15. KREUGERKOMMISSIONEN Redan på söndagen den 13 mars 1932, alltså dagen efter I K:s död, uppsöktes Erik Sjöström, verkställande direktör i K&T, av en ung advokat vid namn Hugo Stenbeck, som erbjöd sina tjänster som kvalificerad juridisk rådgivare. Redan 1932 uppfattades Stenbecks roll som förbryllande. Han lär förvisso ha varit en skicklig Stockholmsadvokat, men vad som föranlett hans engagemang ifråga om Kreugerkoncernen är alltjämt höljt i dunkel. Ett tidigare samarbete med SEB och Wallenberg har, enligt Ångström, dock inte varit svårt att spåra. Den 14 mars skickade Stenbecks närmaste medarbetare, Olle Ohlsén, en icke underskriven kallelse till ett möte nästföljande morgon kl 07.20 i I K:s rum i Tändstickspalatset på Västra Trädgårdsgatan. Närvarande under det korta och, av allt att döma, intetsägande sammanträdet, var Torsten Kreuger, direktörerna Ekström och Rydbeck, samt Stenbeck och Ohlsén. När de övriga hade gått iväg blev de båda advokaterna ensamma kvar och tog tillfället i akt att gå igenom vad som fanns i rummet och, framför allt, i I K:s privata kassaskåp, vilket de inte hade någon fullmakt att göra. I kassaskåpet upptäckte de bl a de beryktade "italienska obligationerna", över vilka de upprättade en promemoria. Vad som i övrigt fanns i kassaskåpet brydde de sig inte om att uppteckna. Vad som sedan hände den 16 mars, dvs i samband med tillsättandet av Kreugerkommissionen, har enligt Thunholm givit upphov till "en av de mest livskraftiga myterna" i vad han kallar "Kreugerpropagandan", nämligen att kommissionen tillsatt sig själv genom ett intrigspel från Hugo Stenbecks sida. Men denna uppfattning har även hävdats av författare som Ulf af Trolle och Maria-Pia Boëthius: Vad den förre vill beteckna som "ett smart klipp av en skicklig advokat, Hugo Stenbeck, som utnyttjade den allmänna oredan" beskriver den senare på följande, mer fördömande sätt: "Vi vet också med bestämdhet att det var den familjen Wallenberg närstående advokaten Hugo Stenbeck som satte upp den utredningskommission som skulle utreda Kreugerkoncernens affärer efter Ivar Kreugers död. Det är en av de fräckaste kupper jag hört talas om." "Kuppen" skulle ha inneburit att advokat Stenbeck den 16 mars uppsökte finansministern Felix Hamrin och underrättade denne om att styrelsen i K&T utsett en utredningskommission bestående av bl a bankdirektörerna Jakob Wallenberg (Stockholms Enskilda Bank), Ernfrid Browaldh (Handelsbanken) och professor Martin Fehr (Riksbanken) för att utreda Kreugerkoncernens ställning och att han senare under dagen gick till Rydbeck och Juhlin-Dannfelt, som satt i styrelsen för K&T, och påstod att det var regeringen som utsatt kommissionen i vilken de ovannämnda ledamöterna skulle ingå. Dessa båda blev visserligen upprörda över personvalet, då ju både Wallenberg och Browaldh representerade konkurrentbanker. Thunholm hävdar däremot att utredningskommittén tillsattes efter beslut av K&T:s styrelse den 16 mars 1932, vilket han menar går att styrka genom dels ett styrelseprotokoll från K&T och dels genom Oscar Rydbecks dagboksanteckningar från detta datum. I det här fallet får han faktiskt medhåll av Ångström som även återger innehållet i detta protokolls andra paragraf, där det står att styrelsen beslöt anmoda "Torsten Nothin, prof. Martin Fehr, dir Björn Prytz, bankdir. E Browaldh, bankdir, J Wallenberg och advokat Hugo Stenbeck att såsom särskilda granskningsmän biträda styrelsen vid utredandet av bolagets affärsställning." I Torsten Kreugers bok kan man emellertid ta del av ett intyg undertecknat av kamrern J W Kårfors som efter besök på Riksarkivet kunnat konstatera att det inte fanns något styrelseprotokoll i K&T från den 16 mars 1932. Enligt Arlebäck råder det dock ingen tvekan om att det var K&T:s styrelse som formellt utsåg samtliga av utredningskommitténs ledamöter. Om Hugo Stenbeck gjorde en kupp så ligger det kanske närmare till hands att förlägga denna till dagen före, då han höll det ovannämnda mötet i I K:s rum i tändstickspalatset utan att ha fått något formellt uppdrag vare sig från familjen eller från någon företagsstyrelse i Kreuger-gruppen. Att K&T:s styrelsemedlemmar på detta sätt bidrog till att åsidosätta sig själva till förmån för konkurrenterna kan man förvisso tycka är märkligt, men de hade nog inte räknat med kommissionens nästa utspel den 18 mars, då man helt frankt deklarerade att styrelsen i K&T framöver inte hade någon rätt att fatta några beslut i koncernens angelägenheter och att samtliga tjänstemän skulle avskedas. Även koncernens revisorer blev hastigt avkopplade. Till kommissionens ordförande valdes generaldirektören Torsten Nothin, som i detta avgörande skede befann sig på annan ort och inte kunde tillträda förrän den 24 mars - ett datum som därmed fått utgöra dagen för kommissionens formella bildande. Av den anledningen är det anmärkningsvärt att några av kommissionens ledamöter hade två sammanträden dessförinnan, den 15 mars och den 18 mars. Nothin har sedermera intygat om att dessa två "inventeringar" ej skett vare sig "på uppdrag av eller i samförstånd med Kreugerkommissionen eller dess ordförande". Dagen före den 24 mars, då alltså kommissionens ledamöter för första gången träffade sin ordförande Torsten Nothin, som efter att ha fått regeringens godkännande accepterade det grannlaga uppdraget, hade dock den namnkunniga revisionsfirman Price, Waterhouse & Co i Paris tillkallats för att gå igenom Kreugerkoncernens räkenskaper. Uppdraget gick dock inte, som många tror, till den välrenommerade byrån i London med samma namn. I och med att Parisfirmans chef, mr W E Seatree anställt flera skickliga revisorer från USA, fick han lov att använda sig av detta namn. Det var nu tänkt att revisionsfirman skulle inrikta sig på att finna fel i K&T:s bokföring. Enligt uppgift ska hela kommissionens arbete ha finansierats av Stockholms Enskilda Bank, som satte in 300 000 kr på ett konto i ordförandens namn att disponeras av utredningen. Enligt Arlebäck hade Price, Waterhouse & Co inget självständigt uppdrag, utan skulle endast verifiera resultaten från utredningsmännen. Representanten från Price, Waterhouse & Co, mr Seatree, utan kunskaper i vare sig det svenska språket eller den svenska lagstiftningen, var, i likhet med Kreugerkommissionens ledamöter, inte alls insatt i Kreugerkoncernens sammansättning och uppbyggnad. Det var naturligtvis en övermänsklig uppgift att genomföra en grundlig undersökning av alla dess tillgångar, investeringar och dolda reserver. En koncernbalans behövde skyndsamt upprättas. Man kan fråga sig varför man överhuvudtaget valde att anlita en revisionsbyrå som inte var insatt i bolagets affärer, när K&T:s bokslut år efter år både granskats och godkänts av flera andra erkända revisionsbyråer och en rad auktoriserade revisorer. Delägaren till Ernst & Ernst, A D Berning, var t ex i Stockholm två veckor varje år för att granska bokföringen. Men trots dessa svårigheter utfärdade kommissionen redan den 25 mars - alltså en dag efter dess ordförandes tillträde och två dagar efter att mr Seatree fått sina instruktioner - en kommuniké där det antyddes att K&T:s ställning inte var hållbar och att konkurs kunde bli följden. Seatrees första rapport angående bokslutet i K&T var färdig den 4 april och gav bl a vid handen att räkenskaperna var invecklade och komplicerade och att uppdraget skulle bli tidskrävande. Ordförande Nothin tog emot rapporten och ombad att dess innehåll inte skulle delges för någon annan. Trots detta vidarebefordrade Seatree den till en amerikan, varefter den kablades över till USA och publicerades i världens tidningar påföljande dag. Dessa två tillkännagivanden orsakade följaktligen både upphetsning och panik hos allmänheten. Vi ser alltså att denna utredningskommitté skyndsamt och effektivt tog på sig allt större befogenheter och gjorde sig till något av en överstyrelse för K&T vilken tog över makten över bolaget. Dessutom sidsteppade man de två personer som skulle kunna ha gjort stora insatser för att rädda Kreugergruppen: Oscar Rydbeck och Torsten Kreuger. Den person som hade störst kännedom om koncernen var bankdirektören Oscar Rydbeck. Ledningen för Skandinaviska Banken önskade förhindra att koncernen drevs i konkurs och ansåg att Rydbeck borde ta över ledningen av företaget. Men han tvingades snart lämna ordförandeposten i banken och fick den 27 april av kommissionen reda på att han ej längre hade rätt att föra några förhandlingar för STAB:s räkning, vars ordförande han var. Han fick också samma dag reda på att han inte hade någon befogenhet att för kommissionens räkning utreda STAB:s utländska affärer, trots att han var den som hade mest kännedom om dessa. Denna uppgift gick istället till häradshövding Wallenberg och direktör Prytz. Rydbeck föreslog då att han och Wallenberg skulle kunna göra detta tillsammans - ett förslag som den senare bestämt avböjde. Rydbeck blev sedermera åtalad och dömd till tio månaders fängelse och ett ofantligt skadestånd att betala. Även Torsten Kreuger hade fått stor insyn i koncernens uppbyggnad och skulle ha kunnat spela en stor roll ifråga om dess rekonstruktion. Men även han hölls borta från händelsernas centrum: den 20 oktober 1932 häktades han som misstänkt för falsk bokföring och "bedrägeri mot allmänheten". Han var åtalad i 26 punkter, men blev sedermera av Högsta domstolen friad i 25 av dessa. Enligt den tidens lag hade han överhuvudtaget inte behövt sitta häktad under denna tid. Mycket har skrivits om detta Högbroforsmål, som Ulf Adelsohn karakteriserat såsom troligen varande "vårt lands mest kritiserade brottsmålsdom". Om domen nu var rättvis kan man fråga sig varför endast Torsten Kreuger blev dömd och inte någon annan styrelseledamot eller någon av revisorerna. Som en avslutning på detta avsnitt kan nämnas att epitetet "kungliga" framför kommissionen, vilket ibland förekommit, visat sig vara av bedräglig karaktär. I början av 1964 fick "Föreningen Debenturesägare hos Aktiebolaget Kreuger & Toll" Justitiedepartementets bekräftelse på att kommissionen inte var utsedd av Kungl. Maj:t.