DAMPISTOL OCH MORAKNIV (Publicerad i DSM 4/2009)

En recension av Tomas Nilssons bok om mordet på Anna Lindh


Efter attentatet mot utrikesminister Anna Lindh den 10 september 2003 var det många som såg paralleller med Palmemordet: Ännu en hög svensk politiker brutalt mördad i Stockholm och ännu ett angrepp på det öppna svenska samhället. Båda hade dessutom gett sig ut i stadslivet på egen hand utan livvakter.

Blickarna var nu riktade mot polisen som måste ha känt kravet att inte upprepa den långa räckan av polisiära misstag, särskilt i mordutredningens viktiga inledningsskede. Förtroendet för polisen skulle förmodligen snabbt köras i botten om man inte lyckades leverera en minst lika snabb lösning på mordet.

Och det dröjde inte länge förrän det svenska folket kunde andas ut! Den kompetente chefen för länskriminalpolisen i Stockholm Leif Jennekvist kunde efter blott fyra månaders intensiv utredning skörda frukterna av ett synbarligen professionellt polisarbete. En ensam gärningsman, en psykisk labil ung man vid namn Mijailo Mijalovic satt nu säkert bakom lås och bom och hade dessutom erkänt mordet under rättegångarna. Om han inte hade gjort detta var den tekniska bevisningen mot honom mer än tillräcklig för att få honom fälld i domstol.

Visserligen hade en annan ung man suttit anhållen en tid, men det får betraktas som ett olycksfall i arbetet. Jennekvists betyg blev ändå väl godkänd och man slapp alla de obehagliga skandalerna som ju kantade utredningen kring stadsministermordet och - inte minst - så har man sluppit den massiva misstroendeförklaring som diverse kritiker gav röst åt, ty kritiska granskare i form av 'privatspanare' och grävande journalister har i samband med Lindhmordet lyst med sin frånvaro.

Så eventuella paralleller om att det även här skulle kunna röra sig om ett i organiserad form utfört politiskt mord har inte blivit ventilerade offentligt. Inte heller har det spekulerats om huruvida vissa bestickande sammanträffanden kan ha något samband utöver att de sammanfaller i tiden, t.ex. att den dåvarande riksåklagaren Klas Bergenstrand, som f.ö. var regeringens representant i Hans Holmérs beryktade Palme-rum, tillträdde som Säpochef den 22 januari 2004, bara tre dagar efter att Stockholms tingsrätt förklarat Mijalovic skyldig till mordet på Lindh, varefter Säpos verksamhet sedan genomgår den största omstruktureringen på femton år i syfte att kunna bekämpa terrorism, med utökade möjligheter till övervakning av befolkningen eller att den svenska Guantanamo-fången Mehti Ghezali blev frisläppt samma dag som hovrättens dom föll mot Mijailovic.

Om det nu funnits viss acceptans för kritik av Palmeutredningen, som ju i stort sett är ett veritabelt misslyckande eftersom någon gärningsman inte fått skaka galler, så måste det betraktas som att 'spotta i motvind' att på liknande sätt ge sig på den förment oklanderliga utredningen av mordet på Anna Lindh. Till skillnad från Palmemordet har det dock inte inkommit några uppgifter i stil med allehanda läckor från diverse säkerhetstjänster eller utpekanden av personer som påstås vara inblandade i en konspiration.

Det finns dock ett litet antal oförvägna personer som gett sig in på detta vågspel. Den den som kommit längst är, såvitt jag vet Tomas Nilsson, som på ett mycket ambitiöst sätt i detalj gått igenom och detaljgranskat hela utredningen, inkl. det digra förundersökningsmaterialet. Resultatet av denna forskning presenterar han i boken 'Dampistol och morakniv', som nu kommit ut i en andra bearbetad upplaga, utgiven på eget förlag. Boken är välskriven och mycket detaljerad; t.o.m. kepsen som hittades i Saléngallerian har fått ett eget kapitel.

Det brännbara ämnesvalet och de skrämmande slutsatserna innebar säkert att det inte var mödan värt att försöka få boken utgiven av något etablerat förlag. Mot denna bakgrund inställer sig frågan om författarens trovärdighet, eftersom de flesta säkert ryggar tillbaka inför föreställningen att det här skulle röra sig om en medveten mörkläggning från myndigheternas sida och vill gärna fortsätta att tro på den officiellt sanktionerade teorin om en 'ensam galning'.

Det enda som framkommer om författarens bakgrund är att han arbetat med IT-frågor inom den svenska bankvärlden. Han har uppenbarligen valt att tona ned sin egen roll och tycker att bokens innehåll borde kunna tala för sig själv.

Boken är uppdelad i två delar, där boktitelns första led, dampistolen, representerar motivbilden och morakniven själva attentatet. Om man nu inte lyckats svärta ned författarens trovärdighet återstår här möjligheten att skjuta in sig på svagheter i själva motivbilden. Eftersom det hör till sakens natur att man inte kan veta något bestämt om motivet, så kan det inte röra sig om annat än mer eller mindre välgrundade spekulationer, som följaktligen är lätta att avfärda.

Själva bokens titel förefaller aningen diffus och det kanske inte var helt lyckat att lägga dampistolen först, då ju resonemangen kring själva motivet presenteras i bokens andra och mer spekulativa del, som alltså är svagare än den som utgör av en detaljgranskning av polisutredningen.

Den dampistol som åsyftas är identisk med den pistol som den 29 augusti 2002 påträffades i handbagaget hos en svensk muslimsk medborgare vid namn Kerim Chatty när denne skulle gå ombord på ett flygplan på väg från Västerås till London, och kopplingen till Lindhmordet kan förefalla långsökt.

Men även om man inte vill hålla med om författarens slutsatser innehåller boken en logisk sammanhållen helhetsbild av hur författaren anser att attentatet gick till och vilka som han anser kan ha utfört det, nämligen en tekniskt välutrustad organisation, med en annan gärningsman än Mijalovic, och vilka som hållit i trådarna samt haft maktpolitiska resurser att mörklägga det, närmare bestämt USA (CIA), i samarbete med personer med nyckelbefattningar i Sverige, inkl. vissa krafter inom Säpo.

Detta är alltså en 'konspirationsteori' och en välgrundad sådan är förvisso inte lätt att avfärda.

Nilsson utgår alltså från själva förundersökningen och med ett ibland stort mått av analytisk skärpa redogör han för ett flertal s.k. anomalier han funnit i den officiella versionen. Här följer hans slutsatser och vad han grundar dessa på:

* Det var inte NK-mannen (den kepsprydde unge man som fastnade på en av övervakningskamerornas filmer) som överföll Lindh.

Attentatsmannen och NK-mannen är två olika personer. Den förre iakttogs av ett vittne på plan 1 vid en tidpunkt då NK-mannen befann sig på plan 2. Vidare var attentatsmannen klädd i en uppknäppt jacka i färgerna grönt-grått-beige, medan NK-mannen var iförd en grå luvtröja. Vidare skiljer sig attentatsmannens keps skiljer sig på tre punkter från kepsen som bars av NK-mannen och den som hittades i papperskorgen i Saléngallerian: Den var inte av baseballtyp, den saknade texten Justdoit framtill, men hade en öppning baktill.

* Den upphittade morakniven är inte det vapen som attentatsmannen högg Lindh med. Lindhs omfattande skador kan förklaras med att attentatsmannen använde två vapen under överfallet, nämligen en kniv i den högra handen och ett vapen med två eggar i den vänstra handen. Under flykten stoppade attentatsmannen ned kniven i byxfickan och släppte sedan en annan kniv sedan han först fört den mot vapnet i sin vänstra hand för att överföra Lindhs blod till den. Om den upphittade kniven verkligen hade använts vid attentatet skulle förekomsten av blod, enligt Nilsson, varit ymnigare.

* De gröna byxorna som hittades i skogen vid Hovsjö, med blod från Lindh, bars inte av vare sig attentatsmannen eller Mijailovic inne i Stockholm den 10 september 2003. Attentatsmannens byxor var sannolikt beiga till färgen. Enligt den taxichaufför som körde Mijailovic från Stockholm till Tullinge denna dag, var Mijailovic klädd i ett par mörka byxor. Mijalovic bytte till de ovannämnda byxorna i lägenheten och slängde dem sedan i skogen vid Hovsjö. Vidare hittades inte Euroreklamsedeln och broschyren från Folkpartiet när byxorna togs tillvara i skogen, utan först två dagar senare när de anlände till SKL i Linköping.

* Bevisföremålen kan vara fabricerade och planterade
Förutom bevisföremålen från skogen i Hovsjö misstänker Nilsson att såväl kniven och kepsen har preparets och sedan planterats ut på lämpliga platser för att binda NK-mannen vid mordet.

* SKL:s fiberanalys visade att det fanns blå fibrer på kniven motsvarande fibervaran i Lindhs tröja/byxor och på kepsen hittades det många ljusbruna fibrer från hennes mockajacka. Men den selektiva fördelningen av fibrer på keps och jacka gör enligt Nilsson ett onormalt intryck. På kniven fanns det överhuvudtaget inte några ljusbruna mockafibrer från jackan, trots att denna uppvisar en rad skador som gör det troligt det borde ha fastnat den stor mängd sådana på kniven. Varken på kepsen eller de gröna byxorna uppvisade några spår av några mörkblå fibrer. Omvänt gäller att de gröna byxorna endast lämnade en enda fiber på Lindhs kläder, vilket kan tyda tyda på att dessa byxor inte användes av attentatsmannen.

* Polisens spaningar har störts efter attentatet
Det finns klara indikationer på att inkommande larmsamtal har utsatt för teniska manipulationer under de först minuterna efter överfallet på Lindh med avsikten att försena polisens ankomst till brottsplatsen. Ett felaktigt signalement om att gärningsmannen var klädd i kamouflagekläder ringdes in till polisen samtidigt som ett flertal män klädda på just det viset var synliga i närheten för att leda spaningsinsatserna åt fel håll.

* En stor mängd vilseledande operationer har genomförts
Det finns en mängd vittnen som gjort iakttagelser av personer som genom sin klädsel eller sitt beteende avviker från varuhusets vanliga kunder. Det rör sig om sammanlagt 33 män och 7 kvinnor - vittnesmål som negligerats av polisens utredare.

* Det var inte Mijailovic som överföll Anna Lindh
Attentatsmannen använde som sagt två vapen på ett professionellt sätt. Det rörde sig om ett mycket välplanerat överfall och inte något vansinnesdåd. Ett antal vittnen har dessutom uppskattat attentatsmannens ålder till 30-35 år, till skillnad från Mijailovic som var 24 år vid tidpunkten för mordet.

Dessa punkter är kanske inte var och en för sig så övertygande för en skeptiker. Man kan t.ex. hävda att vittnen kan ha tagit miste eller att mycket rör sig om rena sammanträffanden, som inte har något samband med mordet. Framför allt kontrasteras här vittnesuppgifter om gärningsmannens/Mijailovics klädsel mot det som syns på övervakningsfilmen och Så mycket kan man ju konstatera ifrån exempelvis Palmeutredningen att vittnesuppgifter om klädsel måste bedömas med största försiktighet. Den typ av analys som bygger på rent kriminaltekniska faktauppgifter, som t.ex. genomgången av obduktionsprotokollet och SKL:s fiberanalys är svårare för en lekman att avfärda.

Sammantaget är det alltså en förödande anklagelseakt mot polisens utredning. Följdfrågan blir då om den är resultatet av inkompetens eller medveten mörkläggning eller både och.

Nilsson anser att polisutredningen har 'styrts' för att till slut ledas in mot Mijalovic. Vilka var det då som höll i trådarna?

Om vi övergår till hans mer spekulativa resonemang kring motivbilden - dampistolens förlängning - får vi som sagt en logiskt sammanhängande teori om vad som kan ligga bakom.

Vid ett mord på en högt uppsatt politiker så borde det vara självklart att ställa den berättigade frågan om vilka som kan ha tjänat på att vederbörande försvann från den politiska arenan, eller Cui Bono - till vems nytta?

Dampistolens storpolitiska betydelse förstår man om man tar fasta på ett telegram från Reuters som sägs emanera från källor inom flera olika underrättelse- och säkerhetstjänster och som handlade om att Kerim Chatty (mannen med dampistolen i handbagaget) ingick i en grupp som hade planerat att kapa ett flygplan och krascha det in i en amerikansk ambassad i Europa!

Till bilden hör också att han gått på en flygskola i South Carolina i USA och tagit ett flygcertifikat för sportflygplan. Telegrammet väckte stor uppståndelse på sina håll och i kommentarer omtalades nyheten som den viktigaste sedan attackerna mot World Trade Center och Pentagon ett år tidigare. Georg Bush sades vara 'djupt oroad'.

Chatty blev i alla fall häktad av domstolen på sannolika skäl misstänkt för förberedelse till flygplanskapning och för grovt vapenbrott. Svenska Dagbladet fick sedan tillgång till ett dokument från FBI där det påstods att fem personer bosatta i Sverige skulle ha ingått i en terrorcell med anknytning till al-Quaida.

En av dem var Oussama Kassir som redan 1999 skulle ha deltagit som vapenexpert i ett träningsläger för terrorister i Oregon i USA. Hela denna dramatiska historia utmynnade i att Chatty redan den 30 september blev släppt på fri fot, vilket ledde till mycket irriterande amerikanska reaktioner, eftersom man från underrättelsehåll i både Frankrike och USA enligt uppgift trodde att Sverige snart kunde utgöra en bas för terrorister.

När rättegången sedan hölls vid Västmanlands tingsrätt i Västerås den 6 december blev Chatty endast dömd till fyra månaders fängelse för två fall av vapenbrott. Den svenska regeringen lät alltså en presumtiv terrorist komma undan.

Men vad har då detta med Anna Lindh att göra? Nilsson spekulerar om att den amerikanska upprördheten kring detta fall kan ha lett till en beslutsamhet att 'få de svenska socialdemokraterna att ändra sin politik och ställa upp på USA:s sida i det s.k. kriget mot terrorismen' och Under Anna Lindhs tid som utrikesminister förekom vissa motsättningar mellan Sverige och USA och det finns flera exempel på att hon förhöll sig kritisk till USA:s utrikespolitik under denna tid:

* Under vintern 2002 försökte hon övertyga FN:s säkerhetsråd om att bevisen mot terrormisstänkta först skulle prövas som i en vanlig brottmålsutredning innan de sattes upp på listan för sanktioner.
* I ett tal den 7 februari 2002 under nedrustningskonferensen i Genéve kritiserade hon USA för att man inte ratificerat provstoppsavtalet för kärnvapen och ville att USA skulle ansluta sig till konventionen mot biologiska och kemiska stridsmedel.
* I november 2002 hade USA genomfört en missilattack i Jemen, varvid sex misstänkta terrorister hade dödats - något som Anna Lindh kallade 'en summarisk avrättning som strider mot de mänskliga rättigheterna'.

Att Anna Lindh inte alltid gick stick i stäv mot USA:s intressen var dock tydligt i fallet med utvisningen av de två terrorstämplade egyptierna i december 2001 - ett beslut som ju togs av henne. Nilsson misstänker här att Anna Lindh helt enkelt blev lurad av amerikanerna och refererar till Eva Franchells bok 'Väninnan' där det talas om att USA ska ha hotat om att införa handelssanktioner mot EU inkl. Sverige om inte egyptierna avvisades. Även Göran Persson skall ha utövat påtryckningar mot Lindh för att avvisandet skulle ske så fort som möjligt.

Hursomhelst skedde det efter mordet på Anna Lindh en veritabel omställning av Sveriges utrikespolitik i en mer USA-vänlig riktning. Sverige har fått en ny terrorismlagstiftning som går ut på att bekämpa terrorism med hårda straff och ökad övervakning. Socialdemokraternas förhållande till USA har dessutom präglats av en påtaglig undfallenhet, så pass påfallande att förre kabinettssekreteraren Sverker Åström kommenterade regeringens nya utrikespolitiska hållning som 'inställsam och omdömeslös' präglad av en nästan 'panisk förskräckelse för att säga något som kan misshaga Washington'.

I detta scenario passade det också USA:s utrikespolitiska agenda som hand i handske att man till syndabock valde ut en serb, vilket skulle kunna användas i propagandan mot Serbien. För svensk del passade han också in i mönstret av psykiskt sjuka män som oprovocerat attackerar oskyldiga personer. Enligt Nilsson blev alltså Mijalovic utvald till syndabock som en väsentlig del i en närmast minutiös detaljplanering, som ger vid handen att vi har att göra med verkliga proffs som inte lämnat något åt slumpen.

Planeringen ska dessutom ha handlat om att skapa en spanings- och täckorganisation, rekrytera en professionell attentatsman, personal med kunskaper om hur man preparerar olika objekt med spår, upprätta en ledningscentral för att styra organisationens aktiviteter, inhämta information om väktarsituationen och kamerabevakningen på NK - som man i förväg utsett till plats för attentatet - PUB och Saléngallerian samt arrangera telefonavlyssning av Anna Lindhs telefon. Hela arrangemanget gick ut på att NK-mannen skulle kopplas ihop med Mijalovic, vilket man lyckades med genom att skicka in NK-mannen på plan 2 så att han skulle bli fångad av bevakningskamerorna samtidigt som själva attentatsmannen sändes in på plan 1 och väntade på ett lämpligt tillfälle att slå till.

I bokens sista kapitel, betitlad 'Förövarna', framförs misstanken att de egentliga förövarna står att finna inom en organisation som CIA skall ha skapat i samarbete med Säpos spaningsavdelning. Detta är naturligtvis hårresande anklagelser, inte minst mot den svenska säkerhetstjänsten. Säpo fick visserligen en hel del kritik för att man under denna tid avlägsnat livvaktsskyddet för Anna Lindh, trots att hon under denna tid var maximalt exponerad som den främste företrädaren för ja-sidan i samband med folkomröstningen om EMU och en given efterträdare till Göran Persson då denne planerade att avgå som statsminister.

Men Nilsson framför alltså misstanken att någon såg till att hennes livvaktsskydd avlägsnats just för att möjliggöra detta attentat!

Han påpekar också att valet av Margareta Linderoth från Säpo, som ju var den som dementerade alla uppgifter om terrorism efter gripandet av Kerim Chatty, till ny chef för länskriminalen, var ett led i mörkläggningen.

Frågan är om det verkligen är möjligt att detaljplanera ett politiskt mord av det här slaget och sedan genomföra det med så pass många deltagare, där samtliga sedan väljer att hålla tyst, och att göra detta så pass skickligt att inga journalister eller andra tongivande personer fattar misstankar om att det kan röra sig om ett organiserat attentat.

Och hur går Mijajlovic erkännande och hans besynnerliga tilltag att slänga ett par gröna byxor ihop med uppfattningen att han är oskyldig? Om man nu ansluter sig till konspirationsteorin kan man ju bara spekulera om orsaken till detta. Även om han inte är gärningsmannen kan han mycket väl vara inblandad på något sätt. Han kanske gått med på att spela rollen som syndabock.

Hans erkännande kan i så fall förklaras med att han förstått att den tekniska bevisningen var tillräcklig för att få honom fälld oavsett om han erkände eller inte samt att ett erkännande kunde rendera honom en mildare dom. Han kan också ha varit utsatt för hot, så att han inte vågar berätta vad han vet. Det faktum att han valt att försöka få avtjäna sitt straff i Serbien kan också tolkas som att han vill komma ifrån en hotsituation.

Det går ju, som sagt, att resa invändningar mot de slutsatser som författar drar efter sin digra forskning i ämnet. Han kanske är helt fel ute när han misstänker att USA ligger bakom det hela. Det kanske finns fog för att spekulera om en serbisk koppling. Det är ju känt att Anna Lindh ställde upp bakom USA:s bombardemang av Serbien 1999. Men Serbien har ju inte möjlighet att styra polisutredningen i önskvärd riktning. Den skrämmande frågan är om USA har det. Om man läser denna bok får man intrycket att så är fallet eller alternativt operationen har iscensatts så pass strålande att man lyckats vilseleda polis och åklagare, ja hela etablissemanget.

Det är alltså en förödande samhällskritik som Nilsson levererar i sin bok. Om han har rätt i sina slutsatser har samhällsutvecklingen tagit en skrämmande utveckling. Att främmande makter ostraffat kan mörda populära demokratiskt valda politiker i vårt land är nog alltför magstarkt för de flesta medborgare. Icke desto mindre tycker jag det är viktigt att denna bok blir föremål för debatt, men det tror jag nu inte. Den kommer helt säkert inte få någon större spridning och i än mindre grad något genomslag i samhällsdebatten. Det är ju en kompakt och solid mur som Nilsson försöker slå hål på - ett djärvt tilltag, förvisso, men det är dömt att misslyckas. Men det kanske räcker om han lyckas så ett och annat frö av tvivel.

Om slutsatserna skulle vara felaktiga ger den ändå en mycket heltäckande bild av denna polisutredning och av ett Sverige som i vissa avseenden ser ut att utvecklas i fel riktning.

'Offerlammet'
Målad av Markus Andersson