SYDAFRIKASPÅRET En annan person, med starka band till P2 är en man vid namn Giovanni Mario Ricci, som i det här sammanhanget är intressant, inte bara genom att han, liksom f ö den dåvarande CIA-chefen William Casey, var medlemmar i ordenssällskapet "Knights of Malta", utan främst genom sina kopplingar till en viss Craig Williamson - den sydafrikanske "superspionen" som av ett flertal sydafrikanska agenter pekats ut som själva hjärnan bakom Palmemordet. Craig Williamson rekryterades i början av 1970-talet till Sydafrikas säkerhetspolis och kom att delta i flera attentat, både i Sydafrika och utomlands mot ledande personer inom ANC. Det har han själv erkänt. 1985 övergick han till den militära underrättelsetjänsten och verkade i ett antal privata företag, däribland "Longreach Ltd" som täckmantel för olika typer av ljusskygga aktiviteter. Bland Williamsons affärspartners, kanske den viktigaste, var just Giovanni Mario Ricci. De samarbetade både i Longreach och i ett företag som efter Riccis initialer kallades GMR och Williamson utsågs någon gång under 1986 till VD för dess filial i Sydafrika. Sydafrikaspåret i Palmeutredningen fick stor uppmärksamhet i slutet av september 1996, efter att polisöversten Eugene de Kock vittnat inför en domstol i Pretoria om sin delaktighet i apartheidregimens brott och i förbigående omtalat att Craig Williamson organiserat mordet på Olof Palme som en del av "Operation Longreach", något han påstod sig ha förstahandsinformation om. Men tips om sydafrikansk inblandning inkom till Palmeutredningen redan under dess första månad. Karl-Gunnar Bäck, som sedermera blev chef för Sveriges civilförsvarsförbund, har t ex uppgivit att han haft kontakt med en engelsman som för honom berättat att den brittiska underrättelsetjänsten MI6 hade information om mordet: Det var sydafrikanska säkerhetsagenter som låg bakom och även en svensk polisman, anställd vid Säpo, påstods vara involverad. Bäck spelade in detta på en kassett som han därefter skickade till Säpo i Uppsala, men ingen tog kontakt med honom förrän under sensommaren 1986 då han fick reda på att man undersökt uppslaget, som dock inte hade lett någonvart. Bäck blev då överraskad. Ingen hade ju varit i kontakt med honom och frågat efter källans namn. Senare har det framkommit att bandet försvunnit och sålunda aldrig nått fram till polisens Palmeenhet. Craig Williamson var heller inte ett okänt nämn för Palmegruppen; redan i mars 1986 fick man in uppgifter från en mycket trovärdig källa om Williamsons inblandning och att det fanns en svensk förgrening. Detta har också bekräftats av överåklagaren Solveig Riberdahl. Det är också känt att Williamson befann sig i Stockholm under anti-apartheidkonferensen 21-23 feb 1986, där Palme kraftigt fördömde apartheidsystemet, och att han fanns kvar i Stockholm under mordnatten, vilket också har bekräftats av Palmeåklagaren Jan Danielsson. Williamson bodde i en gästlägenhet på Kammakargatan i centrala Stockholm och som disponerades av IPA, International Police Association. En annan centralfigur inom Longreach var Peter Casselton, som någon dag innan han skulle avge sitt vittnesmål inför sanningskommissionen blev ihjälklämd av en lastbil som han höll på att reparera i sitt garage. Efter de Kocks sensationella avslöjande har flera gärningsmän namngivits, t ex Anthony White, som också varit verksam i Longreach. En annan är svensken Bertil Wedin, som i början av 1980-talet rekryterades av Williamson till den sydafrikanska säkerhetstjänsten. Wedin har en militär bakgrund och står ideologiskt på den högerkanten. Dessutom påstås han ha varit rapportör åt både Säpo och den turkiska säkerhetstjänsten MIT. Sedan 1985 är han bosatt på Cypern. Utpekandet som palmemördare beskriver han som "galenskap", men har själv i en artikel för tidningen Contra skrivit att det var en annan person, förutom Palme, som skulle mördas denna kväll, nämligen han själv. "Idén var att jag skulle framstå som mördare, men att man aldrig skulle få veta att jag begått självmord eller dödats av medbrottslingar. Orsaken till att planen inte förverkligades var att jag aldrig kom till Stockholm utan stannade på Cypern". Det finns också en annan typ av misstanke riktad mot Wedin, nämligen att han ska ha varit den som planterade PKK-spåret hos en journalist på turkiska Hürriyet tre månader före det att Hans Holmér för första gången gick ut med sitt huvudspår. Men å andra sidan hade PKK:s hot mot Palme slagits upp på förstasidan i Expressen, som intervjuat chefen för Säpos terroristrotel Alf Karlsson. En av de intressantare uppgiftslämnarna i Sydafrika är den f d militären och säkerhetsagenten Brian Davies som säger sig ha en hel del förstahandsinformation. För en radiojournalist berättade han att det inte var politiska skäl, dvs Palmes motstånd mot apartheidregimen, utan att motivet var ekonomiskt och handlade om den internationella vapensmugglingen. Enligt Davies var det Williamson som ledde operationen, Anthony White skötte logistiken och mördaren var en turk som tillhörde PKK. Davies berättade också att det fanns en tydlig koppling till det tidigare omnämnda företaget GMR, som lär tjänat stora pengar på vapensmuggling. Det är viktigt att komma ihåg att Sydafrika var en knutpunkt för mycket av den illegala vapenhandeln till Iran, Afghanistan och till de olika krigen i Afrika. Vapenhandlaren Karl-Erik Schmitz försåg under Iran-Irak-kriget Iran med krut från både sydafrikanska Armscor och svenska Bofors. Om vi ska återvända till Stockholm under mordnatten finns det inte så många kända vittnesmål som pekar in i detta spår. Det finns en något perifer observation av tre utländska män, som åkte omkring och kampade i en vit VW-buss. Vissa bedömare menar att de kan ha ingått i någon typ av kommandogrupp under mordnatten. Intressantare är kanske att peka på vissa märkliga omständigheter kring en viss Heine Hüman, en svensk med sydafrikanskt ursprung som under den aktuella perioden var bosatt i Björklinge i närheten av Uppsala, där han hade en bilverkstad. 14 min efter mordet mottog ett par i Bromma ett mystiskt telefonsamtal med ordalydelsen: "Nu är det klart. Palme är skjuten." En uppenbar felringning. Det har emellertid visat sig att deras telefonnummer var identiskt med Uppsalanumret till ett klubbhus, alldeles i närheten av Hümans bostad i Björklinge. Någon gång under 1988 försvann denne Hüman brådstörtat ut ur landet utan att ens ta farväl av sina grannar, som för övrigt noterat vissa andra egendomliga omständigheter kring denne man, som sedan blev uppspårad av en svensk journalist till Florida, där han bor under ett annat namn och, kanske inte så förvånande, förnekar all inblandning i Palmemordet. En annan man med kopplingar till såväl Sverige som den sydafrikanska säkerhetstjänsten är Nigel Barnett. Under våren 1997 förhördes han av svensk polis i Mocambique, där han sedan mars samma år suttit häktad misstänkt för bl a vapensmuggling. Uppgifterna om Barnetts eventuella inblandning i Palmemordet kommer från den f d affärsbekanten Richard Sears som kort efter Barnets gripande hittade en väska med ett märkligt innehåll i dennes bil. Där fanns förutom tre olika identitetskort på honom även en bandinspelning från Radio Sweden, Stockholm, där de båda finskorna, som brukar kallas Katja och Pirjo, berättade om att de sett en man talande i walkie-talkie på finska utanför Dekorima-butiken strax före mordet. Den ena kvinnan kände dessutom igen honom från ett gym i Upplands-Väsby. Huruvida Barnett befann sig i Sverige ville dock inte chefen för Rikskrim bekräfta för media. Det finns också vissa uppgifter om att två namngivna yrkesmördare från den chilenska säkerhetstjänsten DINA var i Stockholm vid tidpunkten för mordet, närmare bestämt från den 26 februari till den 4 mars. Om deras vistelse i Sverige hade med mordet att göra är ovisst, men om så är fallet behöver man ändå inte bortse från de indicier som pekar mot Sydafrika. Det är känt att det under den aktuella perioden rådde ett slags valfrändskap mellan säkerhetstjänsterna i Chile och Sydafrika. Chefen för DINA:s mordkommando, Pedro Espinoza var t ex verksam i Pretoria mellan 1985 och 1987, där han var med och organiserade olika typer av operationer tillsammans med sina kolleger i Sydafrika. Vidare ska det finnas kopplingar från Craig Williamson till yrkesmördaren Michael Townley, f d agent för DINA, och som själv under ett polisförhör berättat att han själv fått orderna att mörda Palme i Madrid redan 1975. En organisation som brukar nämnas i detta sammanhang är WACL (Antikommunistiska världsförbundet). WACL startade i början på 60-talet med Taiwan och Sydkorea som ledande krafter. Under 70-talet, efter att ihärdigt stött USA:s krigföring i Vietnam, byggdes flera grupper upp, främst bland östeuropéer i exil och latinamerikaner. Bland medlemsorganisationerna finns bl a efterföljaren till kroatiska Ustasja, som f ö nämndes redan under mordnatten på sjukhuset av Lisbet Palme som gärningsmännens hemvist. (Hon uppgav att hon sett två gärningsmän, vilket också gick ut i polisens kraftigt försenade rikslarm). WACL företrädde sedan under 80-talet Reaganadministrationens intressen i Latinamerika, främst genom att stödja Contras i Nicaragua. I november fick den amerikanske politikern Alan Cranston ett brev från en fånge på ett fängelse i Kalifornien. Däri uppgavs att det var just WACL som planerat mordet på den svenska statsministern. Cranston förmedlade brevet via amerikanska UD till den svenska ambassaden i Washington, men det försvann spårlöst på vägen och ankom aldrig till Palmeutredningen. WACL fanns också representerat i Stockholm i ett hus ägt av Baltiska föreningen på Wallingatan, där även IPA hade sina lokaler. Vissa av de polismän som förekommer i det s k polisspåret lär också haft en nära anknytning till WACL, vilket också gäller en lärare i psykologi på Polishögskolan och som under 1980-talet dessutom var ordförande i föreningen "Sverige-Sydafrika".