13. SJÄLVMORD ELLER MORD? Efter att I K på eftermiddagen den 11 mars sammanträffat med några av sina medarbetare åkte han tillsammans med Krister Littorin till hotell Meurice där de träffade bankmannen Oscar Rydbeck. Enligt denne gjorde han ett frånvarande intryck. Morgonen därpå åt han frukost vid niotiden och tog emot Littorin som påminde honom om ett sammanträde som skulle hållas på hotell Meurice kl 11. Men han kom aldrig till sammanträdet. Sedan man förgäves försökt nå honom per telefon åkte Littorin och sekreteraren Karin Bökman till hans våning, där de påträffade sin chef liggande på rygg på sängen i sitt sovrum med en liten röd fläck över hjärtat. Han var död. Frågan om I K begick självmord eller om han blev mördad har aldrig fått någon tillfredsställande lösning. Många menar att vi heller aldrig kommer att kunna besvara denna fråga. Den offentliga historieskrivningen gör alltså gällande att självmordshypotesen är den mest sannolika. På grund av Parispolisens undermåliga brottsplatsundersökning anser man att de indicier som finns, även om de kan vara nog så bestickande, aldrig kan få karaktären av bevis. Det finns även indicier som talar för självmord, där de s k avskedsbreven brukar anföras som det främsta. I den döde I K:s lägenhet påträffade Littorin ett brev som var adresserat till honom på hans Parisadress på Hotel Côntinental. Detta korta brev var av någon anledning skrivet på engelska med följande dramatiska inledning: "I have made such a mess of things that I believe this to be the most satisfactory solution for everybody concerned". Där fanns också ett brev till systern, Britta Kreuger, samt ett till medarbetaren Sune Schéle. Dessa tre brev har väckt en del frågor: Varför var de författade på engelska? Varför var brevet till Littorin adresserat till hotellet och det till Schéle till dennes Stockholmsadress? I K visste ju att Schéle vid tillfället befann sig i Paris och han borde också ha förstått att Littorin skulle vara bland de första att besöka hans våning. Kan ordet "this" i brevet till Littorin ha åsyftat något annat än ett självmord? Det har också framförts att breven kan vara förfalskningar eller att de tillkommit under hot. En annan hypotes är att "avskedsbrevet" i själva verket utgjorde ett missiv till något annat som mördaren eller någon annan tog hand om. Med tanke på att I K borde ha kunnat förutse vilket kaos hans självmord skulle förorsaka, kan man nämligen förhålla sig skeptisk till om detta verkligen var den "mest tillfredsställande lösningen för alla inblandande". Ett av självmordshypotesens starka kort är annars att brevet till systern aldrig blivit offentliggjort, vilket skulle implicera att det kan ha innehållit något om självmordsplanerna. I annat fall skulle inte Torsten Kreuger ha dragit sig, menar man, för att utnyttja detta brev i sin kamp för familjens upprättelse. En förklaring är annars att Britta Kreuger ska ha slängt detta brev, eftersom det gällde en privatekonomisk angelägenhet av mindre vikt. Den kände journalisten Åke Ortmark tycker sig också ha fått bekräftat, att Torsten Kreuger själv inte ska ha varit helt övertygad om att brodern blev mördad, då han i samtal med Börje Heed påstås ha sagt följande: "Hur Ivar dog är inte det viktiga, mördarna var de som drev fram hans död." Mordhypotesen har också sina namnkunniga förespråkare, varav författaren Sven Stolpe väl är den mest kände. Gemensamt för dessa är också en positiv syn på I K och hans gärning och ett ifrågasättande av koncernens konkurs och avveckling. Det finns som sagt inga klara "bevis" för att I K föll offer för en mordkomplott, men väl en lång rad mer eller mindre tungt vägande indicier, som jag ser mig föranlåten att här nedan presentera i nedanstående punkter, vilka inte lättvindigt kan avfärdas som resultatet av en betydande mytbildning kring I K efter dennes död den 12 mars 1932: * Någon gång på eftermiddagen den 11 mars observerade portvaktsfrun i huset där I K bodde, nr 5, Avenue Victor Emanuel III, att denne var ensam när han lämnade bostaden. Hon uppgav vidare att han inte uppförde sig som han brukade och tyckte det var märkligt att han lämnade bostaden till fots och inte med bil. Detta skedde efter vad hon kallade "de mottagna besöken", vilka måste ha varit de fyra svenskarna Holm, Hennig, Wendler och Bergenstråle. Dessa har alla blivit hörda och samstämmigt förklarat att Kreuger och Littorin lämnade våningen i deras sällskap och for i väg i två bilar. * Den 11 mars, mellan kl 16.00 och 17.00 , dvs vid en tidpunkt då I K bevisligen befann sig på Hôtel Meurice tillsammans med bankdirektören Oscar Rydbeck och Krister Littorin, uppsöktes Gastinne-Renettes vapenaffär av en man som avsåg att inhandla en pistol av fabrikatet Browning med nio millimeters kaliber, samt fyra (!) askar patroner, som han sedan stoppade i fickan. Kunden var mån om att uppge att hans namn var I-V-A-R K-R-E-U-G-E-R, vilket sålunda bokstaverades, och att hans adress var nr 5, Avenue Victor Emanuel III och han bad vidare expediten visa hur vapnet skulle skötas. Om man beaktar att I K under hela sitt liv var skygg för publicitet och dessutom att han var en mycket god skytt och därför van vid vapen, samt att han i sin Parisvåning dessutom lär ha förfogat över ett antal vapen (vilka sedermera lär ha avlägsnats av några polismän), förefaller det helt osannolikt att det var I K som köpte det vapen som dagen efter påträffades i våningen. En annan aspekt är att expediten som betjänade honom i vapenaffären vid ett senare tillfälle inte kunde peka ut I K på något av de sex olika fotografier som förevisades honom. När I K inte infunnit sig till det avtalade mötet på Hôtel du Rhin med Littorin, Rydbeck och herrarna från Lee Higginson i New York och en Akers-Douglas från London, gick Rydbeck efter en halvtimmes väntan, vid halv elva-tiden, ut ur konferensrummet och telefonerade till I K:s våning. Portvaktsfrun svarade att I K just lämnat bostaden. Några förbipasserande vittnade sedermera om att de sett I K komma ut ur huset och försvinna i en bil. (Enligt Thunholm fick Rydbeck aldrig något svar på telefonsamtalet.) När Littorin tillsammans med I K:s sekreterare Karin Bökman strax efter kl 13.00 kom fram till bostaden fick de av hushållerskan Jeanette Barrault höra att I K låg och sov. Hon hade själv gått ut och handlat vid elva-tiden och inte kommit tillbaka förrän efter kl 12.10. Den förste som upptäckte den döda kroppen var Littorin. Han observerade att I K låg på rygg, fullt påklädd, med kavajen och västen något uppknäppta samt att han i vänster hand (trots att han var högerhänt) krampaktigt höll i en pistol. Strax under hjärttrakten syntes ett litet hål. Littorin lär sedan ha klappat på I K:s händer, varvid vapnet ska ha lossnat ur greppet. Littorins spontana reaktion när han fick se kroppen var att det rörde sig om ett mord. Detta har han också berättat för några av sina närmaste vänner, något som de sedan intygade skriftligen. (Detta intyg finns med som bilaga i Stolpes och Heeds bok). Thunholm hävdar å andra sidan att både Littorin, Bökman och den ditkallade poliskommissarien enstämmigt vittnat om att pistolen låg på sängen till vänster om den döde, vilket han förklarar med att I K måste ha hållit pistolen i höger hand och att den av rekylen slungades över på vänster sida av sängen. (Att Littorin faktiskt observerade att I K höll pistolen krampaktigt i handen uppgav han dessutom i en intervju i Stockholms-Tidningen den 13 mars 1932.) Mordhypotesen bygger också på det osannolika i att den högerhänte I K skulle ha använt sin vänstra hand till att skjuta sig i hjärttrakten med ett relativt tungt handeldvapen, motverkat rekylen och behållit greppet om vapnet då armen hamnade utefter kroppens vänstra sida - ett vapen som sedan lossnade efter en lätt beröring. Den expertis - kriminaltekniker, vapenexperter och läkare - som Ångström konsulterat i denna fråga har enhälligt svarat att detta inte är möjligt. Därtill kommer det faktum att I K i samband med en olycka i sin ungdom hade förlorat nedersta leden på vänster hands pekfinger (läs avtryckarfingret) som sedan förblev stelt. Det är också svårt att förstå att kula från ett så pass kraftfullt vapen som en 9 mm Browning inte skulle penetrera kroppen och orsaka ett utgångshål samt att blodet enbart spridit sig i en handstor fläck på sidenskjortan och inte på kavajen. Ångström har räknat ihop till inte mindre än sammanlagt 13 misstag som han anser att den presumtive mördaren begick. Ett av dem har att göra med antalet patroner: av de 100 inköpta patronerna var det bara 97 som återfanns. Förutom den som avfyrades och den som hittades av polisen i pistolens magasin borde det ha funnits ytterligare en patron i loppet, men det gjorde det inte. Någon måste ha avlägsnat denna patron genom att göra en mantelrörelse. Varför, kan man fråga sig? När fröken Bökman anmälde ärendet på polisstationen meddelade hon att hennes chef, ingenjören Ivar Kreuger, tagit sitt liv. Denna formulering i polisanmälan torde ha varit den bidragande orsaken till att man aldrig företog någon ordentlig polisutredning. Ett par andra intressanta uppgifter som kan noteras i detta sammanhang är att hela akten med originaldokumenten spårlöst ska ha försvunnit från polisarkivet i Paris och att det överhuvudtaget inte finns några uppgifter om I K i det register som förs i Paris över självmord begångna i staden. När Torsten Kreuger vid ett senare tillfälle förhörde sig om anledningen till detta, uppgav en hög fransk polisman att det inte varit fråga om något självmord. Det finns också anledning att skärskåda hushållerskan Jeanette Barraults roll i detta drama. Det är förvisso inte känt om hon är släkt med den ene av de två medarbetarna vid Banque Daniel Dreyfus & Co, Jacques Barrault, som, vilket kommer att redovisas i affären A W Högman nedan, begått uppenbara olagligheter mot I K, men vissa av de uppgifter hon lämnade vid polisförhöret på söndagen framstår som klart märkliga. Hon gjorde bl a bergsäkra uttalanden om att I K tagit sitt liv med en automatpistol han köpt dagen innan. Hur visste hon det? Det var ju först på måndageftermiddagen som polisen fick kännedom om vapenköpet. Märkligt är också att det var hon som överlämnade vapenbroschyren samt, efter ytterligare ett par dagar de 97 patronerna till polisen. Hon ljuger på en eller flera punkter, enligt Ångström, som framför misstanken att hon på ett eller annat sätt kan ha varit delaktig i själva mordet, sannolikt genom att preparera hans frukost med någon slags drog, vars inverkan kan ha föranlett honom att strax före kl 11.00 för sin sekreterare Karin Bökman förklara att han plötsligt överrumplats av en fruktansvärt trötthet och behövde vila. * Efter det att kroppen blivit transporterad till Sverige ansåg både I K:s släktingar liksom representanter för den rättsmedicinska sakkunskapen att en obduktion borde göras. En sådan hade i och för sig kunnat utföras i Paris, men den svenske konsuln Forssius hade förhindrat detta. I Stockholm började man vidta de nödvändiga förberedelserna för obduktionen, vilken var planerad att äga rum i en krypta i Gustaf Vasa kyrka. Men den 21 mars, kl 10 på kvällen, blev obducenten, en professor Gunnar Hedrén, tvungen att ringa och lämna återbud: Landshövdingen i Stockholm, Nils Edén, hade i sista minuten beslutat att obduktionen ej skulle verkställas. Enligt intyg från en tjänsteman på Länsstyrelsen hade detta beslut föregåtts av att Edén uppvaktats av några "inflytelserika personer" som påyrkat, att obduktion ej skulle ske. Tre dagar senare beviljades kremering av kroppen. Det hela blir än mer mystiskt om man tar del av en uppgift som påstås härröra från dåvarande finansministern Felix Hamrin om att en obduktionen trots allt blev genomförd, men att den gav ett sådant sensationellt resultat att den hemligstämplades; i samband med en älgjakt på hösten 1935 lär Hamrin ha berättat detta för sina jaktkamrater, vilket dessa "två ovanligt omdömesgilla män" sedermera kunnat intygat om. * Att I K skulle ha varit så desperat att han valde självmordet, motsägs också av andra, mer psykologiskt betingade omständigheter: Han hade beordrat renovering och ombyggnad av sin våning i New York, han hade beställt nya kläder hos sin skräddare, vilka skulle vara klara i början av mars, han hade gjort upp om ett antal möten i Paris och om att bl a med Rydbeck resa till Berlin den 13 och 14 mars. Till bilden hör också att Torsten Kreuger på kvällen efter broderns ankomst till Paris hade samtalat med honom i telefon och fått "en fullt tillfredsställande förklaring att han löst sina akuta finanssvårigheter och att han såg optimistiskt på framtiden." En annan, måhända aningen bisarr, fråga man kan ställa sig i detta sammanhang är varför I K inte begick självmord tre veckor tidigare i New York under helgen 19-22 februari, då man kan tänka sig att han hade avsevärt större anledning att göra detta än ett par veckor senare i Paris, då den värsta krisen var överstånden. Det går som sagt inte att bevisa något i denna kontroversiella fråga, men det är inte otänkbart att det finns mer att gräva fram ur historiens gömmor. Till dess får vi hålla till godo med en mer eller mindre välgrundad hypotes. Artikelförfattaren i Svensk uppslagsbok från 1950 ger ett vältaligt exempel på en "objektiv" hållning i följande passus om I K:s död: "Omständigheterna kring dödsfallet voro dock så säregna och utredningen härom så bristfällig, att man likaväl kan godtaga hypotesen om mord."