18. KREUGERKONCERNENS KONKURS Den 21 april meddelade Kruegerkommissionens ordförande Torsten Nothin att han ej längre ville sitta kvar som ordförande i kommissionen, vars övriga ledamöter dock yrkade på att han i alla fall formellt kunde kvarstå som ordförande. Nothin avgick definitivt den 2 maj 1932 och efterträddes av Martin Fehr. Den 20 maj förklarade Kreugerkommissionen i en för koncernen ödesdiger skrivelse att "det redan nu med säkerhet kan fastställas att bolagets ställning icke giver möjlighet till avveckling på annat sätt än genom konkurs." Innan man kunde upprätta en definitiv koncernbalansräkning behövde man emellertid först slutföra "en utomordentligt omfattande och tidskrävande undersökning"... "beträffande en mångfald bokföringstransaktioner som under en följd av år ägt rum." Denna skrivelse var tänkt att utgöra kommissionens slutrapport till den bolagsstämma i Kreuger & Toll vilken skulle gå av stapeln nästföljande dag. Kommissionens skrivelse, liksom den provisoriska balansräkningen per den per den 31 mars 1932, enligt vilken K&T förlorat nästan 900 miljoner kr eller ca 71% av sina tillgångsvärden sedan årskiftet, föredrogs under bolagsstämman, som dock inte ville fatta något beslut i frågan, utan beslöt att ajournera sammanträdet till den dag som styrelsen bestämde (Styrelsen hade förresten, märkligt nog, inte hade haft ett enda sammanträde mellan den 29 mars och den 4 maj). Någon ytterligare bolagsstämma blev dock aldrig sammankallad: samma dag som bolagsstämman framställdes ett styrelseprotokoll i vilket man kunde ta del av beslutet att till "konkursdomaren göra framställning om bolagets försättande i konkurs". I det här sammanhanget är det uppseendeväckande att styrelsens så viktiga beslut om att försätta bolaget i konkurs överhuvudtaget inte var omnämnt i protokollet från bolagsstämman den 21 maj. Styrelsesammanträdet hade ju ägt rum före bolagsstämman. Den 24 maj inlämnades så en ansökan till konkursdomaren vid Stockholms rådhusrätt, i vilken K&T begärde sig självt i konkurs. Denna konkursansökan var undertecknad av endast en av de 13 styrelseledamöterna, nämligen Nils Ahlström, som var en av direktörerna i bolaget. Visserligen hade han, liksom de övriga högre tjänstemännen i K&T, blivit avskedad, men han hade fått behålla rätten att teckna firman i bolaget. Eftersom konkursansökan skett på egen begäran, prövade aldrig rådhusrätten huruvida det var befogat eller ej att sätta världskoncernen Kreuger & Toll - enligt vissa bedömare en av världens mest solida bolagsbildningar - i konkurs. Det finns heller inget skriftligt protokoll som visar att detta uppdrag blivit delegerat till Nils Ahlström. Ahlström hade därtill under en längre tid varit avkopplad från koncernens affärer och skulle, enligt uppgift, så snart I K kommit tillbaka till Sverige, även blivit berövad rätten att teckna firma. Han skaffade sig sedermera t o m intyg om att han inte hade begripit någonting av affärerna: I en under edlig förpliktelse författad skrivelse till domstolen i maj 1932 skrev Hugo Stenbeck följande: "Min uppfattning är vidare, att major Ahlström tagit en mycket ytlig del i bolagets finansoperationer och att han inte känt till eller genomskådat de bedrägliga transaktioner och falska bokföringar som förekommit." Bolagsstämman hade annars kunnat stoppa konkursansökan, som av rent formella skäl överhuvudtaget inte borde ha godkänts. Därefter skulle stämman ha kunnat anmoda styrelsen att upprätta en likvidationsbalansräkning, där en generösare värdering av tillgångarna hade kunnat tillämpas. Det fanns ju inget i lagen som föreskrev att alla tillgångar skulle värderas efter de rådande mycket låga dagskurserna. Däremot gavs det utrymme för bolaget att under en tremånadersperiod fylla kapitalbristen. Samma dag som konkursansökan inlämnades blev koncernens VD, Erik Sjöström, häktad. I likhet med utredningskommitténs tillsättande, har även turerna kring konkursansökan blivit föremål för en del polemik, där det ena lägret anser att Nils Ahlström var en svag natur som av kommissionen blev utnyttjad för att kunna genomföra denna "fräcka kupp bakom ryggen på bolagsstämman" och där det andra lägret, även här representerat av Thunholm, förfäktar versionen att det faktiskt var K&T:s styrelse som efter sammanträdet den 21 maj insett att konkursen var oundviklig och inte sett någon annan råd än att följa utredningsmännens rekommendationer, som man lät Nils Ahlström exekvera. Protokollet justerades av samtliga styrelseledamöter. Thunholm hävdar helt frankt att Ångström ljuger när denne påstår att bolagsstämman aldrig accepterade konkursbeslutet. (Ljuger gör då även Torsten Kreuger, Anders Byttner och Claes Lindskog). Eftersom bolaget, enligt Thunholm, vid tidpunkten "uppenbarligen och ovedersägligen" var på obestånd, kunde även fordringsägarna när som helst ha begärt företaget i konkurs. En detalj som i sammanhanget är intressant att notera är att direktören i K&T Juhlin-Dannfelt, om man ska tro på Torsten Kreuger, någon gång 1961 berättat att han utgick från att det var den "Kungliga kommissionen" som tvingat fram konkursen och att både han själv och Rydbeck hade ansett en rekonstruktion vara att föredra.