|
LAC-BANDET
På Länsalarmeringscentralen (LAC) i Stockholm ska utrustningen för bandinspelning ha varit i sin ordning denna ödesdigra kväll. Radio - och teletrafiken från och till larmnumret 90 000 spelades rutinmässigt in på en 36-kanalers bandspelare, där alla operatörer har var sin kanal. Tidpunkterna för de aktuella samtalen är möjliga att fastställa genom att en Fröken ur-slinga löper parallellt på en av kanalerna och kan avlyssnas mellan samtalen. Det som är intressant i det här sammanhanget är naturligtvis den bandinspelning som innehåller samtal och data från och till LAC-90 000 under natten mot den 1 mars 1986 och särskilt då under de första minuterna efter statsministermordet. Det rör sig förvisso om ett omfattande material: enbart tiden mellan 23.00 och 01.00 omfattar så mycket som 72 timmars bandinspelningar. Genom att ingående studera LAC:s samtal med polisens ledningscentral och med ambulanserna skulle man kunna få reda på tidpunkterna för när polis respektive ambulans larmades till mordplatsen m m. Detta LAC-band skulle därmed utgöra ett av de få tekniska bevisföremål som finns från natten då Olof Palme mördades och vara av stor vikt för att gå till botten med de diskrepanser som uppkommit i och med polismännen Gösta Söderströms och Ingvar Windéns tidsangivelser för områdesanropet och polisens ankomst till mordplatsen. Var befann sig då denna viktiga bandinspelning? Journalisten Maja-Lena Rådelius, som under sin tid på tidningen Arbetet ägnade mycken tid åt att studera polisarbetet under mordnatten, berättade i TV-programmet Forum (1987-11-18) att hon varit i kontakt med den biträdande larmchefen på LAC, Lars Karlsand och fått reda på att den aktuella bandinspelningen ej längre fanns, utan att den i enlighet med gällande instruktioner och rutiner vid LAC hade bränts upp. Detta var naturligtvis hårresande. Hur kunde ett viktigt bevismaterial ha hanterats på detta ovarsamma sätt? Karlsand kom sedermera att modifiera uppgiften. Det som hade bränts upp var utskriften av de s k ambulansloggarna från mordkvällen, vilket hade ägt rum i maj 1987, efter 14 månaders arkivering. (Poutiainen s 800) Vad originalbanden beträffar, så påstod Karlsand vid ett senare tillfälle att dessa hade återanvänts på LAC och sålunda hade bortraderats, vilket även detta skett i enlighet med gällande regler och rutiner.(ibid) Detta var också den förklaring som polisens talesman Ingvar Eriksson gav till Parlamentarikerkommissionen. (Poutiainen s 807). Men dessförinnan hade polisöverintendent Hans Wranghult beslutat att LAC-bandet skulle tas i beslag och den 25 april 1986 verkställdes beslutet. (Rikskriminalens förundersökningsprotokoll 1989-04-28. BDÅ nr: RÅ-ÅD 99/87) Polisen hade dock ingen egen utrustning för att avlyssna bandet och när så LAC begärde att få ersättning för vad bandet kostade, 3000 kr, valde Wranghult den 18 juni samma år att häva beslutet och låta återlämna bandet till Länsalarmeringscentralen. Lars Karlsand på LAC uppgav till bröderna Poutiainen att bandet hade mottagits av en tekniker och en sekreterare, vilka, utan att informera någon av cheferna, placerat det i larmchefens skåp, där det skulle ha legat bortglömt i över två års tid. Ingen av de inblandade har dock något minne av hur detta egentligen gått till. (Poutiainen s 808-811) Polisens friserade bandkopia Polismyndigheten i Stockholm hade förvisso på ett tidigt stadium från LAC begärt och fått ut en kopia av LAC:s inspelningar från natten till den 1 mars 1986. Kopieringen hade, enligt Lars Karlsand, utförts av två personer på LAC. Den ene av dem var operatören Kenneth Ed som själv hade varit i tjänst under mordnatten och nu medverkade som representant för facket. (Poutiainen s 815) Bandkopieringen gick av stapeln redan den 4 mars 1986 och alltså i samma veva som kommissarie Gösta Söderströms avvikande tidsangivelser började uppmärksammas av massmedia. Bandet kopierades med hjälp av en vanlig enkel monobandspelare till ett kassettband som man därefter lämnade ut till polisen. Fröken ur, som ju ligger på en egen kanal, har här då och då släppts in från originalbandet och varvats med samtal från de övriga kanalerna, så att de hamnar efter varandra i tid, trots att de ibland legat omlott. (Arbetet, 1987-12-18). Det var kommissarien Jan Länninge som hade hand om denna del av utredningen, som resulterade i ett protokoll innehållande "utskrift av bandinspelning av alla telefonsamtal och radiotrafik i samband med mordet." (Jan Länninges protokoll, 1986-05-27). Men detta är inte sant. Av någon anledning valde man att inte kopiera över allt relevant material, utan satte istället igång med att redigera innehållet på bandkopian. Detta är oomtvistligt och har inte minst fastslagits av Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL), (Sakkunnigutlåtande från SKL, 1988-11-25, diarienr 6269/88). Vissa avsnitt fanns inte med på bandkopian. Enligt Kenneth Ed valde man att inskränka sig på sådant som hade något att tillföra utredningen. (Poutiainen s 819) och dessutom hade man ambitionen att spara band. (s 817) På detta vis är endast första delen med av det första samtalet som har att göra med Palmemordet. Samtalet ifråga, som innehåller vittnet Leif Ljungqvists misslyckade försök att få kontakt med polisen från sin mobiltelefon, uppgår till 80 sekunder. På polisens bandkopia har hela 55 sekunder av detta för polisen så komprometterande samtal tagits bort, trots att man där kan höra att Ljungqvist för sin medpassagerare fäller några intressanta kommentarer om händelsen. De samtal som överhuvudtaget aldrig kopierades över till polisens band har sedermera, efter den sensationella återupptäckten av originalbandet, fått beteckningarna A - N. Samtal A är t ex den motringning som operatören Kenneth Ed gjorde till Järfälla Taxi, då han hela 4 minuter efter mordet fortfarande är osäker på om mordet ägt rum i Stockholm eller Järfälla. Även kommissarie Jan Länninges utskrift är behäftad med vissa brister, som inte lär kunna skyllas på att hörfel uppstått p g a den dåliga inspelningenskvaliteten på bandkopian. Enligt Parlamentarikerkommissionens rapport ska Länninge nämligen själv ha varit uppe på Länsalarmeringscentralen för att kontrollera huruvida hans utskrift stämde med originalbandet. (Parlamentarikerkommissionens rapport, 1988-03-21). Då borde han också ha förvissat sig om att vissa avsnitt saknades på bandkopian. Även på utskriften har andra delen av Ljungqvists samtal utelämnat. Avskriften av samtal nr 4 och nr 9 innehåller också ett par hörfel, som är intressanta i så måtto att de ger upphov till en annan tolkning av själva innebörden i samtalen. Detta får vi tillfälle att återkomma till. Polisens stympade bandkopia saknar inte mindre än 14 av de 27 samtal som har direkt anknytning till mordet. (Poutiainen s 66) I november 1987, i samband med turbulensen kring TV-programmet Forum, publicerade Göteborgsposten Länninges avskrift av samtalen 1 - 7. (ibid s 799). Bröderna Poutiainen vände sig kort därefter till polisen för att själva försöka få ta del av bandkopian. Först avslogs deras begäran, men när bröderna begränsade sig till att få ut det som redan hade blivit offentliggjort, fick de till slut uppe hos Ingvar Eriksson på RPS avhämta ett kassettband innehållande samtalen 1 - 7 från det beryktade LAC-bandet. (ibid s 801) Deras egen preliminära analys visade att dataloggen från samtal 1 avvek från Fröken ur med cirka 9 sekunder, vilket Länninge inte alls hade uppmärksammat. När de sedan fick ta del av fler dataloggar kunde de dra slutsatsen att det var klockan i LAC:s dator som gick 9 sekunder fel. (ibid s 804) Mauricio Vigils och Ernst Fürntratt-Kloeps analyser I början av maj avslöjade bröderna Poutiainen till slut för bl a Sven Anér att man lyckats få ut en kopia av polisens kopia av LAC-bandet. (ibid) Detta ledde till att elektronikingenjören Mauricio Vigil fick upp ett intresse för bandet ifråga. Under sommaren 1988 satte han igång med en ingående teknisk analys av bandet, för att i första hand utröna huruvida tidsangivelserna på bandkopian är korrekta. Hans undersökningar kom därför att inrikta sig på en analys av Fröken ur. Televerket använde sig vid tidpunkten för mordet på Olof Palme av två separata Fröken ur-maskiner, som benämndes A och B. B-maskinen är en reservmaskin som systematiskt sätter igång vid fel på A-maskinen. Vigil började med att studera pip-tonen, som ju signalerar den exakta tidsangivelsen. Tonen alstras genom att en fast ljusstråle träffar en roterande skiva som på ett ställe är utsågat på skivan för att fungera som ett fönster för en fotocell. I och med detta arrangemang skulle man kunna särskilja pip-signalerna från de båda Fröken ur-maskinerna om man gjorde en noggrann ljudanalys. I detta syfte införskaffade sig Vigil en dator och ett ljudanalysprogram. Han beställde också band från Arkivet för Ljud och Bild och fick på så sätt tillgång till ljudinspelningar från Sveriges Radios sändningar av Fröken ur både före, under och efter den 28 februari 1986. I sitt fortsatta arbete renodlade han metoden att skilja mellan Fröken ur A och B. Han fann att B-maskinens pip-ton är en tusendels sekund längre och på ett amplituddiagram kan man se skillnaderna mellan de båda maskinernas pip-toner. Denna del av ljudanalysen visade att det var Fröken ur B som hade varit i bruk under mordnatten och att pip-tonen från den Fröken ur som finns inspelad på polisens bandkopia härstammade från Fröken ur A. Vigil upptäckte också att ett karakteristiskt klickljud uppkommer på det ställe där B-maskinens Fröken ur säger "och femtio". Detta klickljud kunde han inte upptäcka på polisens bandkopia. Tack vare dataprogrammet kunde han tydligt påvisa detta förhållande på ett amplituddiagram, där klickljudet framträder med en tydlig spets. (Ny Teknik 7/1988) Vigils sensationella slutsatser var följaktligen att ljudkurvan från polisens kassettkopia hade större likhet med den Fröken ur-maskin A, som inte var i bruk under mordnatten. Därför fanns det alla anledning att misstänka att bandet är manipulerat. Vigil undersökte även de olika pip-tonerna och mätte här antalet perioder och fann att pip-tonen på kassettkopian inte följde de förväntade värdena, varken från A-maskinen eller B-maskinen. (Samtal med Mauricio Vigil, 1998-03-02)
Ljudkurvan från Fröken ur-maskin B uppvisar alltså ett distinkt klickljud vid inledningen av ordet "tio", vilket framkallar en mycket hög topp i diagrammet. Därefter kommer först en djup sänka, vilket betyder en kraftig höjdskillnad mellan topparna för klicket och i-ljudet i tio. Kurvan för A-maskinen, däremot, utmärks genom en relativt hög "ch-topp", en liten "förtopp" innan i-ljudet, följt av en nästan lika hög, men "oren" i-topp, som knappt är skönjbar i B-kurvan. Inte heller den djupa sänkan strax därefter, liksom ytterligare en "eftertopp" syns där. Om man sedan tar och jämför med diagram C, d v s den som avser Fröken ur på polisens bandkopia märker man att den påminner mer om A-kurvan än B-kurvan. Man kan också mäta det horisontella tidsavståndet mellan topparna för de olika ljuden. Det gjorde Fürntratt-Kloep och fann att avståndet mellan o- och i-topparna är nästan exakt lika långt i C och A (4,8 resp. 4,9 cm), men betydligt längre (15,2 cm) i B. Kloep gick vidare och tog fram så mycket som 70 variabler, som utgör mätvärden för kurvans höjd, och använde sig av ett samlande likhetsmått- den s k produkt-moment-korrelationen r. Även denna analys påvisar att likheten mellan A och C är tre gånger större än både den mellan A och B och mellan C och B. Kloep sammanfattar resultatet av sina matematiskt-vetenskapliga metoder: "med 99,99 procents säkerhet är det Fröken ur A som hörs på bandet". (Ernst Fürntratt-Kloeps studie, 1988) Mauricio Vigil presenterade sina resultat vid ett offentligt möte i Stockholm den 4 september 1988. Misstankarna om att kopian av LAC-bandet från mordnatten skulle vara manipulerat rönte stor massmedial uppmärksamhet och länspolismästare Sven-Åke Hjälmroth lovade att polisen minsann skulle gå till botten med denna fråga. Och så, redan följande dag, den 6 september, meddelade man från LAC att man sensationellt hade hittat originalbandet. Tvärtemot vad man tidigare hade hävdat, bl a för Parlamentarikerkommissionen, att bandet var utraderat, gjordes nu alltså gällande att det hela tiden hade legat i larmchefens kassaskåp. (Poutiainen s 805-806) SKL:s bandanalys och Maurico Vigils kritik Denna sensationella återupptäckten av LAC-bandet föranledde byråchefen och tillika den s k Palmeåklagaren Jörgen Almblad att detta band, som man nu föredrog att kalla arkivband, återigen skulle tas i beslag. Mot bakgrund av det som förevarit - och kanske främst den massmediala uppmärksamheten kring det hela - skulle nu originalbandet undersökas av SKL i Linköping. (Rikskriminalens förundersökningsprotokoll 1989-04-28, BDÅ nr: RÅ-ÅD 99/87) Almblad beställde en undersökning från SKL som skulle utröna, dels om det inspelade materialet på band 2 - polisens bandkopia - på ett riktigt sätt återger delar av inspelat material på band 1 - "arkivbandet" från LAC:s kassaskåp - och dels om det sistnämnda bandet i oförändrat skick är det band som spelats in den 28 februari 1986 vid SOS * Alarmering AB, Länsalarmeringscentralen (LAC) i Stockholm.(ibid) Almblad var alltså föga intresserad av att låta göra en kriminalteknisk undersökning om bandets egendomliga bakgrundshistoria. Inte heller tyckte han att det var någon större idé att närmare undersöka om det på bandet möjligen kunde finnas något ljudmaterial av intresse för Palmeutredningen, inte minst med tanke på att polisen endast haft tillgång till en dålig ofullständig bandkopia i kombination med motsägelsefulla bandutskrifter. LAC-bandet utgör ju ett av de få bevisföremål som bevarats från mordnatten och Palmeutredarnas stora ointresse att grundligt studera data därifrån måste betraktas som mäkta besynnerligt. SKL:s huvuduppgift begränsade sig alltså till att försöka utröna om Mauricio Vigil, vars tekniska kompetens man inte vågade ifrågasätta, hade haft rätt eller fel i sin slutsats om att bandet hade manipulerats. Vigil var naturligtvis mån om att denna undersökning skulle bli så objektiv och förutsättningslös som möjligt. Han fick själv möjlighet att vid några tillfällen framföra sina rekommendationer till de två teknikerna Peter Kylsäter och Thomas Ericsson på SKL som skulle ha hand om det hela. Under deras första möte fick Vigil reda på att man på SKL saknade både erfarenhet och kompetens för att utföra en dylik undersökning. (Mauricio Vigil, oavsänd debattartikel 1988-12-10). Vigil skickade därför den 4 oktober ett brev med hans rekommendationer om hur bandet skulle hanteras, samt ett förslag till kravspecifikation, som helst skulle utformas i samråd med specialister på förfalskning av magnetmedia. (Mauricio Vigil, oavsänd debattartikel, 1988-12-10). I SKL:s sakkunnigutlåtande presenterade Peter Kylsäter följande tre slutsatser: 1. Band 1 (originalbandet från LAC) kan inte ha spelats in på annan tonhuvudenhet än den som fanns i den undre bandspelaren vid LAC i Stockholm 2. Det inspelade materialet på band 2 (polisens bandkopia) överensstämmer med motsvarande delar av band 1, med undantag av en del av samtal 1 och inledningen av samtal 13, som saknas, samt att flera samtal överhuvudtaget aldrig kopierats över till band 2. 3. Band 1 är av allt att döma identiskt med det band som spelades in den 28 februari vid LAC i Stockholm. Kriminalteknikerna på SKL kom alltså fram till att "inget har framkommit som talar för att bandet skulle ha manipulerats"(Sakkunnigutlåtande från SKL, 1988-11-25, diarienr 6269/88). Mauricio Vigil hade tydligen inte tagit tillräcklig hänsyn till den dåliga ljudkvaliteten på polisens bandkopia. (Poutiainen, s 830) Dessa lugnande rön framfördes på en presskonferens i Linköping. Mauricio Vigil var där och fick tillfälle att ställa frågor. Han fick då flera av sina farhågor bekräftade: 1. Trots att SKL saknade den lämpliga kompetensen i elektronik och signalanalys brydde man sig aldrig om att konsultera några specialister i magnetmediaförfalskning. 2. SKL tog i samband med testen aldrig fram någon kravspecifikation för testen. 3. SKL hade helt litat på de uppgifter som man fått från den berörda myndigheten ifråga om tidsuppgifter och hantering av bandet. 4. SKL lyckades aldrig fastställa en tidsorigo oberoende av informationen på bandet, vilket i sin tur medförde att kontinuiteten av de olika tal/data-kanalerna inte kunde mätas för några längre tidsperioder. 5. SKL gav sig inte in på någon undersökningar av diverse oförklarade luckor på bandet. 6. Metoden för identifikation av den aktuella bandstationen kan endast betraktas som korrekt om man i förväg vet att bandet ifråga är intakt och verkligen kommer från en av LAC:s maskiner. 7. SKL:s utlåtande om att antalet svängningar över pip-tonen är "ca 113" är märkligt, då sådant går att fastställa exakt, särskilt som detta, enligt Vigil, utgjorde det mest intressanta inslaget i hans tidigare undersökning. 8. Analys av kontaktmagnetiseringen mellan varven i rullbanden var alltför otillräcklig. (Mauricio Vigil, oavsänd debattartikel 1988-12-10). Det visade sig alltså att teknikerna på SKL i ett viktigt avsnitt gått tvärtemot Vigils rekommendationer, nämligen ifråga om punkt 8. När det handlar om analoga magnetmediainspelningar förekommer det kontaktmagnetisering mellan varven, vilket medför att ett inspelat ljud, som i det här fallet en pip-ton, lämnar svaga spår efter sig både före och efter ljudet. Om man hade gått varligt tillväga med originalbandet hade man kunnat fastställa hur länge varven i rullbandet varit i kontakt med varandra och om fram- och tillbakaspolning ägt rum. Men eftersom SKL:s tekniker inte hade fått detta uppdrag från åklagaren, som inte misstänkte brott, började man direkt att förstöra dessa spår genom att spola bandet. Deras uppdrag inriktade sig i första hand på att analysera innehållet, d v s samtalen, i det aktuella bandet. Vigil betecknar detta som en misshandel som lett till att bevismaterial förstörts en gång för alla och tycker det hela påminner om SKL:s ovarsamma hantering av de båda kulorna som upphittades vid mordplatsen. (Samtal med Mauricio Vigil, 1998-03-02) Några fortsatta analyser av detta band kommer av allt att döma inte att ske, såvida man inte vill gå till botten med denna fråga och en gång för alla räta ut alla de frågetecken som anhopat sig. Mot bakgrund av ovanstående, kan man tycka att det är märkligt att bröderna Poutiainen så okritiskt accepterar LAC-bandets äkthet - något de väljer att föra fram som ett axiom i sin granskning. Enligt dem utgör detta band en "övertygande teknisk bevisning" (Poutiainen).
|
