f.ö. inte bygger på några vittnesmål från Sveavägen, ser ut att rikta misstankarna mot en utlänning. Bakgrunden till PKK-spåret Den 13 september 1980 genomförde den turkiske generalen Kenan Evran en militärkupp i Turkiet, vilket kom att göra situationen alltmer svåruthärdlig för de nationalistiska grupper av kurder som kämpade för ett fritt Kurdistan. Många oppositionella kurder blev utsatta för en mycket hård förföljelse från militärregimens sida, vilket ofta var liktydigt med hårda fängelsevistelser och tortyr. Många kurder tvingades i landsflykt, varav ett flertal hamnade i det demokratiska Sverige, där de fortsatte sin kamp. Den politiska enigheten hos de olika kurdiska organisationerna i exil var långt från total, vilket ibland kunde leda till direkta konfrontationer dem emellan. Att den svenska säkerhetspolisen började intressera sig för dessa grupper av politiska flyktingar är inte så svårt att förstå. Uppdraget att göra en utredning om läget gick till polisintendenten Alf Karlsson, som då var chef för RPS/Säk:s byrå A, dvs. SÄPO:s antiterroristbyrå. Organisationen PKK hamnade snabbt i blickfånget. Från olika källor, inklusive den turkiska säkerhetstjänsten MIT, inhämtade man information som kom att förstärka bilden av att det var en farlig terroristorganisation man hade att göra med. PKK var heller inte främmande för att använda sig av politiskt våld i kampen och hade också gjort sig skyldig till mord på avhoppare, bl.a. i Danmark. När Alf Karlsson som bäst höll på att färdigställa sin utredning, inträffade i juni 1984 ett mord på en kurd i Uppsala. Mordoffret var en avhoppare från PKK vid namn Enver Ata. I SÄPO:s terroristutredning beskrivs detta dåd som utfört på direkt uppdrag från PKK:s centralkommitté, vilket var fråga om ett huvudsakligen teoretiskt resonemang, som gick ut på att mördaren skulle haft hjälp av en grupp kurder i Sverige. Misstankarna om delaktighet i mordet hamnade på en grupp av åtta kurder, som alla påstods ha haft nära anknytning till PKK. Men det gick i alla fall inte att bevisa att vare sig PKK eller de utpekade kurderna hade något med detta mord att göra. I många fall verkar det inte ha handlat om annat än 'guilt by association' (skuld genom samröre). Åklagaren Bertil Carrick valde till slut att helt avskriva ärendet. Till bilden hörde att SÄPO inte ens för åklagaren ville röja vilka källor man hade haft tillgång till. Dessa personer skulle annars bli utsatta för repressalier från PKK:s sida, hävdades det. SÄPO-männen Alf Karlsson, Christer Ekberg och P-G Näss blev frustrerade över åklagarens beslut att inte åtala de åtta kurderna och såg därför till att kontakta invandrarministern Anita Gradin. Man hänvisade till den hemliga SÄPO-utredningen, där det klart och tydligt framgick att kurderna ifråga arbetat för den internationellt verksamma terroristorganisationen PKK. Trots att brottsmisstankarna hade avskrivits kunde man här tillämpa ett annat lagrum, närmare bestämt de s.k. terroristparagraferna i utlänningslagen, vilka förresten hade en viss Carl Lidbom som upphovsman. Nu behövde man inte längre försöka leda i bevis att anklagelserna stämde. Det räckte med att hålla det för troligt att de aktuella personerna tillhörde en organisation som man trodde hade utfört terroristdåd eller i alla fall mycket väl kunde tänkas göra detta någon gång i framtiden. De efterföljande rättegångarna var enligt kurdernas advokat 'en bedrövlig tillställning', där det inte gick att föra något vettigt försvar, då förhörsledarna från SÄPO hela tiden hänvisade till sådant som var sekretessbelagt, inte minst själva anklagelsepunkterna. Tre månaders förhandlingar vid tingsrätten ledde till att sammanlagt nio kurder blev dömda till utvisning, trots att de inte kunde bindas vid något brott. Men eftersom de av humanitära skäl inte kunde utvisas till Turkiet, blev det hela omvandlat till något som kom att benämnas som kommunarrest. Detta innebar att de dömda var tvungna att tre gånger i veckan registrera sig hos polisen i den kommun de var skrivna och de fick heller inte lämna sin hemkommun utan särskilt tillstånd. De fick också finna sig i att bli utsatta för en omfattande bevakning från säkerhetspolisens sida. De nio kurderna delade inte SÄPO:s uppfattning att de var terrorister och inledde olika aktioner i stil med hungerstrejker för att protestera mot det orättmätiga i regeringens beslut. Man fick också stöd från Internationella juristkommissionen, som hävdade att denna form av rörelseinskränkning var oacceptabel och borde upphävas. Men när nästa kurdiska PKK-avhoppare, Cetin Güngör, i november 1985 blev mördad i samband med firandet av en kurdisk högtid på Medborgarhuset i Stockholm, fick SÄPO vatten på sin kvarn. Även denna gång ansåg man att mordet var planlagt av PKK och utfört tillsammans med ett antal medhjälpare från PKK:s svenska avdelning. Gärningsmannen, Nuri Cantemir, hade själv uppgivit att han tillhörde en annan organisation - KUKNKB - som beslutat om 'avrättning av förrädaren Güngör'. Men inte heller denna gång kunde man prestera något annat än vaga indicier om att det förelåg någon inblandning från kurder bosatta i Sverige. PKK:s förmenta palmehat När det sedan handlar om mordet på Olof Palme fanns alltså PKK med från början bland de organisationer som kunde misstänkas ha legat bakom det hela. Säpomannen Alf Karlsson hade redan i augusti 1985 gått ut i tidningen Expressen med uppgifter från en hemligstämplad SÄPO-utredning som gav vid handen att den 'kurdiska terroristgruppen PKK' hotade Olof Palme. Det skulle handla om ren hämnd. I den tydligen inte alltför hemliga rapporten kunde man läsa följande: 'På grund av vägrad inresa hit uppges Abdullah Öcalan ha planer på repressalier mot Sverige och i första hand mot statsminister Palme.' Abdullah Öcalan är PKK:s ledare. År 1983 fick denna avslag på en ansökan om inresevisum till Sverige, vilket därmed ledde till att hans påstådda planer på att flytta PKK:s högkvarter till Sverige spolierades. Med tanke på att han avstod från att överklaga beslutet eller lämna in en förnyad ansökan, förefaller dessa planer inte ha varit alltför angelägna. Och om det nu hade funnits någon grund för PKK:s hot mot Olof Palme, kan man fråga sig varför SÄPO underlät att koppla samman dessa med innehållet i bröllopssamtalen, vilka ju var kända före mordet. Den enmansutredning, som under 1988 gjordes av landshövdingen Gösta Gunnarsson, visade att man på SÄPO inte alls gjorde sig 'någon föreställning om att bröllopssamtalen kunde innehålla ett hot riktat mot Olof Palme utan antog att det gällde en avhoppare'. Men icke desto mindre tyckte han att det förelåg en tydlig hotbild från PKK:s sida mot den svenska regeringen vid den aktuella tidpunkten. En egendomlig omständighet är att Alf Karlsson, som alltså var den som berättade för Expressen om PKK:s attentatsplaner mot Olof Palme, inte själv verkar ha tagit dem på så stort allvar, för annars skulle han väl inte ha medverkat till att statsministerns livvaktsskydd blev försummat under mordkvällen. Det var nämligen han som hade jouren över Olof Palmes livvaktsstyrka då. Ryktesspridningen om PKK:s inblandning Några dagar efter mordet spreds nyheten i turkiska tidningar om att det var PKK som låg bakom mordet. En person som på ett tidigt stadium gick ut med sådana uppgifter var den svenske högerextremisten Bertil Wedin, som blev omtalad i och med att det s.k. Sydafrikaspåret kom på tapeten 10 år senare. Denne löjtnant med anknytningar till SÄPO, Sydafrikas säkerhetstjänst och den turkiska MIT, hävdade att en PKK-liga ledd av en tysk kvinna hade utfört mordet. Den turkiske journalisten, Mehmet Ali Yula, som på hösten 1987 skrev en artikel om PKK-spåret i den turkiska tidningen Hürriyet, har sedan avslöjat att uppgiftslämnaren, dvs. Bertil Wedin, byggt sin historia på uppgifter från svenska SÄPO och att det inte rörde sig om annat än ren desinformation. Bertil Wedin, som vi får tillfälle att återkomma till, har senare bestämt förnekat att han överhuvudtaget skulle ha nämnt PKK i sin egen teoribildning kring mordet. PKK dementerade omedelbart de första uppgifterna om att organisationen skulle ha haft något som helst med mordet på Olof Palme att göra. Däremot trodde man att det var säkerhetstjänsterna MOSSAD, CIA och MIT som låg bakom. En komplicerad motivbild Innan vi går in på hur Hans Holmér gjorde sig skyldig till en serie rättsövergrepp mot ett antal kurder, kan det vara av vikt att titta närmare på den komplicerade motivbilden kring PKK. Enligt huvudspåret handlar mordmotivet ifråga om politisk hämnd mot Sverige - inte bara för att PKK- ledaren Öcalans fått avslag på sin ansökan om inresevisum och uppehållstillstånd, utan även för att Sverige odlat politiska och ekonomiska relationer med Turkiet. Så hade t. ex. företaget ASEA (idag ABB) fått entreprenad på att anlägga en tunnelbanelinje i Istanbul. Sverige var också det enda land, som jämte Turkiet, hade terroriststämplat PKK, vilket ju hade lett till den förhatliga kommunarresten för några av dess sympatisörer. Det kunde bli förödande för PKK om andra länder i Västeuropa valde att följa detta exempel. Ett ett par år tidigare hade Sverige tagit tillbaka sin anmälan mot Turkiet för brott mot de mänskliga rättigheterna och hade dessutom accepterat Turkiet som fullvärdig medlem av Europarådet. En av de effektivaste hämndaktionerna mot ett land vore då att slå till mot dess främsta politiska representant. I Sveriges fall var det Olof Palme, som till råga på måttet personligen sammanträffat med Turkiets dåvarande premiärminister Turgut Özal under FN:s 40-årsjubileum. Tidpunkten för dådet inträffade också endast två dagar efter att Nuri Candemir dömts till lagens strängaste straff - livstids fängelse - för mordet på avhopparen Cetin Güngör. Beslutet skulle ha tagits av PKK:s centralkommitté under hösten 1985 i Damaskus, då man också ska ha smitt planerna för hur man skulle gå till väga. En kurd boende i Eskilstuna påstods ha varit med under dessa möten och ska ha tagit på sig uppdraget att vidarebefordra mordplanerna hem till Sverige. 'Bröllopssamtalen' Klartecknet för att sätta planerna i verket kom i mitten av februari 1986. En man med täcknamnet Remzi, stationerad i PKK:s Europahögkvarter i Köln, ringde då upp PKK-ledaren i Sverige, Ismet Celepli, som hade sin telefon avlyssnad av SÄPO. Med tanke på den stora betydelse man tillmätte dessa samtal kan det vara lönt att titta närmare på det avgörande avsnittet i bröllopssamtal nr 1 från den 13 februari 1986: Remzi: Det här året ska ni under alla förhållanden hålla bröll…En släkting ska ju hålla bröllop. Celepli: Ska bli, ska bli. Remzi: Naturligtvis kan inte han lämnas utanför eller hoppas över. Det får naturligtvis inte bli bröllop utan oss. Det vill säga, om han finns på plats ska de naturligtvis göra det, eller hur? Celepli: Herregud! Vi kan ställa till med bröllop på gatan! Remzi: Hmmm. Celepli: Det här bröllopet, ska vi ställa till med det? Remzi: Naturligtvis, Naturligtvis. Celepli: Det här bröllopet får inte bli kvar. Vi ska ställa till vad som än händer. Remzi: Naturligtvis, naturligtvis. Det andra samtalet är kort. Den här gången ringer Celepli till en PKK-are i Sverige för att i stort sett bekräfta att bröllopet ska äga rum. Det tredje samtalet ägde rum klockan 11 dagen efter mordet på Olof Palme. Nu ringde Remzi upp Celepli för att få reda på något om mordet på Olof Palme. Han trodde själv att det var MIT eller CIA som låg bakom, men fick till svar att det var en svensk, varpå han nöjt kunde utbrista: 'Vi har gjort framsteg återigen!' Samtalen, som fördes på både kurdiska och turkiska, är onekligen kryptiska och svårtolkade. Ismet Celepli har själv kommenterat dessa samtal med att det som blivit översatt till 'bröllop' och tolkat som ett kodord för mord, newroz, i själva verket är det kurdiska ordet för högtid. I det här fallet skulle man ha syftat på det viktiga firandet av det kurdiska nyåret som infaller i mars. Det viktigaste ordet skulle i så fall vara felöversatt! Holmér m.fl. bortsåg också från den alternativa förklaringen, som SÄPO presenterat, att föremålet för eventuella mordplaner mycket väl kunde vara en avhoppare i Västtyskland. Det som Ismet Celepli emellertid tyckte var mest upprörande var att banden, enligt honom, hade friserats genom att ord bytts ut och viktiga avsnitt klippts bort. Mycket talar för att det också gått till på det viset: Under den s.k. buggningsutredningen efter avslöjandet av Ebbe Carlsson-affären framgick det att det var säkerhetspolisen som bar ansvaret för själva hanteringen av samtalsbanden. Det tycks ha varit frågan om ett samlingsband, innehållande material från flera olika samtal, som i hopklippt form verkar komprometterande för PKK. I Svenska Dagbladet kunde man på nyårsaftonen 1988 läsa ett uttalande från en 'väl insatt jurist' om att avsikten med dessa manipulationer torde ha bestått i 'att säkerhetspolisen ville stärka sina argument för PKK-spåret.' Detta oerhörda påstående kan dock vara svårt att bevisa. Själva originalbanden är förstörda och någon utredning har man inte bemödat sig med att göra. I vilket fall som helst är detta inte det enda exemplet på misstänkta manipulationer i denna utredning. De bandutskrifterna som presenterats både i DN och i Hans Holmérs bok om mördarjakten är inte heller kompletta. De saknar vissa samtalsavsnitt, som skulle ha kunnat förläna dem en helt annan andemening. Ett exempel på detta är att Ismet Celepli efter mordet ska ha föreslagit att dela ut flygblad till Palmes ära. Obefintliga kopplingar till mordplatsen En av de största svagheterna med PKK-spåret är dess i det närmaste obefintliga koppling till själva mordplatsen. Inga vittnen har iakttagit något som kunde binda de misstänkta kurderna vid mordet. Inte heller har något vittne kunnat peka ut någon av dessa under de fotokonfrontationer som gjordes. Holmérs spaningsgrupp påstod visserligen att ett par kurder ska ha stått på pass utanför Palmes bostad på Västerlånggatan 31. Detta motsägs dock av en PM som upprättades av den s.k. kartläggningsgruppen, som redan den 24 april 1986 kom fram till att man inte funnit några belägg för att någon skulle ha övervakat makarna Palme under mordkvällen. Därigenom kunde man i ett slag avfärda alla iakttagelser av män med walkie-talkies - något som Hans Holmér inte var lika benägen att göra. Han tyckte tvärtom att dessa iakttagelser mycket väl kunde vara förenliga med hans teori om att mordet var organiserat av en grupp. Polisen hade också fått tips om att kurden Daniel Aktas i början av 1986 haft två walkie-talkies liggande i sin lägenhet i Stockholmsförorten Östberga. Uppgiftslämnaren hävdade därtill att denne Aktas i december 1985 varit mycket angelägen om att skaffa fram ett vapen. Spaningarna intensifieras Efter påtryckningar från Hans Holmér beslutade dåvarande överåklagaren Claes Zeime att fr.o.m. den 1 maj 1986 själv överta ansvaret för förundersökningen. Vid denna tidpunkt ägnade sig polisen åt en intensiv övervakning av ett 20-tal kurder. Zeime gick med på att detta även skulle innebära telefonavlyssning. Det kom sedermera att avslöjas att polisen inte drog sig för att även begagna sig s.k. buggning - en avlyssningsmetod som då var förbjuden i Sverige - under förevändningen att PKK hade flera politiska attentat på gång. Vapentipset Den 13 maj inkom det ett tips som kom att ha stor betydelse för den fortsatta utvecklingen av Holmérs huvudspår. Uppgiftslämnaren var en finsk fängelsekund vid namn Seppo Ahlström. Han påstod att han under sin tid på Täbyanstalten den 10 februari samma år åtagit sig att skaffa fram två stycken revolvrar åt två av sina medintagna. Beställarna - den ökände kroaten Miro Baresic och kurden Naif Durak - lät göra gällande att vapnen ifråga skulle användas under ett bankrån. Ahlström hade planerat att ordna detta under sin permission den 15 februari. Han tog då kontakt med en 45-årig finländare som ska ha hjälpt honom att få fram de två revolvrarna av fabrikatet Smith & Wesson. Dessa ska senare på kvällen ha levererats hemma hos Naif Durak i Sollentuna. Denna historia har kunnat styrkas av Ahlströms f. d. hustru, som satt tillsammans med honom under taxifärden, men hon har sagt att hon aldrig följde med in i lägenheten samt av taxichauffören, som bekräftar att han kört dessa personer under den aktuella kvällen. Att Ahlström satte detta i samband med mordet på Olof Palme kan förklaras med att han under sin fängelsetid vid ett tillfälle hört Durak och Baresic svära över Olof Palme som representant för den svenska rättsapparatens oförsonliga inställning. Men även om allt detta skulle stämma, vilket man har goda skäl att ifrågasätta, så ter sig kopplingen till Palmemordet minst sagt svag. För det första är det ett mäkta tvivelaktigt påstående att mordvapnet skulle vara en grovkalibrig Smith & Wesson. För det andra finns det ingen tydlig förbindelse mellan Naif Durak och PKK. SÄPO och Holmér uppfattade däremot dennes då 27-årige brorson, Halis Ikincisoy, som en i sammanhanget mycket intressantare person. Denne hade deltagit i vissa politiska manifestationer och verkade, trots att SÄPO inte lyckades få honom fälld, ha medverkat i ett politiskt mord tidigare: det på avhopparen Cetin Güngör. Det som talar för det sistnämnda är att Ikincisoys dörrnyckel hade påträffats i mördaren Nuri Candemir ficka när han blev visiterad efter attentatet. En teoretisk konstruktion Trots alla tveksamheter kom alltså Hans Holmér att bygga sitt beryktade huvudspår på en teoretisk konstruktion som gick ut på att det var PKK som hade planerat och utfört mordet. I en TV-intervju påstod han sig vid ett tillfälle vara till 95 % säker på detta. De polisiära resurser som sattes in för att bearbeta detta PKK-spåret under det första årets mastodontutredning stod väl i paritet med den självutnämnde spaningsledarens uppfattning. En överväldigande majoritet av de i utredningen engagerade polismännen, som under Hans Holmérs tid som spaningsledare uppgick dessa till ett par hundra man, fick ägna sig åt PKK-spåret. I juni 1986 utvecklade Holmér för DN journalisten Anne-Marie Åsheden sin syn på PKK och hur polisarbetet bäst skulle bedrivas: 'PKK är en maffia och en mördarliga. Misstanken mot PKK måste hanteras som man hanterar maffiabrottslighet i USA. Man måste slå mot organisationen, mot hela patrasket samtidigt.' Operation Alpha växer fram En månad senare kunde han presentera hur dessa ord skulle omsättas i praktiken. Vid det laget hade han redan utarbetat strategin för hur man skulle genomföra den dittills största polisinsatsen i svensk historia: Operation Alpha. Den skrämseltaktik man stod i begrepp att sätta i verket syftade till att tvinga fram angivelser genom att få människor ur balans. Holmér hade planerat att slå till mot nästan 200 kurder samtidigt. De efterföljande massaresteringarna hoppades han skulle kunna leda till antingen domer eller utvisningar. Det var alltså, enligt Holmér, inte absolut nödvändigt att få någon fälld för själva mordet. Ett snabbt avslut på hela utredningen kunde ju uppnås genom att hänvisa till att mördaren befann sig bland de utvisade kurderna (som ju Jan Guillou förutspått). Men innan man kunde genomföra Holmérs militärstrategiska attackplan gällde det att genom ett intensivt spaningsarbete samla på sig så mycket material som möjligt. I många fall skedde detta genom mer eller mindre öppna trakasserier från polisens sida, vilket kunde drabba vilken kurd som helst. Någon misstanke om brott behövdes ju inte. Det viktiga var att komma åt organisationen PKK och få den alltmer isolerad i det kurdiska lägret. Den 5 augusti 1986 sammanträffade Hans Holmér med åklagarna och presenterade för första gången huvuddragen i PKK-spåret. (Det var förresten samma dag som han egenmäktigt och lagstridigt beslutade om att låta bugga ett antal misstänkta PKK-sympatisörer.) Åklagarna tog sedan itu med att bevisvärdera materialet, men fann det alltför tunt för att ställa sig bakom några tvångsingripanden av det slag Holmér fikade efter. De efterlyste också en starkare koppling till mordplatsen. Åklagaren Solveig Riberdahl såg PKK-såret som en teori som skulle bevisas i efterhand och tyckte hellre att polisen borde göra en grundligare undersökning av händelserna på Sveavägen, då det t.ex. fanns vittnen därifrån som ännu inte blivit hörda. Men det var Holmér som ledde spaningarna och kunde styra och ställa som han ville. Han var dessutom mycket massmedial och kunde välja och vraka bland de fora han ansåg lämpliga för ändamålet: att med ett stort mått av pondus få folk att tro att utredningen sköttes professionellt och att lösningen var nära förestående. När överåklagaren Claes Zeime den 10 december gick ut i en tidningsintervju och betecknade denna optimism som grundlös, såg dåvarande justitieministern Sten Wickbom till att dagen efter sammankalla ett försoningsmöte, som utmynnade till att samarbetet mellan Holmér och Zeime kunde fortsätta ett tag till. Det hör också till bilden att sätt att Holmérs sätt att leda utredningen också mött kritik från de egna leden. Så hade t.ex. SÄPO delats i två grupper med avseende på PKK-spåret. 'Gratischansen' Den 12 december inträffade något som kom att förändra spaningsläget till Holmérs fördel, eftersom det involverade några av de huvudmisstänkta i Palmeärendet. På ölpuben Stampen i Gamla Stan hade det vid niotiden på kvällen det uppstått bråk mellan några kurder, varav en var Naif Durak. Han var villkorligt frigiven från ett långt fängelsestraff för grova narkotikabrott. Holmér har på ett målande sätt beskrivit vad som inträffade denna kväll, efter det att Naif Durak börjat 'slänga käft med ett par andra kurder' och det, enligt författaren, gått upp för dem att de hade med en PKK-are att göra. Durak såg sig föranledd att kalla på hjälp och ringde upp sin brorson Halis Ikincisoy, som efter 20 minuter kom till undsättning. Med sig hade han Ali Öztürk - en bland de kurder som i likhet med honom själv stod under kommunarrest och polisövervakning. Vad som sedan utspelades var ett regelrätt krogslagsmål, som Holmér liknar vid sådana som ägde rum i Vilda Västern: 'Glas krossas, stolar slås i flisor, knivar blixtrar och blod stänker.' Polisen var snabbt på plats och kunde effektivt ta upp jakten på de flyende våldsverkarna. Öztürk kunde snabbt gripas på ett odramatiskt sätt, men när poliserna var i färd med att stoppa Ikincisoy tog han upp en pistol och avlossade några skott mot polisbilarna. Efter en stunds fortsatt jakt kunde Ikincisoy till slut gripas och avväpnas. Lyckligtvis kom ingen till skada i denna sammandrabbning. Denna händelse tilldrog sig Palmespanarnas intresse. Holmér var inte sen att slå mynt av det hela och tyckte att polisen nu fått en 'gratischans', varpå det beslutades att polisen redan följande morgon skulle göra husrannsakan hemma hos Ikincisoy och Durak i Sollentuna i kombination med en razzia på det kurdiska bokkaféet på David Bagares gata. Dessa ingripanden, som kom att ses som en generalrepetition för den stora Operation Alpha, har granskats av JO Anders Wigelius. Denne ställde sig särskilt kritisk till att göra husrannsakan hemma hos en person, Naif Durak, som var målsägande i detta ärende som egentligen handlade om misshandel. Operation Alpha sätts i verket I början av år 1987 hade utredningen kommit in i ett nytt dödläge. De intensiva spaningarna, som ju inkluderade telefonavlyssningar, hade inte gett något resultat. Claes Zeime vägrade till slut att förlänga telefonavlyssningarna och var benägen att tillsammans med de övriga åklagarna sätta punkt för PKK-spåret. Det politiska stödet för att driva igenom massutvisningar såg också ut att vara på upphällningen. Tiden var alltså mogen för att sätta Operation Alpha i verket. Holmér hade gjort upp en lista med inte mindre än 69 namn på personer som han ansåg var inblandade i tre mord. Åklagarna motsatte sig dessa försök att koppla samman Palmemordet med de tidigare morden på PKK-avhopparna. När det handlade om mordet på Cetin Güngör hade ju de tre huvudmisstänkta flera gånger hörts utan att kunna bindas vid detta. De hade dessutom varit hårt övervakade vid tidpunkten för den kurdiska manifestationen i Medborgarhuset. Åklagarna ville därför stoppa alla tvångsingripanden, som inte hade med vapentipset att göra och sålunda reducera antalet gripanden till 5-8 personer. Det fick bli en kompromiss. Tidigt på morgonen den 20 januari 1987 inleddes så den största enskilda polisinsatsen i svensk historia: Utkommenderade polismän stormade in i lägenheterna med dragna tjänstevapnen och lyckades snabbt gripa alla de 26 personer och ta in dem till förhör. En mängd husrannsakningar genomfördes, vilka försåg Palmeutredningen med säckvis av marxistisk litteratur och annat komprometterande material. Under dagen hölls sedan en brett uppslagen presskonferens, där Zeime och Holmér informerade allmänheten om de magra resultaten av Operation Alpha. Redan vid lunchtid hade man börjat släppa dem som inte kunnat delges någon misstanke om brott. Endast 7 personer kunde kvarhållas något längre, då de var misstänkta för inblandning i morden på Olof Palme och/eller Cetin Güngör. När sedan vapentipsaren Seppo Ahlström tog tillbaka vissa uppgifter sprack den starkaste länken i Holmérs indiciekedja. Efter första dagen var det bara Husseyn Yilderem, Ismet Celepli och Memo Yildiz kvar. De hade anhållits för misstanke om medhjälp till mordet på Medborgarplatsen. Under de följande sex dagarnas tröttsamma förhör kom det inte fram något som kunde motivera en häktning av de anhållna personerna. Tingsrätten valde att avslå åklagarnas halvhjärtade häktningsframställan och de tre kurderna försattes på fri fot. Operation Alpha slutade i ett veritabelt fiasko. Hans Holmérs och huvudspårets haveri Utredningen hade nu havererat. Ett fortsatt samarbete mellan åklagare och polis var nu inte längre möjligt. Den 5 februari 1987 fattade regeringen ett formellt beslut om att förlägga hela utredningen till en högre administrativ nivå. Förundersökningen skulle övertas av Riksåklagaren och det fortsatta spaningsarbetet skulle ledas av Rikspolisstyrelsen genom Rikskriminalpolisen. Hans Holmér hängde kvar ytterligare en månad, men såg sig till slut tvungen att inlämna sin avskedsansökan. Vad som kan verka uppseendeväckande i detta specifika fall är att han valde att istället för att gå till sin närmaste chef justitieministern, valde att personligen uppsöka statsministern Ingvar Carlsson. Holmér hade tydligen inte helt förbrukat regeringens förtroende, utan fick vara kvar i utredningen som rådgivare. PKK-spåret inte helt förbrukat PKK-spåret ansågs inte helt förbrukat för Palmeutredningen utan drevs vidare av en särskild arbetsgrupp hos SÄPO:s terroristrotel med Valter Kegö som chef. Till en början hade man till sitt förfogande en stab på ett 30-tal polismän, men många valde snart att hoppa av. I gruppen ingick, förutom Kegös vapendragare Jan-Henrik Barrling, även en kriminalinspektör vid namn Jerker Söderblom. En av de viktigaste arbetsuppgifterna var att slutföra undersökningen av vittnesuppgifterna kring mordplatsen vid tidpunkten från mordet - något som Hans Holmér tidigare hade avstyrt. PKK-experterna fastnade särskilt för tre vittnesmål, som tycktes stödja deras uppfattning om att kurderna var inblandade. Den 4 december 1987 upprättade så Jerker Söderblom en promemoria, i vilken han drog slutsatsen att 'mordet med största sannolikhet utförts i organiserad form under samverkan av flera personer'. Dessa skulle ha varit av utländsk börd, stammande 'från ett område avgränsat i öster av Iran, i väster av Marocko och i norr av Bulgarien'. I samband med rättegången mot Christer Pettersson åberopade dennes försvarare, Arne Liljeros, upp denna PM, då dess ordalydelse ju tvivelsutan motsäger teorin om den ensamme gärningsmannen. Jerker Söderblom kallades in och avlade ett häpnadsväckande vittnesmål, i vilket han erkände att han helt enkelt hittat på det hela för att SÄPO-gruppen skulle få mer resurser till att utreda PKK-spåret!!! Trots att hans PM torde ha sammanfattat hela utredningsgruppens uppfattning tog nu denne kriminalinspektör på sig hela skulden för detta falsarium. Denna rådiga insats till förmån för polisens och åklagarnas PKK-spår ledde inte till någon reprimand. Den biträdande rikspolischefen tyckte tvärtom att det var 'rakryggat' från Söderbloms sida att stå för vad han gjort. Jerker Söderblom hade också visat sig vara Palmeutredningen behjälplig även i andra viktiga sammanhang. Han fick bl.a. arbeta med kontrollen av vittnesuppgifter som pekade på en eventuell polisinblandning i mordet och kom att vara till stor nytta när det gällde att samla in underlag till en fällande dom mot Christer Pettersson. Att Jerker Söderbloms insatser rönt uppskattning från högre ort visar inte minst hans befordran till kriminalkommissarie. Fortsättning följer: Ebbe Carlsson-affären Att PKK-spåret var för bra för att lägga åt sidan kom senare att bli uppenbart i samband med avslöjandet av den s.k. Ebbe Carlsson-affären, som rullade upp under sommaren 1988. Ebbe Carlsson och Hans Holmér lärde känna varandra redan 1974 då Ebbe Carlsson arbetade som pressekreterare åt dåvarande justitieministern Lennart Geijer. Hans Holmér var då chef för Säkerhetspolisen. Tillsammans kom de att delta i tre mörkläggningar av skandalhistorier i mitten av 70-talet: Säpos olagliga avlyssning av den kommunistiska tidningen Gnistan 1975, Affären med sjukhusspionen (som kartlade personer med kommunistsympatier på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg 1976 och så den s.k. Geijer-affären (om att Lennart Geijer köpt sexuella tjänster av prostituerade kvinnor). Det mest komprometterande med Ebbe Carlsson-affären bestod i att denne bokförläggare och Ebbe Carlsson tilldelas särskilda befogenheter av Anna-Greta Leijon, som då var justitieminister, och några höga polischefer inom SÄPO, för att i samarbete med den ovannämnda arbetsgruppen hos SÄPO genomföra en egen utredning av Palmemordet syftande på att återigen försöka nagla fast PKK-spåret. I kulisserna verkade både Hans Holmér och Parisambassadören Carl Lidbom. Historien började rullas upp efter avslöjandet att Ebbe Carlsson-ligan försökte smuggla in olaglig avlyssningsapparatur i Sverige som skulle vidare till en lägenhet på Renstiernas gata på Söder i Stockholm, vilken i sin tur skulle tjäna som ett slags sambandscentral med bl.a. olagliga buggningsoperationer på agendan. Vidare hade Ebbe Carlsson via SÄPO fått tillgång till mycket känsliga uppgifter, som till exempel utskrifterna av den illegala och därför superhemliga diplomatbuggningen från mordnatten (av en diplomat vid den sovjetiska ambassaden i Stockholm), vilken har tolkat som att den sovjetiska underrättelsetjänsten hade förhandsinformation om det förestående attentatet. Detta kom att bilda en av hörnstenarna till Ebbe Carlssons mordteorier, som gick ut på att PKK, Iran och även Sovjetunionen var inblandade i statsministermordet. Enligt honom var det i augusti 1985, under ett hemligt möte i Damaskus, som en företrädare för Irans regering gav i uppdrag åt PKK att genomföra denna mordoperation. Irans motiv skulle då bestå i ett behov av att utkräva hämnd mot Olof Palme för att han ska ha stoppat ett försök att smuggla in Robot 70 i Iran under det pågående Iran-Irak-kriget. Ebbe Carlsson hävdade dessutom att SÄPO hade kunnat förhindra mordet om man hade vidtagit adekvata åtgärder efter en korrekt analys av befintliga telefonavlyssningar av kurder samt vissa spaningsrapporter från Palmes bostad vid Västerlånggatan i Gamla stan. Han hävdade att ansvaret för denna försumlighet låg hos några höga tjänstemän på SÄPO - främst dess operative chef P-G- Näss. Att dåvarande statsminister Ingvar Carlsson på ett tidigare stadium än vad han medgivit haft kännedom om Ebbe Carlssons aktiviteter kan idag anses som bevisat. Anmärkningsvärt är också att några av Hans Holmérs livvakter - Per-Ola Karlsson och Per Jörlin - som tidigare ingått i den s.k. Baseballigan, rekryterades till Ebbe Carlssons hemliga grupp och att den illegala specialutrustningen införskaffades via vapenhandlaren Carl Gustav Östling, som i Polisspårssammanhang brukar omnämnas som Ö. Här kan det vara av intresse att nämna att tullkriminalen gjorde en husrannsakan hemma hos Östling i samband med att Ebbe Carlsson-affären började rulla upp. Förutom en hel del vapen, hittade tullkriminalarna nu en hel del ammunition av olika slag, bl. a. den typ av pansarbrytande Winchester-Western-ammunition av samma slag som de s.k. Palmekulorna som upphittades i närheten av mordplatsen. Ebbe Carlsson-affärens efterdyningar Den politiska processen kring Ebbe Carlsson-affären ledde till att justitieminister Anna-Greta Leijon, liksom riskpolischefen Nils-Erik Åhmansson och Säpochefen Sune Sandström fick lämna sina poster. Det blev också flera rättegångar till följd av Ebbe Carlsson-affären. I den första vändan dömde hovrätten Ebbe Carlsson för anstiftan till varusmuggling, Per-Ola Karlsson för försök till varusmuggling, Per Jörlin för varusmuggling och olaga vapeninnehav. Samtliga fick bötesstraff. I samband med förhören framgick det också att buggning förekommit, varefter inte minst Hans Holmér och ytterliga några operativa chefer vid Säpo åtalades. Samtliga åtalade gjorde gällande att avlyssningen var motiverad mot bakgrund av den nödsituation som rådde och yrkade på att gå fria från straff. Hursomhelst blev målet avgjort i hovrätten 1992, som utdömde villkorlig dom och böter till P-G Näss och böter till de övriga, bl.a. Hans Holmér, för flera fall av olovlig avlyssning. En analys av Ebbe Carlsson-affären ger vid handen att det förekom en myndighetskonspiration på hög nivå för att vid sidan av den rättsenliga och reguljära mordutredningen ordna en godtagbar skenlösning på Palmemordet. Intressant att notera är också att Säpo tog hjälp av CIA för att bugga PKK-anhängare. Dessa sensationella uppgifter finns dokumenterade i den dåvarande chefsåklagaren Jan Danielssons utredning om den olagliga buggningen. Dessa internationella kontakter ger också belägg för misstanken som författaren Anders Jallai enligt honom även delas av de dåvarande operativa cheferna vid Säpo, P-G Näss och Olof Frånstedt, nämligen att Ebbe Carlsson kan ha ingått i en organisation som Stay Behind eller det s.k. Krigs-IB - den allra hemligaste delen av den svenska underrättelsetjänsten, vars verksamhet utfördes vid försvarsstaben under IB-chefen Birger Elmérs ledning och som i sin tur direkt gynnade det socialdemokratiska partiet. Alltså en med Säpo konkurrerande underrättelsetjänst knuten till det statsbärande partiet. Ytterligare ett belägg för detta är att hyreskontraktet för Ebbe-ligans spioncentral på Renstiernas gata lär ha varit skrivet på den före detta IB-medarbetaren Ingvar Paues. Hursomhelst leder skandalen kring avslöjandet av Ebbe Carlsson-affären till nästa steg, som handlar om att polis och åklagare till sist får fria händer från kanslihuset att ordna till en ny lösning genom att sätta dit en lämplig 'ensam galning' - denna gång en kriminellt belastad man från Stockholms undre värld.