16. BOKFÖRINGSMANIPULATIONER 16.1 DE "ITALIENSKA SKATTKAMMARVÄXLARNA" Den största uppståndelsen uppstod den 10 april 1932 i form av ett meddelande i Seatrees andra rapport om de "italienska obligationerna" (vilka egentligen bör kallas skattkammarväxlar) vilka omnämndes i advokat Ohlséns PM. Trots att Seatree i rapporten gjort vissa reservationer - ja, han svävade t o m i ovisshet om det rörde sig om italienska lire eller engelska pund sterling och inte direkt vågade påstå att dokumenten var förfalskade, blev detta vad världspressen och sedan den allmänna opinionen fastslog: I K var en svindlare och bedragare, som suttit på sin kammare och framställt italienska statsobligationer till ett värde av 21 miljoner pund. Frågan om I K verkligen förfalskade italienska skattkammarväxlar till ett värde av 21 miljoner pund förtjänar att ägnas särskild uppmärksamhet, ty det har hävdats att konkursen överhuvudtaget inte hade varit möjlig att genomföra om denna historia inte hade fått så stora proportioner och presenterats som "den stora Kreugersvindeln". När de båda advokaterna Stenbeck och Ohlsén gjorde sin inventering av innehållet i I K:s privata kassaskåp, hittade de alltså 42 tryckta dokument, som såg ut att vara utgivna av den italienska staten såsom skattkammarväxlar till ett sammanlagt värde av 21 miljoner pund. Där låg också fem italienska räntereverser à 1 630 000 pund, varav en dessutom redan förfallit till betalning , samt ett depositionsbevis avseende 1 180 850 aktier i Italiens största tändsticksfabrik Fabbriche Riunite de Fiammiferi (F.R.F.), undertecknat av dess generaldirektör G Boselli. Det kunde dock snabbt konstateras att dessa värdehandlingar inte kunde vara äkta, varför man antog att de måste ha förfalskats av I K själv - ett påstående som, när det blev allmänt känt, orsakade vad som närmast kan liknas vid en masspsykos. Om det rörde sig om förfalskningar, så var de av mycket dålig kvalitet: den italienska texten innehöll feltryck och felstavningar, de var ej numrerade eller överhuvudtaget "utfärdade" av behörig myndighet eller undertecknade av behöriga personer, vars namn, till råga på måttet var felstavade och skrivna på fem olika sätt. Vidare var de nominella beloppen på vardera 500 000 pund, så höga att de omöjligen kunde ha lösts in av någon bank eller belånats. Faktum är att dessa värdepapper hela tiden legat inlåsta i I K:s kassaskåp, fram till de blev upptäckta av Stenbeck och Ohlsén. De hade alltså aldrig utgivits för att vara äkta handlingar i syfte att vilseleda någon, varken som säkerhet för lån eller som underlag i bokföringen, i alla fall inte under rubriken "italienska obligationer" eller dyl. Eftersom de var tryckta någon gång under sommaren 1931 kan de heller inte ha använts i något bokslut för det året. Många debattörer har bestämt hävdat att dessa handlingar i själva verket var I K:s utkast till värdehandlingar som sedermera skulle användas i samband med ett statslån till Italien på 75 miljoner dollar. Torsten Kreuger benämner dem som "interimsobligationer i koncept" och jämför med förfarandet i samband med de polska monopolförhandlingarna 1925, där han, som sagt, själv spelade en stor roll. I detta fall representerade dessa handlingar verkliga värden som blivit utbetalade innan monopolbolaget (för tändsticksproduktion och -försäljning) slutgiltigt hade bildats och blivit befullmäktigat att utge obligationer i eget namn. Det har också i några sammanhang nämnts att I K låtit betala ut betydande belopp till Mussolinis Italien, något som, i likhet med vad som gällde i samband med alla monopolförhandlingar, i så fall måste ha skett under former av största möjliga sekretess. Ångström skriver att I K "bevisligen" betalat inte mindre än 43 235 182 dollar för att erhålla ett tändsticksmonopol i Italien - utbetalningar som till viss del också kan ha används till mutor och dylikt för att smörja vissa viktiga beslutsfattare. Ytterligare belägg för detta får man om man studerar vissa utredningar som förvaras i polisarkivet av vilka det tydligt framgår att det gjorts en stor inbetalning på det italienska suspenskontot på ett belopp av 234 722 577 kr, som till största delen torde ha använts för inköp av aktier och obligationer i den italienska tändsticksindustrin. Att I K gjort betydande investeringar i Italien är obestridligt: Mellan 1927 och 1929 köpte han sammanlagt 1 180 850 aktier, eller 75 % av aktiekapitalet i F.R.F. som svarade för omkring 80 % av landets tändsticksproduktion, med siktet inställt på att fusionera de olika bolagen till ett italienskt monopolbolag. I december 1927 träffades en överenskommelse med den italienske finansministern om att IMCO skulle beviljas ett tändsticksmonopol på 50 år mot att den italienska staten, senast år 1935, skulle erhålla ett lån på 75 miljoner dollar att amortera under lika lång tid till en ränta på 5 %. Fabriks- och försäljningsmonopolet skulle övertagas av ett särskilt bolag som skulle ägas helt av Continental Investment som var ett dotterbolag till IMCO. Den 31 mars 1932 bildades så monopolbolaget SAFFA, som alltså var en skapelse av I K. Det var också tänkt att han skulle närvara vid den konstituerande bolagsstämman, vilket också bekräftas av protokollet från detta sammanträde. På så vis blev alltså det italienska tändsticksmonopolet klart endast ett par tre veckor efter I K:s död. Om man hade varit i stånd att tillsammans med den italienska staten offentliggöra denna affär, skulle detta naturligtvis haft en mycket gynnsam effekt för hela marknaden och ytterligare stärkt förtroendet för Kreugerkoncernen, som därmed hade kunnat öppet redovisa italienska tillgångar på kanske 300-400 miljoner kr. Men I K:s plötsliga död i Paris kom emellan. Att Kreugerkoncernen gjort betydande investeringar i den italienska tändsticksindustrin kom också på ett tidigt stadium till Hugo Stenbecks kännedom. Redan den 20 mars 1932 upprättade han nämligen en promemoria, av vilken det tydligt framgår att koncernen innehade 1 180 000 aktier i F R F och att den italienska regeringen inom kort ämnade bevilja ett monopol åt inhemska tillverkare. Denna PM hemlighölls dock för de övriga ledamöterna i Kreugerkommissionen och plockades sorgfälligt bort, med bilagor och allt, från de övriga utredningshandlingarna, för att flera år senare upptäckas av Torsten Kreuger bland vissa hemliga papper i polisarkivet. Den större delen av den stora aktieposten (635 255 aktier) hade I K deponerat i ett bankfack i New York, vilket det också finns en skriftlig bekräftelse på. För den händelse något skulle hända honom hade han givit instruktioner om att någon av de två personer som hade fullmakt att disponera över bankfacket skulle överföra handlingarna och aktierna till Sverige och där överlämna dem till hans svåger Gunnar Ekström, som även var direktör i K&T. Men instruktionerna följdes inte. Det är inte klarlagt vad som egentligen hände när Fritz Atterberg, som var direktör i IMCO, kom till Sverige. Både Kristensson och Ångström finner starka skäl att misstänka att det var advokaten Hugo Stenbeck som tog hand om värdehandlingarna ifråga. Denna post på 635 255 aktier förklarades sedan som "fiktiv", bl a i Mr Seatrees uppställning från den 6 juli 1932 och försvann från K&T:s konkursbo. Stenbeck anordnade den 24 mars 1932 ett möte med en samling personer från K&T, där det nu meddelades att samtliga 1 180 850 aktier i F R F inte tillhörde K&T, utan Continental Investment, vilket också framgår av det memorandum som den amerikanske revisorn Berning upprättade. På detta sätt såg Stenbeck till att överföra en betydande aktiepost till Continental utan att ta något betalt för den. Ett avtal från februari 1928 mellan K&T och Continental stipulerade annars att aktierna, som var formellt registrerade på K&T, mot betalning skulle överföras till Continental först efter det att monopolavtalet var klart. Konkursförvaltaren Ernst Lyberg kom sedan att protestera mot denna "gåva" och såg sedan till att K&T, den rättmätiga ägaren, fick ut en köpeskilling på ca 8 miljoner kronor , vilket klart understeg det verkliga värdet av dessa aktier. Om man studerar ett styrelseprotokoll från Continentals framgår det att de 1 180 850 aktierna i försäljningsmonopolet värderades till ca 675 miljoner Schweizerfranc, vilket innebär att italienska intressen 1932 kunde förvärva SAFFA med en rabatt på ungefär 600 miljoner kronor. Det kom sedermera att uppdagas att Continental Investment för år 1932 lyft ett mångmiljonbelopp i utdelning på dessa italienska aktier. Mot bakgrund av detta framstår Gäfverts passus om att "dessa olika poster, speciellt beträffande Continental Investment, i stor utsträckning baserade sig på fiktiva tillgångar, t ex de italienska obligationerna", som minst sagt märklig. Han hänvisar här till de utredningar från Price, Waterhouse & Co, vilka med "överväldigande tydlighet" skall visa på detta förhållande. I den utredning som Price, Waterhouse & Co presenterade i augusti 1932 angavs antalet förvärvade aktier i FRF till 545 595 (35 % av aktiekapitalet), 409 108 i SAP och 31 174 i Cappucini med ett sammanlagt anskaffningsvärde på 132 miljoner italienska lire (runt 45 miljoner kronor.) Apropå just "Romfabrikerna" skriver en av konkursförvalterna annars att "verkställda utredningar av de komplicerade rättsförhållandena utvisade... att konkursboet tvärtom hade välgrundade anspråk på ej blott aktierna utan även vissa betydande fordringar gentemot bolagen samt ytterligare italienska bolag." Det hade naturligtvis varit bra för Kreugerkoncernen om I K:s italienska affärer blivit ordentligt belysta redan i mars och april 1932 och särskilt då i samband med den hysteri som uppkom efter "avslöjandet" av de misstänkta förfalskningarna. Enligt Ångström undanhöll Stenbeck denna väsentliga information för såväl konkursförvaltaren Ernst Lyberg som de övriga ledamöterna i Kreugerkommissionen (frånsett Jacob Wallenberg). Om så inte hade skett ställer han sig tveksam till om en konkurs överhuvudtaget hade kunnat drivas fram. Justitierådet Johannes Hellner - som upplysningsvis också ingick i styrelsen för Stockholms Enskilda Bank - fick uppdraget att hastigt bege sig till Italien för att utröna huruvida den italienska staten hade något betalningsansvar för dessa "obligationer", av vilka han medförde två exemplar i bagaget, dvs om de var äkta eller ej. Den 15 april fick Hellner audiens hos en i detta avseende väl förberedd Mussolini som absolut inte ville vidgå att de förevisade handlingarna var autentiska. Han tog fram ett annat dokument med den italienske finansministerns underskrift, varvid alla närvarande lätt kunde konstatera att det här inte förelåg någon överensstämmelse med den namnteckning som skrivits på värdehandlingen från I K:s kassaskåp. Alltså måste det röra sig om en förfalskning! Hellner undvek att efterhöra om I K möjligen hade gjort några utbetalningar till Italien eller om hans koncern investerat i landets tändsticksindustrier, utan lät sig nöja med Mussolinis ord, som han dessutom fick en skriftlig bekräftelse på, att I K på detta bedrägliga sätt skapat fiktiva tillgångar. Väl hemkommen till Sverige författade Hellner en rapport, som naturligtvis spädde på paniken ytterligare. "Kreugersvindeln" var ett faktum. Det kan här vara på sin plats att nämna att Italien under denna tid faktiskt mottog stora belopp för att rusta upp sin flotta. Enligt ett intyg från en professor Spinedi som satt med i förhandlingarna med I K skulle statslånet bl a användas till en storartad jordförbättringsplan. Thunholm tillstår att frågan om de italienska obligationerna spelat "en stor men dessvärre aldrig riktigt uppklarad roll i Kreugerutredningen och sedan också i Kreugerpropagandan" och framför uppfattningen att underhandlingarna mellan I K och den italienska staten visserligen pågått under en tid, men att de i brist på resultat avbröts redan i oktober 1930. Därmed fäster han inget avseende vid ovannämnde professor Spinedis intyg från 1961 om att förhandlingarna återupptogs under senare hälften av 1931 och under de första månaderna av 1932 och att de alltså ska ha lett fram till skapandet av det italienska försäljningsmonopolet SAFFA i slutet av mars 1932. Thunholms slutsats är att I K räknade med att dessa monopolrättigheter så småningom skulle tillfalla hans koncern, men att han inte kunde vänta till dess, utan behövde kunna redovisa de ifrågavarande obligationerna som tillgångar och därmed stärka balansräkningen och den egna kreditvärdigheten. Men hur ett finansiellt geni som I K kunde tillgripa en så pass desperat och klumpig åtgärd är, enligt Thunholm, alltjämt en gåta. Om I K hade behövt förstärka balansräkningen hade han t ex kunnat se till att skriva upp värdet på andra av koncernens tillgångar. Det fanns ju övervärden i form av s k goodwill, så länge tändstickstrusten hölls samman som en enhet och kunde tillgodogöra sig monopolvinster på många marknader. Många viktiga tillgångar var förhållandevis lågt värderade. Thunholm hänvisar också till ett intyg från en av revisorerna, Anton Wendler, om att skattkammarväxlarna verkligen blivit bokförda i K&T:s bokslut per den 31 december 1930, till ett värde av 21 miljoner pund. Men om man beaktar det faktum att de vid det tillfället varken fanns fysiskt eller i form av depositionsbevis förefaller detta föga trovärdigt. Det hör också till bilden att Wendler blev fullständigt nedbruten efter pressande förhörsmetoder, varför han under större delen av den årslånga häktningstiden fick vistas i ett sjukrum. Här kan det vara på sin plats att nämna att Arlebäck på senare tid fått bekräftat av VD:n i Price Waterhouse, Olof Herolf, som låtit undersöka frågan, att de italienska obligationerna aldrig blivit utnyttjade i bokföringen hos något av Kreugers företag. Torsten Kreuger omnämner i sin bok att direktören i K&T, Erik Sjöström, upptäckte dessa "utkast" i kassaskåpet någon gång under andra halvåret 1931, varefter han ska ha ringt upp I K i USA och frågat om de kunde användas och då fått höra att de var värdelösa och skulle förstöras. Erik Sjöström var annars en man som torde ha vetat en hel del om Kreugerkoncernens italienska affärer. Han blev alltså häktad samma dag som konkursansökan lämnades in, men han blev aldrig kallad till någon rättegång, utan släpptes den 10 juni samma år efter det att polisindententen Zetterqvist fått order "från högre ort". Torsten Kreuger begärde vid ett senare tillfälle att låta Sjöström vittna inför domstol - en begäran som dock avslogs. Inte heller fanns det något större intresse från Kreugerkommissionen att ta reda på vad direktören för SAFFA, I K:s mångårige medarbetare Ernest A Hoffman, hade att säga i frågan. Efter att ha infunnit sig i Stockholm, bl a för att närvara vid det hemliga mötet som Stenbeck arrangerade den 24 mars 1932, försvann även han ur bilden. Torsten Kreuger gjorde långt senare flera försök att komma i kontakt med honom, men alla telegram han sände iväg till dennes adress i USA förblev obesvarade.