3. TEORI Själva vattendelaren mellan de båda teoribildningarna kring I K:s död, utgörs naturligtvis av frågan om det var fråga om självmord eller mord. De författare m fl som omhuldar självmordsteorin, som samtidigt måste betraktas som den "officiella" versionen, brukar uppehålla sig vid att det, enligt deras förmenande, förelåg klara motiv för ett självmord, dvs att I K var medveten om att koncernens ekonomiska ställning var undergrävd och att han på detta drastiska sätt valde att föregripa ödet, då det bara var en tidsfråga innan det skulle uppdagas att han gjort sig skyldig till svindlerier och bokföringsbrott. Han var helt enkelt desperat och såg ingen annan utväg, anser man. Självmordsteorin implicerar följaktligen att I K var en bedragare av något slag. Ett av skälen att jag kallar denna teori den "officiella" är att den ingår i den offentliga historieskrivningen som kan studeras dels i diverse uppslagsverk och dels i översikter över Sveriges ekonomiska historia under 1900-talet, skrivna av ekonomhistoriker som t ex Lars Magnusson och Lennart Schön. Som framgår av det inledande resonemanget föreligger det också en alternativ teoribildning om vad som skedde i samband med Kreugerkraschen och som inrymmer både "mordteorin" och "plundringsteorin". Denna teoribildning går ut på att I K föll offer för en mordkomplott, anstiftad av hans fiender som därigenom inte bara såg till att undanröja en mäktig motståndare, utan även såg till att vara med om att dela på rovet i form av Kreugerkoncernens enorma tillgångar. Som en logisk konsekvens av hur man ställer sig till frågan om självmord eller mord kommer också svaret på den andra viktiga frågan - den om I K var en bedragare eller ej - och därmed uppkommer helt olika tolkningar om vem eller vilka som egentligen handlat på ett brottsligt sätt. Förklaringarna spänner över hela spektret från att I K var en storsvindlare till att han och hans företagsgrupp och alla som satsat pengar på honom tvärtom blev utsatta för ett av världshistoriens största ekonomiska brott. (Man behöver dock inte ta ställningen i den första frågan för att ha en åsikt om huruvida det gick rätt till när Kreugerkoncernen drevs i konkurs och avvecklades.) Om man vill fördjupa perspektivet finner man här olika synsätt på det moderna Sveriges utveckling efter 1932, som också var det inledande året för Socialdemokraternas långa regeringsinnehav. Ytterst kan detta sägas beröra frågan om själva legitimiteten för den politiska och ekonomiska makten i Sverige efter detta ödesår. Efterspelet till Kreugerkraschen kan ses som den viktigaste maktförskjutningen i svenskt samhällsliv under det förra århundradet. Många anser att förekomsten av konspirationsteorier inte är bra för ett öppet och demokratiskt samhälle, men icke desto mindre har det visat sig att dylika teorier stämt överens med verkligheten och blivit bekräftade och erkända av såväl det politiska etablissemanget som den offentliga historieskrivningen, d v s den som historiker av facket presterat. Om man inte vill gå så långt tillbaka i tiden som till morden på Gustav III och Axel von Fersen kan man som exempel nämna ett par mer närliggande fall från efterkrigstidens Sverige: Sveriges hemliga försvarssamarbete med NATO samt förekomsten av en parallell underrättelsetjänst, IB, som var kopplat till det socialdemokratiska partiet, och sysslade med bl a illegal åsiktsregistrering. På den internationella arenan finns det fler exempel på konspirationsteorier som blivit bekräftade: man kan nämna den amerikanska underrättelsetjänsten CIA:s roll i störtandet av diverse misshagliga politiker, som t ex Salvador Allende i Chile och dess planer på att försöka mörda Fidel Castro samt det faktum att många politiker i 1970-talets Italien verkligen hade samröre med maffian. Men så länge de alternativa förklaringarna inte blir bevisade och officiellt bekräftade klumpas de ihop under samlingsnamnet "konspirationsteorier" som inte bör tas på allvar. Ett vanligt grepp är att istället för gå i polemik ägna sig åt den typen av personangrepp som går ut på att "skjuta budbären" - att ifrågasätta själva trovärdigheten hos en meningsmotståndare, som det därför inte är lönt att debattera med. Den amerikanske historikern Daniel Pipes ger t ex uttryck för uppfattningen om själva konspirationstänkandet som ett utslag av paranoida vanföreställningar. Visst finns det fog att hänföra vissa typer av konspirationsteorier till kategorin "stolligheter". Lång är raden av olika redogörelser för höga frimurares och/eller sionisters ondskefulla strävan efter världsherravälde. Men för den skull bör man inte avfärda allt som antyder att det bland maktens män kan förekomma ett intrigspel i det fördolda med det outtalade syftet att gagna det egna intresset av mer makt och pengar, särskilt inte om dessa teorier bygger på fakta. När det handlar om Kreugerkraschen har dessutom de svenska myndigheterna delvis underblåst misstankarna om att det i detta stora material finns sådant som inte tål offentlighetens ljus. Detta skedde genom att hemligstämpla hela ärendet - p g a dess känsliga natur. För att studera handlingarna i det s k Kreugerarkivet på Riksarkivet, som upptar drygt 100 hyllmeter, var man ända fram till hösten 1999 tvungen att ha tillstånd från justitiedepartementet. Den offentliga historieskrivningen om I K har dock inte bekräftat att han blev utsatt för någon form av komplott. Dylika misstankar brukar snarare hänföras till den "mytbildning" som uppstått kring I K - en person som redan under sin levnad omgavs av ett stort mått av mystik och oåtkomlighet.