18.1 VAR KONKURSEN NÖDVÄNDIG? Den ovannämnda konkursansökan för holdingbolaget Kreuger & Toll kompletterades alltså med en preliminär likvidationsbalans per den 24 maj 1932. Arlebäck visar att denna provisoriska "balansräkning synes helt styrd av kommitténs önskan att så snabbt som möjligt få överta innehavda panter för lämnade lån". Förutom Stenbeck var nämligen alla ledamöterna representanter för långivare till K&T. Detta mål skulle man på snabbaste och enklaste uppnå genom ett konkursförfarande. I den slutliga konkursstaten som presenterades i september samma år hade dock tillgångarnas värde uppskrivits något, men fortfarande ansågs konkursen vara motiverad, då det förelåg ett underskott på i runt tal 300 miljoner kr. Om man jämför med K&T:s sista bokslut för året 1930, finner man att det under loppet av ett år skett en kapitalförstörelse på betydligt mer än en miljard kronor(!). En del av denna stora värdeminskning kan förklaras med kursförluster, bortåt 200 miljoner kr, vållade till följd av krondevalveringen efter övergivandet av guldmyntfoten. (Detta var emellertid ett övergående fenomen; redan i början av följande år, 1933, kom även USA att gå ifrån guldmyntfoten, varigenom kronans värde i stort sett återställdes. Det dröjde heller inte länge förrän aktiekurserna för Kreuger-gruppens aktier genomgick en märkbar förbättring och vida översteg de utomordentligt låga kurser som noterades i samband med den panik som uppstod efter I K:s död och Kreugerkommissionens olika utspel.) Utredningsmännen kom alltså fram till att koncernens ställning var undergrävd och att en konkurs var nödvändig. För att motivera detta ställningstagande gjordes en mängd nedskrivningar av koncernens tillgångsvärden, i de fall man nu inte helt sonika valde att avföra vissa tillgångsposter och företagsvinster som "fiktiva". På skuldsidan, däremot, accepterades i regel alla krav, oavsett om de kunde styrkas eller inte. I en bilaga till konkursförvaltarnas första rapport finner man under denna rubrik även vad som antogs vara "dubbelföringar av verkliga, i något annat bolag bokförda tillgångar". Rent generellt kan man säga att förvaltarna såsom fiktiva tillgångar betraktade i stort sett samtliga fordringar på I K och på det holländska dotterbolaget N.V. Financieele Maatschapij Kreuger & Toll (Holländska K&T) och samtliga tillgångsposter som de överhuvudtaget inte lyckats - eller funnit det mödan värt - att uppspåra och identifiera. Många av krediteringarna på I K berodde på ett förfarande som denne i regel tillämpade när han skaffade sig kontrollen över tändsticksindustrin i något land. I det inledande skedet tog han själv på sig risken och gjorde fabriksinköpen i eget namn, varefter kostnaderna debiterades honom personligen. När så organisationen var färdig överläts fabrikerna på något av koncernens företag och I K:s personliga konto kunde krediteras. Revisorerna och förvaltarna verkade inte förstå detta system och brydde sig inte om att undersöka om det kunde finnas några bakomliggande värden bakom de ca 330 miljoner kr i fordringar på I K och 70 miljoner kr på Holländska K&T, varför de avskrev beloppen helt och hållet. På samma sätt gick man till väga med två betydande aktieposter i US Steel och General Electric, varvid värden på ytterligare drygt 50 miljoner kr förklarades som fiktiva och avskrevs helt. Så sent som år 1964, då Torsten Kreuger fick ta del av vissa handlingar, som i likhet med alla Price, Waterhouse & Co:s 67 utredningsrapporter länge var hemligstämplade, kunde man fastställa att revisionsbyråns nedskrivningar i vissa fall uppgått till omkring 90 % av tillgångarnas värde. Koncernens omsättningstillgångar utgjordes till stor del av långfristiga obligationslån med goda säkerheter, oftast i form av nationella monopolbolag, vars avkastning i allmänhet täckte räntor och amorteringar. I balansräkningen för 1930 var dessa obligationer, med nominella värden på bortåt en miljard kr, nedskrivna till 404 miljoner kr. I den preliminära likvidationsbalansen upptogs dessa tillgångar till knappt 179 miljoner kr och sedan, i den slutliga konkursstaten, till 225 miljoner kr. Arlebäck förhåller sig mycket kritisk till de värderingsmetoder som här tillämpades av utredningsmännen och konkursförvaltarna och finner det minst sagt skandalöst att dessa inte stämde av sina uppgifter mot bankernas engagemangsuppgifter, vilket i andra fall är ett "självklart kontrollinslag". (Storleken på koncernens skulder till de svenska bankerna uppgick i början av 1932 till 828,3 miljoner kr, eller 18 % av deras totala utlåning). Särskilt värderingen av de tyska obligationerna kan man förhålla sig kritisk till. Om man hade värderat samtliga tyska obligationer till 100 %, vilket det fanns goda skäl att göra, skulle hela bristen i konkursboet helt raderas ut. Häradshövding Wallenberg påstås här ha medverkat indirekt till en del av det låga utbytet från de tyska obligationerna genom att råda den tyska regeringen att inställa servicen på Kreugerlånen. Ytterligare en post tyska obligationer för nominellt 47 miljoner kr (258,5 miljoner kr) hade helt utelämnats ur konkursstaten. Obligationerna avseende politiskt osäkra och ekonomiskt svaga länder som Jugoslavien, Ungern, Rumänien, Grekland och Ecuador upptogs i konkursstaten till knappt 29 % av det nominella värdet. Som en kuriositet kan här nämnas att lånet från 1929 till Rumänien på 30 miljoner dollar reglerades så sent som den 24 juni år 2001. Då undertecknade statsminister Göran Persson och Rumäniens premiärminister Nastase en överenskommelse som innebär att ABB-företaget Elektroinvest får 120 miljoner dollar. Även koncernens innehav av aktier i industriföretag blev föremål för betydande nedskrivningar i de fall de inte blev avskrivna helt och hållet som "fiktiva". Värdet av dessa aktier, som år 1930 hade ett sammanlagt börsvärde på 1 054 miljoner kr uppgick i konkursstaten till knappt 219 miljoner kronor. Detta beror delvis på att man värderade dessa till då rådande börskurser som befann sig på en bottennivå. Detta gäller såväl innehavet av aktier i LM Ericsson som de i SCA och STAB. Aktierna i SCA värderades i konkursstaten till 27 miljoner kr, vilket motsvarade drygt hälften av bolagets nyinvesteringar under 1930 och 1931 i världens största sulfatfabrik. STAB-aktierna var endast värderade till ofattbart låga 4,1 miljoner kr. Anmärkningsvärt är annars att ett stort antal STAB-aktier, som fanns upptagna i råbalansen för K&T per den 31 december 1931 till ett antal av 420 000, i konkursstaten reducerats till 3 697 stycken. (Den senare innehåller dock 250 455 "aktier", men mellanskillnaden är ändå betydlig). Då det förefaller otroligt att så många aktier avyttrats från årsskiftet fram till I K:s död, kan man misstänka att dessa säkerligen var belånade, men att någon eller några personer "glömt" att upplysa om detta. Även betydande mängder aktier i Skandbanken, Grängesberg hade "försvunnit" eller försålts på liknande sätt under denna period. Inte heller det betydande innehavet i SKF (79 764 st aktier) eller det i Handelsbanken (4,5 % av rösterna) återfanns i konkursstaten. En annan tolkning av dylika diskrepanser är att istället, som Glete gör, skylla på att I K inte alltid kan ha varit särskilt "träffsäker" i fråga om antalet aktier i sitt sista bokslut. Antalet i konkursstaten betraktas då som det "verkliga antalet". Professor Robert Kristensson reagerade också mot denna konkursstat och menade att man utan överdrift kunde beteckna den som en "panikvärdering". Kristensson hävdar dessutom att konkursen var olaglig. Med hjälp av f d huvudbokföraren i K&T, J W Kårfors, gjorde han en uppställning av en alternativ likvidationsbalans, som visar att bolagets ställning så sent som i maj 1932 inte nödvändiggjorde någon konkurs. I denna uppställning upptogs tillgångarna i enlighet med aktiebolagslagen från 1910 som stadgade "att tillgångar avsedda till stadigvarande bruk för bolaget, må, även om verkliga värdet är lägre, upptas till det belopp, som motsvarar kostnaderna för deras anskaffning...". Genom att K&T var ett holding- och förvaltningsbolag anser man att praktiskt taget alla dess tillgångar kunde hänföras till den definitionen och sålunda inte behövt värderas enligt de bottenkurser som noterades under den värsta baisse-paniken 1932. Även i professor Kristenssons alternativa likvidationsbalans är tillgångarna förvisso relativt lågt värderade och även han har bortsett från såväl goodwill som utländska fastighetsvärden och inteckningar. Trots detta överstiger ändå tillgångarna skulderna med 84 754 000 kr. En annan betydande tillgångspost, vars försäljning enligt Kreugers försvarare hade kunnat bevara koncernen var aktierna i gruvföretaget Boliden som år 1929 förvärvats av I K. Det var meningen att K&T sedermera skulle överta gruvan genom en emission av debentures 1932, som emellertid misslyckades, varför I K blev tvungen att lämna Bolidenaktierna som pant för ett lån hos Riksbanken och Skandinaviska Banken. Om man tar hänsyn till värderingar som vid denna tid gjordes av experter från USA finner man att gruvan utan anläggningar ansågs vara värd ca 370 miljoner kr. Det fanns alltså ett betydande övervärde att hämta. Mot bakgrund av den danske professor Bircks huvudlösa uttalande om att gruvan helt saknade värde, lät finansministern Hamrin göra en snabbutredning som kom fram till ett mer blygsamt värde, närmare bestämt 200 miljoner kr. Men endast ett par dagar innan Hamrins utredning blev kvar hade Kreugerkommissionen redan hunnit framtvinga konkursen. Sammanfattningsfis kan man säga att utredningsmännen i den s k Kreugerkommissionen gjorde sin plikt gentemot sina reella uppdragsgivare - Handelsbanken och Stockholms Enskilda Bank - genom att utnyttja situationen. Det låg ju i dessas intresse att överta de panter som K&T ställt som säkerhet för banklån, något som bäst kunde uppnås genom att driva K&T i konkurs. Felet bestod följaktligen i att dessa män överhuvudtaget fick detta uppdrag och att de tilläts göra sig till en överstyrelse för K&T att styra och ställa helt efter eget gottfinnande.