16.2 FLER ANKLAGELSER OM BOKFÖRINGSMANIPULATIONER Inte heller frågan om I K gjorde sig skyldig till bokföringsmanipulationer i syfte att fylla upp diverse "hål" i balansräkningen med fiktiva belopp har blivit ordentligt genomlyst av forskningen. Mot bakgrund av att en mängd viktig dokumentation torde ha förkommit är detta tyvärr en fråga som inte heller går att utreda till fullo. Anklagelserna mot I K härrör till stor del från Price, Waterhouse & Co och de olika konkursförvaltarna. Bokföringsmanipulationerna påstås ha pågått ända sedan 1917 och "kulminerade i tillverkningen av 21 milj. pund av italienska statsobligationer". Vidare ska I K ha tillgripit "ohederliga affärsmetoder" och det talas rentutav om "emissionssvindel". Bland bokföringsmanipulationerna brukar man ofta nämna "dubbelföringar av tillgångar", med vilket menas att samma tillgångar användes i balansräkningarna för två eller flera koncernbolag samtidigt. Det brukar sägas att I K ensam hade överblicken över koncernens ställning, att kommunikationen inom företagsgruppen var dålig och att styrelsemedlemmarna hade ett påtagligt ointresse för bokföringsfrågor. I K lär ha nöjt sig med att ge diverse instruktioner till koncernens revisorer om hur bokföringen skulle utföras. Det är ingen överdrift att påstå att bokföringen var komplicerad i denna koncern som var uppbyggd med dotterbolag och dotterdotterbolag intrikat förbundna genom korsvist ägande. Icke desto mindre betraktade I K koncernen som en sammanhängande enhet och han kunde rekvirera medel från bolag, som för tillfället hade likviditetsöverskott, för att t ex bestrida moderbolagets kostnader på annat håll. Många av affärerna var rätt ofta av hemlig natur, varvid transaktionerna bokfördes via I K:s eget konto hos K&T eller via hans eget privata finansbolag. I samband med kampen mot blankningsoperatörerna var ju också ett antal fristående företag och privatpersoner indragna. Ångström skriver att Kreugers belackare inte på en enda punkt har lyckats komma fram till något konkret som inte kunnat bemötas. Ett undantag är kanske Jan Glete, som i sin avhandling tar upp vissa transaktioner mellan K&T och det holländska dotterbolaget N.V. Financieele Maatschapij Kreuger & Toll. Förvaltarna uppfattade detta som ett fiktivt bolag - ett rent bluffbolag - som "tillkommit enbart för att tillverka falska vinster och andra bokföringsposter". Byttner menar, i polemik mot detta, att bolaget i själva verket borde uppfattas som ett slags fristående reservfond i aktiebolagsform, skapad för att koncernen inte skulle behöva betala svensk stämpelskatt på 1 % vid nyemission. Genom att papperen emitterades till pari (nominell kurs) i Sverige och sedan försåldes vidare av Holländska K&T kunde detta företag tillgodoräkna sig överkurserna, ibland 400-500 % av pari, som därmed hamnade i dess egen reservfond och som sedan kom till användning för koncernens kapitalbehov. Glete, som dock anser att det är fullt möjligt att bokföringen här är ofullständig, utgår från revisionsrapporten och konstaterar att Holländska K&T gjort 140 krediteringar och debiteringar av moderbolaget omfattande sammanlagt 854,4 miljoner kr - pengar som saknar motsvarighet moderbolagets böcker. I den andra riktningen rör det sig om 532,6 miljoner kr. Vidare finner Glete att bokförda vinster uppkommit vid bolagets transaktioner med "International Financial Syndicate", dvs I K:s privata finansbolag, av Glete uppfattat som en fiktion för att öka trovärdigheten i hans manipulationer. Revisorerna och förvaltarna beskyllde också I K för att ha laborerat med fiktiva vinster och orimliga utdelningar. För åren 1927-30 ansåg man att de verkliga vinsterna endast utgjorde en femtedel av de redovisade, vilket innebär ett rejält underbetyg för Kreugerkoncernen, vars värdepapper mot slutet av 1920-talet betingade överkurser på upp till 700 %. Om förvaltarnas katastrofala siffror skulle stämma innebär detta att enbart utdelningarna från STAB mellan åren 1927 och 1929 var större än K&T:s sammanlagda vinster för samma period. Om man tar hänsyn till att emissionskurserna för aktier och debentures ofta översteg pari med flera hundra procent, så motsvaras de till synes höga utdelningarna på 25-30 % i själva verket inte mer än 5-6 % av satsat kapital. För koncernens vidkommande uppgick utdelningarna endast till 5,83 % på eget kapital, vilket måste betraktas som måttligt. Kreugerkoncernens omkostnader var heller inte särskilt betungande. Enligt en uppgift från Torsten Kruegers bok uppgick dessa endast till otroligt låga 0,25 % av balansomslutningen. Kreugers vedersakare hävdar att I K gjorde sig skyldig till vad de kallar "emissionssvindel" i och med att han själv tecknade sig för debentures och sedan i en kommuniké meddelade att emissionen blivit fulltecknad. Beloppet ifråga betalades genom en räntelöpande revers som debiterades hans personliga konto hos K&T. Detta innehav av debentures var dock endast temporärt. Dessa debentures kunde sedermera placeras på marknaden, där de tack vare kommande kursstegringar kunde försäljas med god vinst. För att göra en vederhäftig bedömning av substansen i alla beskyllningar om bokföringsfusk o dyl. måste man ta med i beräkningen att en stor del av I K:s privata handlingar och anteckningar kom bort efter hans död, ty man vet numera att I K i detta material förde noggranna anteckningar om såväl olika bokförings- som affärstransaktioner. Att bokföringen, särskilt efter 1932, därför framstår som minst sagt rörig kan också sammanhänga med de bokföringstransaktioner som på olika håll genomfördes efter I K:s död. Huvudbokföraren i K&T, J W Kårfors, har t ex intygat att det inte fanns några felaktigheter i K&T:s bokslut förrän efter mr Seatrees ingripande i mars 1932, då han begärde "att ändringar skulle göras i Kreuger & Tolls böcker", vilket Kårfors inte ställde upp på, "då det skulle medfört felaktigheter i bokföringen, något som han tydligen ville ha fram." Det kanske också kan vara värt att notera att synen på I K som en bedragare inte omfattades av samtliga av Price, Waterhouse och Co:s revisorer som arbetade med fallet i Stockholm: I Torsten Kreugers bok från 1966 kan man ta del av ett intyg från revisorn W A Pithie, där denne uttrycker sin övertygelse att hela "Kreugeraffären var illa skött av styrelsen, den kungliga kommissionen, pressen och de granskande revisorerna, som ofrivilligt tvingades intaga en ståndpunkt, som de icke själva valt..." Det går idag inte att föranstalta någon undersökning om vad Price, Waterhouse & Co grundade sina anklagelser på. Alla arbetspapper och allt utredningsunderlag skickades till Paris efter slutfört arbete, där de förstördes någon gång efter 1945. Kreugerkoncernen hade som regel minst en auktoriserad revisor i alla sina svenska aktiebolag och det internationellt välrenommerade revisionsbolag Ernst & Ernst i IMCO. Med ett citat från den tyske finansexperten Dr Fritz Deck, som 1943 kom ut med boken "Pengar och Politik", vill jag göra gällande att det måste betraktas "som absolut otänkbart, att alla de banker, inhemska och utländska, som samarbetade med Ivar Kreuger, inte skulle fullgöra sin självklara skyldighet att grundligt granska hela koncernens affärer, innan de åtogo sig att placera koncernbolagens aktier, obligationer och debentures. De hade rätt att anställa ingående revisioner, och jag antog, att de gjorde det." Om man vidhåller uppfattningen att I K var en bedragare måste hans förmåga att bluffa varit så enastående eftersom han under en så pass lång tid lyckades lura en hel värld, inklusive politiker, riksbankschefer, industrimän, bankmän och allmänheten, utan att någon lyckades komma honom på spåren.