18.3 KONKURSFÖRVALTNINGEN "Kapitalister är sällan för fina för de lågprismarknader som konkursbon utgör", skrev Roland Svensson i sitt genmäle på Ångströms ovan anförda debattartikel i Dagens Industri 1990. Man behöver inte ägna något långvarigt studium av konkursförvaltarnas utförsäljning av Kreugerkoncernens enorma tillgångar för att förstå att det ligger något i detta uttalande. Det är naturligtvis oerhört svårt att bedöma huruvida utförsäljningen gick korrekt till, i enlighet med fordringsägarnas intressen - till vilka även aktie- och debenturesägarna räknas - eller om det här var fråga om något som kan liknas vid en "plundring". Tidpunkten för avvecklingen var i alla fall mycket illa vald, i alla fall om man betraktar fordringsägarnas intressen. Under perioden 1928 - 1945 nådde Stockholms Fondbörs sin bottennivå under första halvåret 1933. Utförsäljningen borde hursomhelst inte ha påskyndats på det sätt som skedde, utan kunde ha anstått till en senare tidpunkt. Den senare utvecklingen kom att visa att K&T:s aktieportfölj var "sällsynt välkomponerad". Som framgått tidigare förklarades många tillgångar som "fiktiva" och avskrevs helt och hållet. I andra fall blev de föremål för omotiverade nedskrivningar och försåldes för en billig penning, främst till de pantvårdande bankerna. På så vis kan man säga att de stora italienska tillgångarna och aktieinnehavet i bankirfirman AWEA bokstavligen "gick upp i rök". År 1951 lämnade "Föreningen debenturesägare hos Aktiebolaget Kreuger & Toll" in en petition till konungen, i vilken man yrkade att denne skulle föranstalta en granskning av konkursförvaltningen i dess helhet, något som försvårats genom att utredningen från Price, Waterhouse & Co hållits hemlig. Debenturesägarnas förening räknade ut att förvaltarna, enbart genom en ansvarsfull försäljning av åtta objekt, hade kunnat dra in ytterligare 350 miljoner kr till konkursboet. Innehavet av de stora aktieposterna i det amerikanska bolaget Diamond Match (350 000 st) som hade kostat K&T 13,5 miljoner dollar i inköp, värderades till 10 miljoner kr och såldes för 5 175 000 dollar, varav konkursboet till slut endast fick 460 000 dollar. Resten tog "de kreditgivande bankerna" hand om, trots att det är tveksamt om dessa aktier överhuvudtaget var belånade. Aktierna i Sirius A.G., som i konkursstaten var upptagna till ca 960 000 kr, såldes för ett lägre belopp än vad K&T:s fordran på bolaget var värd. Svenska Tändsticks Aktiebolaget klarade sig från konkurs. (Att Jacob Wallenberg arbetade för att försätta även STAB i konkurs, framgår om man studerar en skrivelse från Nothin till Fehr och Prytz, i vilken han fällde kommentaren att om Jacob Wallenbergs låga värderingar av STAB:s tillgångar stämde, så måste detta företag omedelbart träda i likvidation.) I resultatredovisningen för år 1932, vilken blivit fastställd av Jacob Wallenberg och Assar Gabrielsson, gjordes istället avsevärda nedskrivningar av STAB:s samtliga tillgångar, så att en förlust på 500 miljoner kr kunde presenteras. Rörelsevinsten hade annars varit ganska normal: 51 miljoner kr. Aktiekapitalet skrevs ned från 360 miljoner kr till 90 miljoner kr genom överföring till reservfonden, varefter man gjorde en nedskrivning på tillgångssidan med ofattbara 523 miljoner kr. Aktieinnehavet i IMCO skrevs ned från 163 miljoner kr till noll och fordringarna på Continental med 90 miljoner kr eller 90 %. Torsten Kreuger hävdar i en av sina böcker att STAB:s tillgångar redan var lågt upptagna i bokföringen och att Wallenbergarna lyckades förvärva majoritetsposten i STAB för endast 3 % av det "verkliga värdet", som utgår från en aktievärdering på 300 kronor styck. Den aktiepost som medförde bestämmanderätten i STAB övertog Enskilda Banken från K&T:s konkursbo till en kurs av 10 kr per aktie (33 % under konkursstatens låga värdering), vilket förmodligen inte hade varit möjligt utan 1932 års bokslut. Att även det kraftigt beskurna Tändsticksbolaget var ett lönsamt företag framgår inte minst av att dess samlade årsvinster under tioårsperioden 1933-1942 uppgick till hela 432 miljoner kr brutto, trots betydande kursförluster. Stockholms Enskilda bank övertog också kontrollen över flaggskeppet LM Ericsson. I likhet med Tändsticksbolagets aktier blev även aktierna i LM Ericsson, till följd av paniken efter alla "avslöjanden", föremål för kraftiga kursfall och kunde sålunda inhöstas till priser på 5-10 kr styck. Även här tillämpades stora nedskrivningar, som i LM Ericssons fall bidrog till uppkomsten av en bokförd förlust på nästan 23 miljoner kr. Wallenberg-sfären betalade genom SEB:s dotterbolag Caritas visserligen runt 17 kr styck för LM-aktierna, men hade också passat på att göra stora uppköp när börskurserna pendlade mellan 4,50 kr och 6 kr. Fastighetsaktiebolaget Hufvudstadens 149 000 preferensaktier i konkursstaten värderades till 14,9 miljoner kr. Först hade man rutinmässigt gjort en kraftig och omotiverad nedskrivning: En fullgod fordran som Holländska K&T:s hade på fastighetsbolaget Hufvudstaden skrevs ned från 11 miljoner kr till 1 miljon kr, till glädje för köparna. Skandinaviska Banken övertog 76 000 av aktierna för 7,6 miljoner kr och kvittade återstoden av dessa mot en skuld till banken på 500 000 kronor. Utförsäljningen av Boliden har också mött viss kritik. Byttner anser t ex att det här snarare var fråga om en "donation". Bolidenaktierna hade, tillsammans med aktier i Hufvudstaden och tyska och ungerska obligationer, legat som säkerhet för ett lån hos Skandinaviska Kredit på 93 miljoner kr. I december 1934 värderades hela hypoteket till 252,9 miljoner kr. För att bli av med sin skuld på 93 miljoner kr till banken, liksom ett borgensåtagande som dock aldrig behövde utnyttjas på 34 miljoner kr, gjordes vissa avräkningar som resulterade i att konkursboet endast fick 21,9 miljoner kr tillbaka. Den bristande matematiken skulle här bestå i att 252,9-127 inte är 21,9 miljoner kr och att det alltså fattas ett belopp på så mycket som 104 miljoner kr. Thunholm upplyser oss dock om att denna siffra på 104 miljoner kr överensstämmer med Skandinaviska bankens fordran på I K:s dödsbo och att Bolidenengagemanget under många år kom att bli en tung belastning i bankens balansräkning. Det andra "skolexemplet" som Thunholm bemöter är försäljningen av Svenska Cellulosa Aktiebolaget (SCA): År 1931 hade Handelsbankens Ernfrid Browaldh i sin egenskap av styrelseledamot i SCA varit med om att höja aktiekapitalet från 50 till 100 miljoner kr samt intygat att detta blivit kontant inbetalat. Browaldh, som sedan kom att ingå i "Kreugerkommissionen", tog så småningom itu med att ombesörja en värdering av dessa SCA-aktier, vilket ledde till att hela aktiestocken i företaget nu endast skulle vara värd 4 miljoner kr. Handelsbanken köpte 1934 hela företaget för detta belopp. Ångström hävdar att Browaldh och Handelsbanken i realiteten endast behövde betala 360 000 kr för förvärvet av samtliga aktierna i SCA, då ju bolaget kom att betala alla sina skulder självt. Thunholm menar, i polemik mot detta, att SCA i själva verket var "konkursmässigt", med ackumulerade förluster på 23 miljoner kr mm, vilket nödvändiggjorde en sanering av bolagets ställning medelst nedsättning av aktiekapitalet. Han menar att köpeskillingen uppgick till 9 miljoner kr totalt och betonar att detta engagemang kom att bli tungt för Handelsbanken. Överhuvudtaget anser Thunholm att man kommer fram till samma resultat om man "med oförvillad blick" går igenom pantrealisationerna av Kreugerföretagens aktier. Det faktum att de oprioriterade fordringsägarna fick närapå 43 % av sina fordringar tillbaka från konkursboet uppfattar Thunholm som ett gott betyg åt konkursförvaltarna, som 1941 kunde dra sig tillbaka efter "ett hyggligt slutresultat", medan den andra skolan menar att denna höga utdelning, trots vad som beskrivs som rena "vansinnesförsäljningar" utgör ett av de kraftfullaste beläggen för att världsföretaget K&T var oerhört solitt och överhuvudtaget aldrig borde ha försatts i konkurs.