17. AFFÄREN A W HÖGMAN Mot slutet av mars 1932, endast ett par veckor efter I K:s död, fick Torsten Kreuger besök av en svensk bankman vid namn A W Högman, som hade varit broderns ombud i Paris. Han berättade att I K ingalunda begått självmord och att han möjligen kunde få reda på vilka som låg bakom dådet. Han informerade honom om att han förfogade över bevismaterial som visade att en stor bank i Paris, Banque Daniel Dreyfus & Co, dristat sig till rena olagligheter mot I K. Högmans bolag, i vilket I K hade vissa intressen, hade upptagit ett lån från en fransk firma och som säkerhet deponerat en större post debentures i K&T, vilka sedermera, vid återbetalandet av lånet, skulle redovisas nummer för nummer. Men vissa medarbetare i banken hade trotsat detta och spekulerat med dessa värdepapper på fondbörserna i Paris och New York. Därigenom orsakades kraftiga kursfall, vilka i sin tur försämrade möjligheterna för I K att låna upp nytt kapital. Genom denna kupp gick bl a ett så gott som avslutat engelskt kreditavtal i stöpet. I K hade själv förstått hur dessa baissespekulanter gått till väga. Genom en fransk bank, som han ägde i hemlighet, St. Phallesbanken, lyckades han komma deras metoder på spåren. I det här fallet hade det också uppdagats att säljarna av debentures hade använt sig av falska depåbevis. I K hade nämligen i december 1931 fordrat att den fysiska leveransen av aktuella debentures skulle fullgöras. Det var också på I K:s initiativ som Högman inlett en process mot den aktuella Parisbanken. Före sin avresa till USA hade han överlämnat allt ihopsamlat bevismaterial till sin medarbetare. För att driva processen vidare behövde Högman nu pengar, vilket Torsten Kreuger genast ställde upp med. Han var t o m beredd att stå för rättegångskostnaderna. I den promemoria som Högman lämnade till Torsten Kreuger får man reda på att de anklagade personerna "M. Sabatier jämte en del hjälpare handlade för vissa stora finansmäns räkning, mot vilka vi f.n. besitta graverande material av synnerligen allvarlig natur" och att de sålunda "äro bulvaner, bakom vilka de verkliga skyldiga dölja sig." Torsten Kreuger redogör sedan för hur han en kort tid senare, närmare bestämt i april 1932, blev uppsökt på sitt kontor av advokaten och förre justitieministern Eliel Löfgren, som försökte förmå honom att lägga ned processen. Om han gick med på detta skulle han få mottaga aktier tillhörande holländska Kreuger & Toll till ett värde av inte mindre än 24 miljoner kr. Torsten Kreuger avböjde detta märkliga anbud och förklarade att han var angelägen att få reda på vilka som var de verkliga uppdragsgivarna till Sabatier d'Espeyron och Jacques Barrault (som ser ut att kunna vara en släkting till I K:s hushållerska), vilka suttit häktade sedan mars samma år. Eliel Löfgren lär kort efter detta möte ha begivit sig till Paris för att där sammanträffa med Högman, som visade sig mer samarbetsvillig än Torsten Kreuger. Under förutsättning att han drog tillbaka sin målsägandetalan och sedan inte engagerade sig vidare i saken, skulle han bli belönad med en summa på 8 miljoner francs kontant (2 miljoner kronor). Dessutom skulle han utan att betala något få återtaga samtliga av de reverser på sammanlagt 15 miljoner franc, vilka han och hans bolag hade utfärdat, samt erhålla rätten att för en köpeskilling på endast 38 200 kr köpa aktierna i bolaget AWEA. Den franske åklagaren valde dock att driva processen vidare och de båda kumpanerna blev dömda till fängelse, men det hela försvårades p g a att Högman valde att avstå från att föra sin talan. Torsten Kreuger lät då att genom sin advokat E Heijne stämma Högman för kontraktsbrott. I det läget infann sig de franska bankirernas advokater hos Heijne och erbjöd denne en ansenlig summa pengar för att lägga ned denna process. Enligt uppgift rörde det sig om 100 000 kr. Utan att rådgöra med målsägaren, Torsten Kreuger, efterkom Heijne fransmännens önskemål. De franska advokaterna såg sedan till att betala de tvistiga beloppen för Högmans räkning. Torsten Kreuger försökte också genom en av konkursförvaltarna i K&T, Sven Lindeberg, få Högmans aktieköp återkallat, men inte heller detta lyckades han med. Högman hade alltså för en köpeskilling på 38 200 kr fått överta aktierna i AWEA S.A. , efter att först utverkat ett intyg från revisorer om att företaget saknade tillgångar. Men vad som inte nämndes var att AWEA i sin tur förfogade över en stor mängd värdepapper som överlämnats från Kreugerkoncernen i syfte att genomföra vissa transaktioner. Enligt Torsten Kreuger var det dessa aktier och obligationer som advokaten Eliel Löfgren erbjudit honom om han avstod från att driva processen i Paris. Vid tillfället var de värda 24 miljoner kr och tillhörde holländska Kreuger & Toll. Enligt Ångström fanns där även debentures i K&T till ett värde av inte mindre än 18 miljoner kronor. När konkursförvaltaren sedermera kom med sin återgångstalan existerade inte det bolag, med vilket uppgörelsen hade ingåtts. Genom ett sinnrikt förfarande med olika bolagsbildningar, namnbyten och hastiga likvidationer, hade AWEA helt enkelt upphört att existera och därmed också den stora värdepappersposten - i alla fall för K&T:s fordringsägare. Den andra hälften av den värdefulla aktieportföljen hade Högman påpassligt sett till att överföra till den egna bankirfirman A.W.Högman & Co. Aktiebolag. Intressant att notera är att Dagens Nyheter, i sin korta rapportering av denna affär, redan den 15 mars 1932, hade följande att förtälja om Jacques Barrault, som vid tidpunkten satt häktad för trolöshet mot huvudman och illegalt uppträdande på fondmarknaden: "Barrault torde, enligt uppgift från T.T., endast ha varit ett redskap för större baissistintressen." Torsten Kreuger var i alla fall själv personligen övertygad om att det just var "baisse-spekulanternas desperata belägenhet som föranledde dem att planera och genomföra mordet på I K den 12 mars 1932.", vilket därigenom räddade dem från ekonomisk ruin. Det framgick sedermera att ytterligare minst tre av I K:s förtrogna direktörer i koncernen betett sig illojalt mot honom och lånat ut värdepapper som I K på olika sätt dragit undan från marknaden. Affären Högman kan mycket väl ha haft en central roll i hela Kreugerdramat. Medarbetarna vid Banque Daniel Dreyfus & Co hade ju begått uppenbara olagligheter mot I K och måste i vilket fall som helst ha upplevt I K:s hastiga bortgång som en befrielse. Det gäller naturligtvis också för de intressen som lär ha figurerat i bakgrunden. Enligt franska uppgifter skall den totala shortförsäljningen ha uppgått till så mycket som 500 miljoner franc . Så fallet var långtifrån avslutat i och med att de franska bulvanerna blev dömda. Det kunde kanske ha varit intressant att studera vilka kontakter den franska banken hade med de i Paris verksamma bankirerna Carl Frisk eller Olof Aschberg - en annan person som misstänks ha spelat under täcket med I K:s fiender - liksom för övrigt med Wallenbergarna. Enligt Gustaf Ericsson så utgjorde Banque Daniel Dreyfus & Co "Enskilda Bankens intima förbindelse" i Paris / och utgjorde endast en liten del av ett internationellt "baissesyndikat" bestående av "en hop bankirer och mäklare", både i Europa och USA, vilka blankat miljoner debentures och sålt Kreugerpapper utan att ha täckning för det. I likhet med Ericsson tyckte även Byttner att man kunde skönja trådar som gick till huset Morgan i USA. Men genom att A.W. Högman medelst uppenbar bestickning blev "övertalad" att avstå från att föra sin talan i detta mål kom det aldrig fram vilka mäktiga finansintressen det var som låg bakom dessa ljusskygga operationer. Det återstår också att ta reda på, i den mån det överhuvudtaget är möjligt, vilka de baissespekulanterna var som såg till att avyttra en stor post debentures i K&T under den tid då man avsiktligt valt att hålla tillbaka nyheten om I K:s död.